Fest och om frigjordhet

I fredags träffade jag grabbarna (gubbarna?) på en ölkväll. Det kändes som ett skönt brejk från att älta konflikt och lösningsstrategier. Det blev många goda öl och en sen natt... som påverkade lördagen. :)

Igår lät jag sonen (snart 10 år) klippa sig och ta hål i örat. När jag lite senare samma dag hämtade en cykel från min äldre bror, så nämde jag detta (kanske för att provocera lite). Han sa då med eftertryck: "Vad är du för förälder egentligen, XX [dottern] fick inte ta hål i öronen förrän hon var 13 år".
He, he.. brorsan är så välordnad och strukturerad i sitt liv. En riktig "svensson" på sitt eget lilla sätt. En ram som jag faller utanför även om jag inte är en helt frigjord människa. Jag tycker det är skönt men det ställer lite högre krav om man inte följer den sociala mallen av hur saker och ting "ska vara". Så fort man går utanför det trygga valet, så måste man vara beredd på att ta konsekvenserna för det. Nu anser inte jag att låta sonen ta hål i örat är särskilt vågat jämfört med mycket annat, men gör detta till en allmän fundering.
Sonen har under lång tid talat om det och verkade helt säker i sin önskan. Han blev både riktigt snygg och nöjd med örhänget. :)

Imorgon fortsätter djupdykningen i bakteriernas och virusarnas värld...

Avsägande av självpåtaget ansvar

Nu har jag kommit till ett beslut i frågan om min konflikt med kollegan på jobbet. Igår bestämde jag mig för att sluta ta på mig ansvaret för att lösa problemet.

Nu får cheferna och "Filippa" lösa det själva. Efter utspelet i torsdags så har jag kommit att inse att vi nog sannolikt aldrig kommer finna någon gemensam grund och stå på. Konfliktlösande samtal skulle nog inte leda någonvart. Vi har för olika uppfattning om historien och hon har en förmåga att övervärdera "oförrätter" som hon utsätts för (i alla fall från mig).

Jag har hållt mig öppen för att kunna lösa detta, men kommer från och med nu tystlåtet hålla mig till min egen uppfattning av vad som hänt (utan att ge efter för några av hennes tolkningar) och bara vara mig själv i arbetsgruppen. Det finns nog inte mycket jag kan göra nu för att påverka deras inställning. Antingen accepterar de mig eller också inte...

För de som kommer in på bloggen utan att läst några tidigare inlägg, så lägger jag till länkar nedan till de inlägg jag skrivit om händelsen:

- Jag hade en konflikt som startade på polishögskolan ("Första konflikten") och påverkade mig en tid efter i två omgångar ("Aspiranten", "Konflikt 2...".
- Många år senare (alltså denna höst), så intog den kvinnan jag hade konflikten med en oresonlig inställning och meddelade cheferna att hon vägrade att arbeta med mig ("... besvärligt på jobbet").
- Jag har därefter arbetat på att försöka lösa situationen ("Träff med chefen"), men det verkar ganska lönlöst och på många sätt otrevligt ("Status Quo").

Situationen är väl långt ifrån tillfredsställande än, men jag backar tillbaka och accepterar det hela för att se vad som händer under de närmsta veckorna.
Jag tänker inte fördjupa mig mer i denna konflikten här, men jag kanske tar upp lite "goda råd" och psykologistudier om konflikter på jobbet lite längre fram.

Hoppas ni får jobba tillsammans med rationella, resonliga och öppna människor. :-)