Förr förra veckan kom jag äntligen igång med träningen igen. Jag hann löpträna vid fyra tillfällen i halkan och började känna mig mer positiv innan jag i helgen kände en förkylning krypa på mig.
Förr förra veckans överlastade föreläsningar fyllde mitt huvud till bristningsgränsen och kvällarnas föräldramöten, jobb och andra åtaganden utmattade mig rejält. Så det kanske inte är så konstigt att jag drog på mig en förkylning förra helgen.
I tisdags hade jag min första praktikdag med introduktion, så jag kunde inte stanna hemma och vila trots ett rikligt flöde från näsan, ont i halsen och lätt frosskänsla i kroppen. Förmiddagen användes till en snabb rundvandring mellan de olika avdelningarna för att presentera studenterna, genomgång av datarutiner och inlogg (det är alltid något som strular), tilldelning av klädskop och förevisade linneförråd. Eftermiddagen ägnades åt att presentera sig för avdelningsläkarna och överläkaren. Jag går på en diabetesavdelning under två veckor. Avdelningsläkarna var trevliga AT-läkare som handledde oss väl. Vi fick förevisat hur man tar blodgas innan jag kände att jag fått nog och kunde gå.
Tyvärr kunde jag inte gå hem utan var tvungen och åka till jobbet för ett kvällspass (kan omöjligt stanna hemma och förlora pengar). Jag hade hoppats på ett lugnt pass, men det var några fyllon som vi tog hand om som var lite motsträviga som jag var tvungen att hålla hårt i, trots att orken inte fanns där. Någon timme innan passet var slut hade mina snorfyllda bihålor och näsa sett till att jag var alldeles svullen runt ögonen och tårögd. Inre befälet sa att nu var det dags för mig att gå hem och att jag inte behövde oroa mig för att förlora några pengar för att han inte ville att jag skulle vara kvar som den smittohärd jag var.
Under onsdagen stannade jag hemma. Jag sjukskrev mig från praktiken för en dag för att det behövdes, men det ställde till det lite för mig. Min klasskamrat Mr O skulle vara där under onsdagen, men inte under torsdagen och fredagen. Mr O är en erfaren sjukskötare både inom anestesi och också akutmedicin, så han har koll på det mesta praktiska (och är duktig teoretiskt också). Han fyllde nog sin plats på ett utmärkt sätt under onsdagen och gjorde en inskrivning m.m. Själv gjorde jag inte så bra ifrån mig. Förvirrad, förkyld, trött och tyvärr ganska oengagerad kom jag till avdelningen i torsdags morse och försökte läsa in mig så gott jag kunde på avdelningens patienter. Det gick inte så bra som jag hoppats… I stort sett enbart äldre patienter med sjukjournaler som en mindre roman. Min brist på erfarenhet omöjliggjorde ens den minsta lilla sållningsprocess (och när informationsmassan är för stor är det svårt att ens minnas delar av helheten). När väl ronden startade kände jag inte att jag hade någon koll alls och avdelningsläkarna och överläkaren babblade på och hoppade mellan olika mätvärden, läkemedel och observationer från sköterskor. Överläkaren (som egentligen verkar vara en omtänksam person) ställde mig några frågor för att se om jag hängde med upptäckte kvickt att jag inte hade någon koll och därför undvek att fråga mig efter det… Jag är inte van vid att få så högt ställda krav på mig utan att få dem tydligt förklarade. (Under fredagen försökte överläkaren tala om för mig hur jag ska göra för att få min tid på avdelningen att funka och för att jag skulle lära mig så mycket som möjligt, men jag kunde inte hjälpa att känna det som ganska besvärande kritik över min bristande förmåga).
Förutom att jag kände mig nedtryckt av min bristande kapacitet/förmåga att tillmötesgå förväntningar på mig från läkarna (vilket också sänkte mitt självförtroende något), så var det svårt med sköterskorna. Jag försökte visa mig ödmjuk och tillmötesgående som möjligt, men fick allt som oftast ganska snäsiga och bitvis ohyfsade svar på mina enkla frågor. De verkade också ha konflikter sinsemellan eftersom att jag hörde att de var likadana mot varandra. Jag antar att arbetsbelastningen är tung och att de är besvikna över många saker, men det känns ändå jobbigt att hela tiden ta hänsyn till relationer istället för att bara koncentrera sig på att lära.
Fredagen gick inte särskilt mycket bättre. Först fick jag reda på att de misstänkte att en av patienterna hade fått vinterkräksjukan. Jag hatar kräksjukan! Dessutom var jag fortfarande lika oförmögen att hänga med i de snabba svängarna under ronden, men jag slapp i alla fall visa hur kass jag egentligen var… Föregående kväll kom en ny patient till avdelningen som jag tyckte skulle funka som en bra första inskrivningspatient och det höll avdelningsläkarna med om, så jag tog en något tafflig anamnes och status. Efter det var det meningen att jag skulle försöka diktera detta. Jag vet inte varför, men det låste sig nästan helt. Jag ställde krav på mig att det skulle bli en bra diktering för att visa att jag inte var helt värdelös. Eftersom jag satte pressen på mig, så blev det givetvis inte ens i närheten av så bra som jag hoppats att det skulle bli.
Summa summarum… Inte särskilt bra tid alltså. Börjar kanske till och med tveka på min förmåga att bli läkare… Väntar och hoppas att det snart kommer lite bättre tider igen. Just nu är jag så utmattad att jag inte orkar sätta mer press på mig och väljer därför att göra så lite som möjligt men samtidigt förväntar mig ett bra resultat, vilket är en omöjlig ekvation.
