Terapeutiska samtal

Jag var på besök på vårdcentralen igen. Första tillfället denna terminen. Innan jag kom dit idag kände jag mig ganska negativ och tyckte att det inte ger så mycket att gå på dessa "besök". Men det har ändrat sig nu. Det blev en bra dag. Vi är fyra stycken i gruppen som skuggar olika läkare på vårdcentralen. Vi har en riktigt bra handledare med humor och självdistans som är väldigt lätt att prata med.
Morgonen började med en lång diskussion i gruppen om olika former av samtal som man kan behöva gå igenom som läkare. Ge svåra besked till patienter och anhöriga osv. Det var faktiskt riktigt givande och det hade jag ju inte väntat mig. Det gjorde mig glatt överraskad!

Förmiddagen fick jag sitta med vid ett samtal där en patient i 50-års åldern sökt på akuttid för migrän och yrsel (suck, pust och stön... bara en massa "psykdravel"). Även min handledare uttryckte hur jobbigt det kan vara med "sådana patienter". De tar mycket tid och ska inte komma på akuttider.
Ja, ja.. hur som helst så fick jag sitta med då läkaren genomförde snabb anamnes, utökad undersökning (för min skull) med neurostatus och direkt efter undersökningen meddelade att det inte var något medicinsk fel.
Under anamnesen framkom att patientens svåger omkommit i sviterna av någon sjukdom strax innan jul och att hon fått ta hand om sin syster. Hon hade haft bekymmer med huvudvärk (utan yrsel) för några år sedan och fått remiss till neurolog som konstaterade att det var stressutlöst. Hon hade avhjälpt problemen själv genom träning, sjukgymnastik, akupunktur osv. vilket hjälpt bra. Hon hade inte kunnat med och träna under de senaste månaderna då systern hade behövt så mycket stöd.
Jag passade på och klämma in en fråga efter undersökningen om hur hon klarade sömnen. Hon uppgav då att hon vaknade flera ggr på natten och att hon inte sov så gott som hon brukade göra.
Ansvarige läkaren frågade då om hon ville ha sömntablett alternativt lugnande. Oxascand förskrevs och hon rekommenderades att stanna hemma några dagar från jobbet.

Hon (patienten) hade vid ett tillfälle under besöket visat antydan till att börja gråta, men höll genast tillbaka det då ansvarige läkaren inte visade att det var okej och markerade att samtalet strax var slut eftersom detta besöket var på en akuttid.

En av dagens uppdrag var att prata med en patient om dess sjukdom och upplevelser kring dom. Nu hade hon ju inte fått någon diagnos, men jag passade på att be om ett extra samtal med henne. Vi satte oss själva i ett rum och fortsatte samtalet.
Först inledde jag försiktigt med att be henne berätta om händelsen för några år sedan och gick därefter över till dagens situation. Den här kvinnan var väldigt mån om att ha självkontroll och verka glad utåt. Men plötsligt brast det och hon började gråta. Det märktes att hon skämdes över att ha förlorat kontrollen, men jag försökte lugna henne genom försöka få henne att förstå att det är okej eller t.o.m. bra om hon grät lite (vilket hon inte gjort på hela tiden då hon stöttat sin syster). Det blev en kort konversation till innan hon tydligt visade att hon ville avsluta samtalet (ville inte gråta mer inför mig). Jag fick henne att tänka över att komma tillbaka till vårdcentralen på ett planerat besök istället för att ev. få remiss till psykologen som befinner sig i huset. Hon lämnade rummet med lite lättare steg och tackade mig så mycket för att jag tagit mig tid med henne.
Då kändes det bra. Att det räcker med så lite för att få vissa patienter att känna sig något bättre. Jag tycker om det teraputiska samtalet. Jag har läst beteendevetenskap innan läkarprogrammet och hade allvarliga tankar på att bli psykolog istället istället för läkare, men ville inte begränsa mig till "enbart" huvudet.

Obs! Patientuppgifterna är ändrade med hänvisning till sekretessen!

Känslosam föreläsning, träning och musik

Hade som ett seminarium idag i skolan. Det handlade om etik, känslor inför att konfronteras med döda eller döende och hur man som läkarstudent hanterar svåra känslor.
En klasskamrat som ingick i de team som identifierade de förolyckade vid tsunamikatastrofen 2004 höll ett kortare föredrag om upplevelserna och om vad det jobbet innebar. Även om jag själv inte har någon som stod mig nära eller som jag kände som förolyckades, så var jag och familjen inte allt för kort tid innan katastrofen i Thailand och det räckte för att man skulle känna obehag. Idag blev jag märkligt rörd av berättelsen om klasskamratens upplevelser. Det var ett riktigt bra föredrag som det märktes hade hållits tidigare för andra också.

Efter det så hade jag en skön träning med Herr E för och rensa skallen ordentligt. :)
Första träningen igen på en och en halv vecka. Hoppas jag håller mig frisk nu. Det har alltid varit någon som varit sjuk i familjen de senaste två månaderna.

Imorse så hörde jag en låt som satte sig på hjärnan.
Sophia Somajo - I-rony

Skolprojektet som gick fel

Läste i DN om ett skolprojekt som gått galet. "Poliskritik mot lärarlett postrån". Det är lätt hänt att man inte tänker på konsekvenserna. De gick i klass nio och skulle göra film. Någon ringde om ett pågående rån och polisen kommer till platsen och drar vapen. He, he... Snacka om realistisk film! Hoppas de fick med lite av händelsen på film så att inte allt blev ett helt fiasko. :)

Som kritik mot polisen kan man ju konstatera att poliser har alltför stor tendens att försätta sig i konfrontativa situationer. Vi har ju skyldighet både mot oss själva och gentemot de vi ingriper mot att göra så säkra och kontrollerade ingripanden som möjligt. Det finns flera skäl till varför man försätter sig i konfrontationer. Exempelvis iver att sätta fast en gärningsman, upplevelse av tidspress för att man tror situationen kan eskalera eller gå illa på annat sätt om man inte ingriper, eller bara rent oförstånd. Jag vet inte hur poliserna i detta exemplet med skolungdomarna gjorde, men jag tänker på t.ex. händelsen i Trelleborg i förra veckan då en förvirrad man sköts till döds. Det är förvånande att poliserna tar sig in i stugan då all utbildning går ut på att han ska komma ut istället. Allt för att undvika den form av konfrontation som uppkom. Det är svårt att vänta och se vad som händer. Poliser i allmänhet är i så stort behov av att agera och ställa till rätta.

Snurrig vecka och intressanta inlägg

Sedan senaste inlägget har veckan upplevts som ett enda virrvarr. Är fortfarande smått förskyld, hustrun blev magsjuk i veckan och det lät som om hela magsäcken hängde med upp (usch!), dåligt med sömn, väldigt lite pluggat, dottern fyllde år i helgen och några stycken arbetspass.
Sitter på jobbet nu också. Sönda'mornar är det nästan alltid väldigt lite och göra.

Läste en del intressanta inlägg i veckan även om jag själv inte skrivit något.
Det som jag tyckte var mest intressant var Salvans inlägg om Anna Odells upptåg på St Görgens sjukhus. Länkar till mer info ligger i slutet.
Händelsen i sig kanske inte är så mycket och säga om förutom att det känns som onödigt slöseri med vårdplats, vårdtid och pengar. Men det som stör mest tror jag är Odells dolda agenda.
Men det råder en anonym person bot på ganska bra i en kommentar på Salvan's blog.

Citat:
"Får man göra vad som helst mot sin omgivning i konstens namn?

Jag har vid ett par tillfällen fått hjälp på just S:t Görans psykakut och psykiatriska avdelningar, och jag kan intyga att patienter som beter sig som Odell uppenbarligen gjort, får andra patienter att må ännu sämre. Men Odell och Konstfack anser väl att de patienterna ska vara tacksamma att få ha varit en (om än ofrivillig) del av ett Konstverk???

Jag kan redan nu gissa mig till vad hennes verk handlar om: "En människa - särskilt en kvinna - som beter sig ologiskt och hysteriskt finns det inte plats för i detta kalla, hårda moderna samhälle. Hon blir bums ivägskjutsad till mentalsjukhus, fastspänd, drogad och TVÅNGSOMHÄNDERTAGEN. Borde inte vi alla få vara härligt spännande kreativa utagerande Individer utan att drabbas av statens tvångsmetoder för att likrikta oss?! Psykvården kallar dem sjuka, men är det inte samhället som är sjukt egentligen - det finns inga sjuka, de är bara missförstådda! Ge dem bara en kram och en färglåda istället för mediciner och vårdpersonal. Se på mig - man försökte krossa mig likt en fjäril i ett våffeljärn!"

Men hon kanske har sett "Gökboet" och ville göra en insats för oss patienter...?"
Slut citat.

Anledningen till att jag tycker att det är så bra, är för att jag tycker det Anna gjorde var en del i det som kan ställa till så mycket problem i ett samhälle och som polisen ofta är utsatt för. Någon har en uppfattning/idé (professionell tyckare) om hur ett fenomen i samhället går till som är långt ifrån överensstämmande verkligheten. Men deras idé och tanke ska föras ut till den "obildade allmänheten" till varje pris. Orsaken till de behov de har att skrika ut sina oinvigda kunskaper och idéer varierar, men en del i det är väl självklart sensationslystnad och uppmärksamhet.
Största andelen av befolkningen har ingen anledning att bekymra sig över om psykisk sjukdom är en "riktig sjukdom" eller inte. Många har visserligen någon som de känner eller är släkt med som fått psykiska besvär och blivit hjälpta, men de kanske inte har reflekterat över det mer än så.
Om då någon kommer och påstår att psykiska problem beror på t.ex. samhället eller något annat abstrakt och inte medicinska orsaker och gör det på ett retoriskt och kraftfullt sätt, finns det många personer som vacklar i sin uppfattning och börjar ifrågasätta sjukvårdens metoder (på ett lika oinsatt sätt som första budbäraren).
All verksamhet behöver ständigt förbättras och förnyas, men då gäller det att finna kärnan till problemet och inte nöja sig med lekmannaföreställningar om världens beskaffenhet.

"Professionella tyckare" som gör oinsatta uttalanden finns det alltför gott om. Tyvärr är det också så att media hakar på om det är en kontroversiell fråga som kan generera många tittare eller läsare (motiverat av allmänintresset). Media kan ta över frågan och skruva det ett varv till för att ytterligare polemisera två fabricerade motparter.
Så till slut dör frågan ut. Ingen förbättring eller förändring är genomdriven, men folks medvetanden är genomsköljda av enkla och naivt felaktiga budskap som med tiden ingår som del i allmängodset.
Jag skulle gärna se att felaktigheter och problem inom sjukvård, polisen, socialen osv. diskuterades i media för att skapa större medvetenhet hos allmänheten, men problemet är att om det skulle diskuteras på den nivå som är produktiv så skulle det vara så fruktansvärt ointressant för dem som inte är del i verksamheten, att ingen (eller i alla fall väldigt få) skulle titta på eller delta i det.

Skrivet om i:
DN - "Kvinna polisanmäld för att spelat psyksjuk", "Landstingsråd rasar mot Konstfack efter "psyksjukfallet".
AB - "Specialarbete: spela psyksjuk"

Med många fler bloggar, forum, tidningar...