Nu är jag nyss hemkommen från jobbet. Det känns verkligen att jag jobbar mer än vad jag pluggar just nu. Jag är inte särskilt ledsen för det, för nu känns det kul och jobba igen. Idag var nog första gången som jag inte tvekade på att det kommer och funka bra fortsättningsvis med arbetskamraterna.
Jag har varit otroligt trött under veckan som gått från det att jag senast gjorde ett inlägg. Det har varit ansträngande att jobba så mycket natt och att försöka hålla koll på allt nytt som det innebär att ändra arbetsuppgift efter fem år på samma plats. När jag varit mitt upp i det har jag inte upplevt det som särskilt jobbigt, men nu när jag äntligen hade en ganska fri helg så märkte jag det alltför tydligt. Jag försökte hämta igen det jag inte orkat plugga innan på infektionsmedicinen, men det var näst intill omöjligt att koncentrera sig och hålla sig vaken.
Jag hade i alla fall tid och prata med hustrun och mysa med familjen i helgen vilket var väldigt, väldigt skönt. :)
Det bästa av allt var att hustrun påminde mig om hur bra det funkat för mig tidigare med att plugga på "lappar". Dvs. en fråga på ena sidan och ett svar på baksidan. Det ger möjlighet att själv tänka ut lämpliga "korta-svars-frågor"/tentafrågor och sedan skriva ned ett hyfsat utförligt svar. Sedan är det bara att sitta och "nöta in" kunskapen.
Jag började skriva på några lappar under helgen och det kändes som om jag äntligen började få lite kontroll i allt kaos.
Ordningspolisjobb
Vad är det som gör att jag tycker om att jobba som ordningspolis? Det är svårt och sätta fingret på... men det har varit väldigt kul under de senaste arbetspassen.
Under ett arbetspass (natt) i förra veckan larmades det ut om en trafikolycka på en av de stora lederna kring vår stad. Först gick det ut som om att föraren var fastklämd i fordonet, men under "utlarmningen" framkom att det var en ung kille som verkade berusad. Strax efter det sade de att han sprungit från platsen när räddningstjänstpersonalen kommit till platsen. Ytterligare ett ögonblick senare framkom det åt vilket håll han sprungit. Jag och kollegan som jobbade då, låg ganska bra till för att åka fram på ärendet, men det var sådant "tjatter" på radion så vi hade inte möjlighet att säga något alls. Jag styrde bara polisbilen i riktning mot det område som de angivit att killen sprungit åt. Det snackades över radion om vilka patruller som anlänt till olycksplatsen, vem som tilldelades ledningsansvaret (PIC) och han delegerade vem som skulle åka vart och så vidare...
Det var fortfarande ingen som visste att vi åkt med på ärendet...
Snart kom det också fram att bilen verkade stulen. Nu fick ärendet flera dimensioner. Dels var det angeläget att få tag på honom för att kolla så att han inte var allvarligt skadad (ja, man kan ju faktiskt strax inpå en olycka verka oskadad) och dels skulle vi få tag på en biltjuv. Det blev lite hetsigare på polisradion om att hundpatrullen skulle fram och börja söka.
Jag var ganska kvickt framme på en av de större gatorna i det område som han skulle ha sprungit åt. Jag gled ganska långsamt framåt på gatan och såg plötsligt en figur som typ "joggade" fram på gatan (vi såg bara ryggtavlan på honom). Han var den enda personen i området som vi sett och han var klädd enligt signalementet som gått ut över radion, så jag blinkade med helljusen på honom och satte på blåljuset. Killen stannade då upp direkt, vände sig om och jag hörde honom säga "ja, ja.. det var jag som gjorde det" och gick mot polisbilen och satte händerna på motorhuven.
Det var den andra personen på kort tid som direkt erkände vad han gjort. He, he... Väldigt lustigt! Ledningscentralen hade precis uppmanat de inblandade patrullerna att gå över på en "insatskanal" och var nästan på väg att koppla ned då jag gick in och sade "vi har honom här". Den personal som höll i ärendet på ledningscentralen sa bara "öhhh... jaha"(!?). "Hur vet du det"?
- Jo han sa det själv när vi tog honom, sa jag.
Hela insatsen avbröts och senare var alla, som hört vad som hänt, ganska konfunderade. De frågade hur jag gjort för att hitta honom så snabbt...
Senare i samband med ett annat ärende (där jag inte varit inblandad) och det var ett eftersök efter en person som de inte fick tag på, så fick jag en liten hånfull kommentar, men med glimten i ögat, om att 'om jag varit där så hade säkert gärningsmannen gett upp direkt och erkänt allt han gjort'.
:)
Förnedring...
Under nattpasset igår träffade jag en kvinna som för första gången anmälde sin ex-sambo för diverse brott. Herregud vad hon pratade...
Det märktes hur mycket hon hållit inom sig det senaste året. Hon hade själv blivit bortaborterad som treåring från ett land i mellanöstern till ett europeiskt kristet par som hon levt större delen av sin barndom med och hade därför väldigt få muslimska traditioner med sig.
Killen hon blivit ihop med för snart ett år sedan var en djupt religiös muslim som till en början behandlat henne väldigt omtänksamt och ömt. Hon hade själv till en början betänkligheter kring honom, men gav till slut med sig och de blev ett par.
Hon berättade en lång historia om hur han efter en tid bl.a. inledningsvis köpt en koran till henne och visat henne hur man ska göra när man ber, krävt att hon skulle vänta "fixad och fräsch" (dvs. naken) hemma på honom när han kom hem från jobbet. Hon hade inte fått tillåtelse att fortsätta umgås med egna vänner (men hon kunde få vara med honom när han träffade sina kompisar ibland). Sex skedde under näst intill ritualistiska former oavsett om hon hade lust till det eller inte och skulle gärna avslutas med att hon fick sig en örfil eller två.
Han kallade henne gärna omväxlande för älskling, äcklig hora och gris i olika sammanhang.
Hon berättade väldigt mycket mer som jag absolut inte kan skriva om här, men det var faktiskt det första "riktiga" kvinnofridsärendet som jag stött på i min karriär. Visst... jag har träffat på kvinnor som misshandlats grovt, men i detta fallet handlade det faktiskt inte så mycket om det fysiska utan snarare om den systematiska psykiska misshandeln hon varit utsatt för.
Hemskt och säga det, men det var otroligt intressant och höra henne berätta om vad hon varit med om. Det var så att man bitvis häpnade över vad hon berättade. I vissa stycken skolboksexempel vad ett kvinnofridsärende innebär och i andra överraskande och oväntat. Hon var väldigt trovärdig och övertygande i sin berättelse och jag hoppas verkligen att hon inte bara hittade på och lurade mig. (Men det tror jag verkligen inte.... Det går nog inte att spontant hitta på en sådan historia som hon berättade för mig!).
Jag berättade för henne att jag verkligen trodde på det hon berättade och att jag hoppades att allt skulle gå bra för henne till slut, trots att det skulle stå "ord emot ord". Under det långa förhöret grät hon omväxlande med att fysiskt visa hur äcklad hon var över vad han gjort med henne (svalde hårt som om hon mådde illa t.ex.), men när vi var klara såg hon lättad ut. Gick med lätta steg och skakade min och kollegans hand med djupt eftertryck.
Detta är nog en av anledningarna till att jag tycker om jobbet som ordningspolis. Ibland känner man att man verkligen kan hjälpa någon bara genom något så enkelt som att låta den få berätta sin historia.
:)
Nu är det infektionsstudier som gäller för resten av veckan.
Dags att sova...
