Status Quo

Oj, detta har varit en kväll med många svängar upp och ned. Kvällen inleddes med större utsättning och därefter satte vi oss i turlaget i ett särskilt rum på stationen för att kunna prata lite i fred.

Budskap
Yttre befälet inledde med en summering av vad som hänt i stort och hur läget var nu. Därefter fick jag möjlighet att säga vad jag ville säga. Jag var ganska nervös för jag ville att det skulle komma fram på ett bra sätt och det upplever jag i efterhand att det gjorde.

Jag fick sagt att jag varit uppe hos chefen i måndags och krävt ett beslut och att jag sagt att det inte spelar någon roll vilket turlag jag jobbar på. Och att det är okej för mig och byta bara beslutet kommer snabbt.
Att även om jag blir kvar på listan och det blir jobbigt med konflikter så kan jag inte sluta jobba eftersom jag behöver inkomsten.
Att jag vill att det ska vara ett öppet klimat där alla säger precis vad det tycker och känner utan förbehåll.
Att jag är beredd att lösa konflikten mellan mig och "Filippa" på något sätt ifall det behövs.

Vi var totalt nio stycken plus yttre befälet som var med på samtalet, dvs. inte alla i personalgruppen/turlaget. Jag fortsatte med att bekräfta att det måste ha varit jobbigt för dem att detta händer.
Först var det tyst i några sekunder och sedan kommer en tjej i turlaget till tals och säger att hon är jätteledsen för vad som hänt. Vad jag fick veta sedan var att hon var riktigt bra kompis med "Filippa" (kanske bästa kompis). Hon fick tårar i ögonen då hon berättade vad hon kände.
Strax efter var det en av killarna som sa att han också kände detta som väldigt jobbigt. De andra var väl ganska neutrala. Dels för att de var nya på turlaget och dels för att de kanske inte kände lika starkt eller inte kunde med och säga något just då.

Det var någon som var nyfiken på vad som hänt. Jag ville inte gå in på detaljer så jag summerade kort (i efterhan inser jag att det var för kort) allt det som jag berättade om i inlägget "Första konflikten", genom att säga:
Att "Filippa" tog på sig ansvaret för att hjälpa till i en annan konflikt jag hade med en annan tjej. Och att jag efter det kände mig nedtryckt och att "Filippa" kritiserade mig ofta.
Och att jag sagt det till lärarinnan och att hon då kallat upp "Filippa" till studierummet och skällt ut henne "för att vara olämplig som polis", vilket jag inte avsåg.

Samtalet gick runt hela problematiken en stund och riktades senare in på att cheferna brustit i sitt ansvar.
Det anser verkligen jag också! Jag ställde kravet i måndags att en chef skulle gå ner till turlaget och motivera sitt beslut att låta mig gå kvar på turlaget, men det var ingen som hört något från cheferna (inklusive mig).
Dessutom sa tjejen, som är så bra kompis med "Filippa", att det blir nog svårt att lösa konflikten eftersom "Filippa" har blivit så sårad av mig att hon inte kommer kunna förlåta mig.

Samtalet avslutades med att vi skulle ta det som det kom och se vad som händer.

En pratig kväll och ett dödsfall
Jag åkte tillsammans med yttre befälet under kvällen för att han ville lära känna mig bättre och kunna prata igenom saker och ting. Det blev väldigt bra. Vi lärde känna varandra bättre och jag tror att jag lyckades förmedla min syn på hur jag upplevde allt som händer just nu.

Under kvällen fick vi hantera ett dödsfall med en person som inte hörts av på tre veckor och som sannolikt legat död i ca 2 veckor. Likvätska hade läckt ut, luktade starkt och fränt från kroppen och maskar kröp i den. Kroppen fördes till Rättsmedicin för vidare handläggning där. Jag blev faktiskt inte så äcklad som jag trodde. Det är hemskt att se detta första gången, men jag har sett detta och värre vid tidigare tillfällen innan jag gick in på ledningscentralen.

En oväntad vändning och jobbig vändning
Vid 10-tiden på kvällen ringer yttre befälets telefon. Jag fick reda på att det var "Filippa" som ringde och ville kalla samman alla för att prata och berätta något.

Det dröjde ganska länge innan alla kunde komma in till stationen, så det började inte förrän drygt en och en halv timme senare. När vi alla väl var på plats så började "Filippa" med att säga att hon inte upplevde detta som någon vanlig konflikt. Det handlar om att hon "inte har något förtroende" för mig. Hon kan inte lita på mig och har sårat henne så mycket att det inte går att reparera. Hon sa också "det är precis det här som han gör" och pekade på mig med handen. "Jag blir så arg, för jag har inte alls blivit uppkallad till läraren för att jag varit olämplig som polis".

Jag satt tyst och sa ingenting.

"Jag och två klasskamrater tog på oss ansvaret att hjälpa XX (mig) för att han var mobbad och jag tyckte inte det var rätt. Vi hade ett bra samtal tycker jag och det var inte jag som blev uppkallad efter det utan det var ett gemensamt möte hos läraren. Det finns protokoll över bägge mötena, men inget om att jag skulle vara olämplig som polis."

Jag vet inte hur hon gör det, men jag tror att jag håller på och bli knäpp...
Jag minns tydligt hur hon står framme vid tavlan och pratar med folket i klassen om att hon fått skulden för något som hon anser att hon inte har gjort, men minns samtidigt det gemensamma mötet hos läraren. Jag minns också hur hon försökt vända syftet med mötet till att hon tagit sitt ansvar som medkamrat och förhindra "skitsnack bakom min rygg".
Jag kommer inte ihåg i vilken ordning saker och ting skedde, men jag vet bestämt att hon fick skäll och rejält med skäll och det var så vår konflikt startade (tyvärr måste jag väl erkänna att "nästan olämplig som polis" kom ryktesvägen till mig, så det kan vara en överdrift).
Efter det hände det fler missförstånd på skolan där hon utnyttjat missförstånden till att beskylla mig för att vara lögnaktig, falsk och opålitlig.

Då "Filippa" berättade detta, så bekräftade tjejkompisen på listan att jag faktiskt sagt just så.
Hon lyckades förmedla igen att jag var en lögnare. Jag ville inte fastna i en "jag sa att du sa att jag sa"-fälla, så därför bemötte jag inte hennes påstående alls.
Kompisens inställning till mig har knappast förbättrats och hon lär väl nu vara övertygad om att jag är en manipulativ lögnare.

"Filippa" ville också åskådliggöra varför hon inte kan tänka sig att det skulle gå och lösa konflikten och förklara varför det egentligen inte är en "konflikt". Hon jämförde situationen med en kvinna som frigjort sig från en man som misshandlat henne svårt och att de varit skilda i tio år. Efter tio år kommer någon och säger att "nu skall ni bli tillsammans igen och gifta er".

Hon sade att hon ville poängtera det faktum att man som polis är oerhört beroende av sin kollega som man jobbar med i många avseenden och att "man lämnar över sitt liv i den andres händer". Detta var en känslomässig grej som hon kände för mig och handlar inte så mycket om vem som gjort vad eller så och att det därför inte är något som man kan prata igenom. Hon tryckte också på att det var hon som kände så och att det inte har med någon annans känslor/åsikter om mig att göra.

Detta är ju en väldigt stark beskrivning av vad hon känner. Jag undrar vad som gjort att hon känner på detta sättet om det inte hände på det sätt som jag beskrivit det? Antingen tycker hon att det är något annat jag gjort som haft större betydelse för henne, men då kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det kan vara... Det var länge sedan och då jag hade inte ork över att hantera problemen som vi hade med varandra och kommer därför ihåg väldigt lite.

Det låter i alla fall inte som om det kommer bli någon öppning för kommunikation mellan oss den närmsta tiden.

Jag kan inte låta bli och undra varför hon skulle behöva säga allt detta just denna kvällen? Det var väl jyst på sätt och vis, för då fick ju jag också vara med, men det känns ändå konstigt.
Ringde kompisen och berättade vad jag försökt säga till turlaget och då fick hon bråttom att förklara sig och sin ståndpunkt...?

Jag vet ärligt talat inte var de andra står i sina ståndpunkter nu. Det var mycket tyst i rummet när hon pratade. Yttre befälet summerade och försökte "coacha" så gott han kunde.
De andra var ju väldigt angelägna om att det skulle hittas en lösning på problemet och att cheferna måste ta sitt ansvar. Det var helt tydligt att de tyckte att cheferna absolut skulle låta mig få komma till en annan lista och nu känner jag själv att det kanske skulle bli en bra lösning med tanke på den lojalitet som finns med "Filippa" och hennes situation...

Manipulation?
Jag är allt mer övertygad nu om att "Filippa" inte pratat specifikt om mig och om vad som kan hänt, utan snarare anförtrott sig åt några ytterst få och därefter låtit tysta insinuationer ta hand om resten.
Jag kan fortfarande inte avgöra om hon avsiktligt manipulerar eller om det bara är hennes personlighet att hantera människor som hon inte tycker om på detta sättet? Det är svårt att vara objektiv när man är mitt upp i något. Hon skådespelar otroligt skickligt ifall det skulle vara så att hon avsiktligt manipulerar...

Detta möte slutade på samma sätt som det förra. "Vänta och se vad cheferna beslutar".
Efter detta samtalet kände jag mig helt klart mer olustig än efter det första. Jag vill inte att hennes bild av mig ska få bli den gällande. Just nu är flera av deras åsikter i en vågskål. Får se åt vilket håll vågskålen kommer luta om ett tag...

Nu är jag trött och har huvudvärk. Dags och lägga sig och försöka sova trots alla tankar som snurrar i huvudet.

Konflikt 2 och dess efterverkningar...

Introduktion
Jag visste egentligen inte hur "AnnaKarin" (Filippas kompis) såg på mig. Jag hade inte haft tillfälle att umgås särskilt mycket med henne på PHS, så jag visste inte heller vad hon var för typ av person.

Då jag kom till den nya stationen blev det någon dags introduktion av stationen och efter det så placerades jag ut på turlaget. Det dröjde ett antal arbetspass innan jag åkte tillsammans med AnnaKarin. Jag fick lära känna de andra först.

Det var "tjejlistan" som chefer och personalen från de andra listorna kallade den. Det var ett kvinnligt yttre befäl "Lena" och sedan var vi tre män utav 11 personer på listan. Det är ganska ovanligt att det var (är) så. Alla var ganska olika varandra, men de verkade fungera hyfsat bra med varandra.

Det var inget påtagligt som hände när jag kom. Det var väldigt likt det som jag känner med min nya lista idag och som jag skrivit om tidigare. Ett ointresse och distans riktad gentemot mig.
Jag ville inte tro då att det kunde bero på att de redan hade uppfattningar och förväntningar på mig, utan trodde att det berodde på något annat.

Vid den här tiden hade jag börjat läsa om sagan om ringen böckerna igen, så jag ville gärna läsa om det var en lugn stund eller så.
Jag provade att sitta med vid fika bordet några gånger. Det är inte lätt att tränga sig in i andras konversationer (särskilt om de inte bjuder in en), så jag valde att sätta mig med min bok.
Några gånger fick jag lite ifrågasättande kommentarer som "hur orkar du läsa den tjocka boken här" eller andra liknande kommentarer. Det var väl ett sätt för mig att hantera min oförmåga att kunna ta mig in i gemenskapen. Det var något jag skulle få kastat tillbaka i ansiktet senare...

Trevande försök
Efter ungefär tre veckor fick jag åka första gången med AnnaKarin. Det blev en ganska "trevande" upplevelse. Ingen av oss visste hur vi skulle agera mot varandra för att det skulle fungera. När det var lugnt och vi hade ärenden som det inte gjorde så mycket ifall de tog lite längre tid, så fastnade vi ibland i grejen med att försöka visa oss ödmjuka.
"Nä, men bestäm du".
"Nä, men du sa ju först, så bestäm du".
"Jag men det behöver jag inte göra ifall du vill göra på något annat sätt". O.s.v...

Riktigt tramsigt bitvis alltså. Jag anser mig vara ganska handlingskraftig och otålig. I detta fallet var det nog till stor nackdel. Men saken är den att jag aldrig helt säkert fått veta vad som hände mellan AnnaKarin och mig.

Jag utnyttjade senare det faktum att jag var något år äldre än AnnaKarin vilket gjorde mig till "förman" i patrullen och stå som ansvarig för ingripanden och beslut i något större utsträckning. Jag började ta för mig mer efter att ha tröttnat på vårt handligsförlamade kommunikationssätt. Jag började styra och ställa mer med henne för att undvika "hur vill du göra, då"-diskussionerna. Vilket jag tror kan ha varit en av orsakerna till problemet mellan oss...

Problematiskt
En annan sak som också ställde till det mellan oss var en incident med en välkänd tung missbrukare som slagit sönder rutor på en mack och hotat personal.

Hon körde snabbt fram till macken på larm för vi fick det på radion som pågående, men när vi kom dit hade han vandrat vidare in på en liten cykel-/gångväg en bit in bakom macken.
Ett vittne skulle peka ut åt vilket håll han gått och då bestämde jag helt självsvåldigt att jag skulle gå iväg med vittnet medan AnnaKarin skulle köra fram polisbilen till gångbanan.
Hon tog lite längre tid på sig än vad jag väntade mig, så jag började gå inåt på gångbanan och bad honom vinka till sig AnnaKarin så att hon skulle kunna köra efter med bilen in på gångbanan.

Typ hundra meter in på gångbanan hittade jag den kände missbrukaren på en bänk. Jag stod intill honom och försökte få kontakt med honom medan jag väntade på att AnnaKarin skulle komma. Tiden gick och jag kollade min radio och försökte kalla upp LKC, men det funkade inte. Jag såg också att jag glömt jobbmobilen i polisbilen, så jag kunde inte få tag på henne för att få veta varför hon dröjde.
Till slut tyckte missbrukaren att han suttit färdigt där och ville gå. Då såg jag att han hade en morakniv bredvid sig och då drog jag fram batongen för att vara beredd ifall han fick för sig att göra utfall. Han blev typ "sur" och försökte gå och jag beordrade honom att stanna kvar så gott jag kunde. Till slut kom han så nära mig att jag kände mig tvungen att rappa honom på benet med batongen.
Precis när jag utdelar rappen hör jag hur ett par manliga kollegorkommer till platsen och hjälper mig att ta ned honom på marken. De tar in honom i sin bil och mer eller mindre övertar ärendet. Det var skönt för jag var tvungen och reda ut med AnnaKarin vad som hänt.

1. Det hade varit reservdrift på LKC så radion fungerade inte som vanligt (jag skulle ha lagt min bärbara radio på en specifik kanal).
2. AnnaKarin hade inte sett hur vittnet vinkat på henne, så hon hade kört fram och tillbaka längsmed bilvägen. Gångbanan låg skymd från bilvägen och hon kunde därför inte se var jag var någonstans.
Hon sa att hon försökt och få tag på mig och LKC hade ringt och undrat var vi var någonstans och så vidare. Det märktes hur störd hon var över vad som hänt och lade mycket av skulden på mig för att det blev som det blev.
Jag medger att jag fattade ett hastigt beslut (kanske t.o.m. lite oövertänkt), men samtidigt förväntade jag mig mer av henne... Något som hon tydligen inte klarade av att hantera.

Trött
Jag hade varit på listan i drygt två månader. Jag kände av trycket på att jag inte riktigt passade in i gruppen, hade haft svårt att jobba natt och det var mycket som hände för mig även utanför jobbet (familjeåtaganden med småbarn och lite sömn mm). Detta gjorde att jag pratade med biträdande chefen "Lars". Lars var känd för att vara mycket duktig på administration, men inte särskilt kompetent på att hantera personalfrågor. Jag frågade honom om det fanns någon liten möjlighet för mig att få komma till utredningsavdelningen för att jobba dagtid under några veckor eller ett par månader. Han var mycket tveksam till det. Det skulle inte finnas resursutrymme för det.

Samtal och skuldbeläggande
Tre dagar senare kallades jag till ett "samtal". Lars, Lena (yttre befälet), en kollega med fackansvar och så jag.
Jag hade inte i förväg fått veta exakt vad mötet skulle handla om, men jag hade mina aningar och fick ont i magen.

Lars inledde med att berätta att AnnaKarin uttalat samarbetsbekymmer med mig och att hon inte ville åka med mig mer. I nästa andetag sa han att vi har fixat så att du kan komma upp på utredningen om du vill. (Jaha ja... nu passar det...).
Han kunde inte hjälpa mig för att jag behövde det, men han kunde gärna fixa det för att undvika att ta tag i konflikten.

Jag protesterade genast och poängterade hur viktigt det var för mig och kanske t.o.m. för AnnaKarin att vi redde ut vår konflikt. Det blev först lite milda protester att det inte var nödvändigt när jag ändå ville komma upp på utredningsavdelningen. Jag stod på mig och sa att jag ville ha en gemensam träff.
Då trädde Lena in och sa att "det orkar faktiskt inte hon". Lena sa att AnnaKarin haft det jobbigt och att hon faktiskt försökt samarbeta med mig. Det var något som jag blev fundersam över. Vadå försökte samarbeta?
Då framkom det att AnnaKarin varit tveksam till att jobba med mig från början och att hon berättat det för Lena. De hade kommit överens om att AnnaKarin skulle i alla fall försöka och se hur det gick. Det hade alltså legat en outtalad dold agenda hela tiden som jag inte kunnat "sätta fingret på" och som AnnaKarin kände till och som Lena inte lyft fram i ett enda samtal.
- Helt klart dömt att misslyckas!

Dessutom sade Lena att hon tyckte jag var konstig och att de andra också tyckte det. (?)
Lena hade stört sig på att jag satt och läste istället för att vara med de andra vid fikabordet. Jag försökte berätta för henne att det inte är så lätt att ta sig in i konversationer som man inte har någon anknytning till (interna skämt o.s.v.), men det verkade hon inte fatta alls. Lena satt större delen av tiden med armarna i kors och såg irriterad ut.
(Lena är idag i chefskarriären. Hoppas hon har lärt sig en hel del om personalhanteringsfrågor på vägen...).

Jag ville till utredningen och de använde det som argument för att låta AnnaKarin slippa konfronteras med mig.
Jag upplevde framför allt Lars och Lena som jäkligt fega och som överbeskyddande gentemot AnnaKarin.
Vad var det som gjorde att hon behövde skyddas och tas om hand mer än mig?
Det märktes med all tydlighet vart Lenas allianser låg. Hon sa till och med själv att hon kände mer för AnnaKarin eftersom Lena lärt känna henne under det gångna året och att de även umgås på fritiden. En chef ska ju vara opartisk och ta ansvar för alla parters behov.

Jag fick ingen upprättelse. Ingen förklaring. Inget förslag om vad det var för hemskt jag gjort som jag behövde ändra på.
Ett synnerligen oproduktivt samtal helt enkelt! Men jag fick ju komma upp på utredningen och jobba dagtid i alla fall.

Eftersom det var jag som "blev flyttad på", så var jag självklart ett samtalsämne bland personalen. Jag tror inte det var någon som visste vad problemet var (lika lite som jag), men bara oron över att ha en kollega som är svår att samarbeta med spred sig.

Små förändringar
På utredningen gick allt skitbra. Jag gjorde mig vän med de flesta där. Jag samarbetade med två av de ordinarie utredarna på ett större internetbedrägeriärende som uppmärksammades på stationen och i media. Jag bistod bl.a. med den tekniska kunskapen kring datorer och internet som de äldre kollegorna inte var så familjära med.

Men allt har ett slut och jag skulle bara få var uppe på utredningen ett halvår. När halvåret var slut placerades jag in på ett turlag vars arbetstidlista var rakt motsatt den som AnnaKarin var på, så att vi skulle se varandra så lite som möjligt (eller hon se mig rättare sagt).

Här på min tredje listplacering på under två år, uppstod en helt galen konflikt. Men denna hör inte riktigt samman med det som "Filippa" orsakat mig. Den var snarare ett symtom på efterverkningarna efter den senaste konflikten som förblev olöst.
Och dessutom hade personen som ansvarade för att öppna upp konflikten med mig sannolikt en borderlinestörning.
Han gjorde sig till slut ovän med alla och körde stilen "är du inte med mig, så är du emot mig". Han bytte lista efter några månader och långtidssjukskrev sig under två år innan han sade upp sig som polis. Han jobbar idag som försäljare.

Jag arbetade in mig på den nya listan och det funkade bra. Jag fick min plats i gruppen och det var ingen som hade några åsikter om mig eller vad jag gjorde.

Det hände visserligen en grej till, men den var så otroligt barnslig och dum. Tobias som gick i parallellklassen på PHS och är mycket god vän med Filippa gästspelade på "min" lista under drygt tre månader för att det var ont om personal på listan.
Han hade också gått upp till chefen och sagt att han inte tyckte om mig och inte ville åka tillsammans med mig. (Va Fan!?).
Vid det här laget så var jag ju helt etablerad bland personal och chefer så han fick tack och lov inget gehör för sitt önskemål. Skönt att inte sådant trams accepterades. Vi fick jobba tillsammans vid några tillfällen och det funkade utan några större problem.

Ledningscentralarbete
En tid efter det sökte jag till ledningscentralen och har jobbat där i några år. Här har jag aldrig varit i någon konflikt med någon i personalen. Alla har sina egenheter, men det har inte hindrat ett fungerande samarbete.
Det har gått så många år sedan konflikten med Filippa nu, så jag tänkte att jag skulle vara fri den nu, men hon har tydligten inte lyckats släppa den...
Jag var öppen för att tala med både henne och andra öppet om vad som skett eller inte skett för att förhindra dolda konflikter, men hon kör sina utspel fortfarande.

Ett avslut?
Jag hoppas på att få ett definitivt slut på detta nu. Jag är så trött på att behöva bevisa för andra att jag inte är något som de tror att jag är!

Det ska verkligen bli intressant och se vad som händer ikväll.

Skön träning och ett litet besked

Jag hade sovmorgon och en labsession till idag. Jag fick lämna lite av mitt blod igår och idag kollade vi på tre olika sekvenser av fagocytos.
I den första låg hemofilus influense utan kapsel [Hi] (gott om fagocytos).
I den andra hemofilus influense b med kapsel [Hib] (väldigt lite facocytos).
I den tredje låg Hib plus antikroppar. I den hade bakterierna agglutinerats (klumpats ihop av antikropparna) och fagocyterats något bättre än provet utan antikroppar.

Det var länge sedan jag satt och glodde ner i ett mikroskop (sist var 1½ år sedan på histologikursen) och det var sjukt vad snurrig jag blev. Antingen är jag inte lämpad för att kolla i mikroskop eller så är jag väl kanske bara otränad. ;-)

Har haft ett skönt träningspass idag också. Jag tränar på Friskis och testade "Indoor Walking" tillsammans med hustrun. Det var riktigt gött! Tung technogung första halvtimmen drev på bra. Sista kvarten hade lite mesig musik... Av flera skäl så har det varit lite dåligt med träning de senaste veckorna, så det var ett väldigt bra uppstartspass.

När jag kom hem från träningen hörde jag av mig till mitt yttre befäl som var på väg till jobbet för att jobba natt. Jag frågade om han hört något och han sa bara att han fått besked från chefen att beslutet ligger kvar på att jag ska stanna på listan. Gött! Hoppas beslutet inte ändras...
Jag frågade om det hade varit något snack på listan om vad som hänt, men det påstod han att det inte varit. Han sa också att det inte var alla som var helt insatta i omständigheterna för att det varit lediga o så, men att det varit någon/några som ringt och pratat med "Filippa".

Jag ville göra honom beredd på att jag skulle ta upp saken med de andra, så jag sa rent ut att jag skulle ta upp saken imorgon för att skapa ett öppet klimat.Det verkade som om han menade det när han sa att han tyckte det vore bra. Han hade själv inte tagit upp det med de andra än och jag hörde igen hur jobbigt han tycker detta är (vilket jag också tycker som ni kanske förstår).

Imorgon ska jag först avsluta labben på eftermiddagen och sedan ska jag jobba kväll.
Till utsättningen tänkte jag ta upp saken inför allihop och så får jag se hur de reagerar...
Det kommer bli besvärligt om någon eller några ger mig skulden för att "Filippa" väljer att inte komma tillbaka till dem eller om jag inte får gehör för att få berätta min version av vad jag upplevt har hänt. Om de vägrar lyssna får hennes version stå oemotsagd och då känner jag nog att ingenting är löst än...

Jag kan faktiskt mötas med lite skepsis och oförståelse om jag berättar delar av vad som hänt mig (jag kan inte berätta detta på det sättet som jag har gjort här på bloggen).
Ibland får jag känslan av att även de som jag känner väl (men kanske inte så länge) tänker -"undrar vad han gjort".
De märker väl också hur starkt det påverkar mig. Jag har nog inte varit lika öppen och pratsam som jag kanske kan vara ibland. Enbart det faktum att jag blir så starkt påverkad gör också att andra blir fundersamma. De vet inte om att de gör det och detta är väl en väldigt mänsklig reaktion, men det gör det tyvärr inte lättare för mig...

Om det är någon av er som är nyfiken på hur det hela gått, så ska jag försöka skriva lite efter jobbet imorgon. Det blir nog ganska sent...

Imogen Heap: Headlock
spotify:track:4DQx83WALp1UWDPgvTh1M4

Baktlab, forskarmöte och funderingar...

Idag hade vi mikrobiologilaboration.

laboration (senlat. labora´tio eg. '(ansträngande) arbete', av lat. labo´ro 'arbeta'), praktiskt naturvetenskapligt arbete, experiment, vanligen i undervisningssyfte. (NE)

Vi skulle göra olika odlingar med cellkulturer och bakterier. Jag är inte någon labråtta precis... Det gick nog bra, men resultatet får vi inte förrän på torsdag. Jag hade en trevlig och duktig labpartner som det funkade bra med.

Det kändes mest som om jag följde en instruktion utan särskilt mycket eftertanke. Men det blir nog bättre på torsdag när vi ska studera resultaten.

Idag hade vi forskargruppmöte igen. Idag hade gruppen bjudit in sjukvårdspersonal från kriminal- och rättspykvården för att diskutera farmakologisk behandling av aggression. Ännu en givande session precis som förra veckan. Det är verkligen kul att få ta del av kunniga och drivna människors idéer kring det man intresserar sig för.

Jag har fortfarande inte fått något besked från cheferna på mitt jobb. Jag funderar på vilket som skulle vara bäst. Byta turlag eller inte? Det skulle vara skönt att äntligen konfrontera "Filippa" om vad hon gjort, men tror samtidigt att det inte skulle leda någonvart. Hon kommer nog aldrig erkänna något utan att hon konfronteras med bevis för det...

När jag tänker tillbaka på allt som hänt mig, så går det upp för mig hur stort ansvar hon har för alla komplicerade möten jag varit med om. Det som stör mig absolut mest är att hon inte kunnat släppa detta och bara gå vidare. Jag har förlåtit henne för det som hänt tidigare och vi skulle nog inte haft något problem idag ifall hon bara hade låtit bli att ondgöra sig över mig inför de andra under det senaste halvåret-året.

Det ska bli spännande och se hur cheferna hanterar detta... (med tanke på att jag har ganska dåliga erfarenheter även av chefernas förmåga att hantera konflikter från tidigare händelser).

Aspiranten

Ansökningarna till aspirantplatser var klara i början av sista terminen och otroligt nog så hamnade jag tillsammans med Filippa, Sara och Tobias på samma polisstation trots att det fanns minst fem andra stationer jag kunde blivit slumpmässigt placerad på av myndigheten. Det kändes lite obekvämt att det blev så, men det var en tjej till "Johanna" som också kom till samma station. Johanna var en väldigt jordnära person och det fanns inte något manipulativt i henne.

Annorlunda
Under aspiranttiden hade vi alla var sin handledare som ansvarade för vår utveckling i yrkesrollen till polis. Min handledare var något äldre och kunnig polis, men hade hjärtat någon annanstans. Han lärde mig bl.a. hur han gjorde för att ordna privata ärenden under arbetstid, suga lite på larmen för att inte överanstränga sig och att det är viktigt att inte köra för fort fram på larmen för då kan man faktiskt behöva skriva något. Om man är tillräckligt långsam fram kan ärendet t.o.m. ha löst sig självt. Eftersom han var en ganska udda karaktär så hamnade jag lite utanför "kärnan" av poliser.
De andra hade lite yngre och hungrigare handledare som ställde högre krav vilket jag blev lite avundsjuk på. Det önskade jag att min handledare också var.

Under aspiranttiden så skulle vi alla gå runt på polisstationens olika avdelningar som utredning och span. Det som jag är absolut gladast för att min handledare fixade var några dagars studiebesökhos piketen. Det var skitkul! Löp- och styrketräning, skjutövningar, rappelering, inbrytning i lägenhet var något av det som jag (och inte de andra) fick vara med om just då pga. att han hade kontakter.

Utfryst
När jag kom upp på spanavdelningen var första tillfället som jag riktigt kände av att jag förväntades vara eller bete mig på ett visst sätt.
Jag hade haft en ganska bra tid fram till detta tillfället och hade inte väntat mig att få den behandlingen jag fick. Filippa, Sara och Tobias hade under någon eller ett par veckor befunnit sig tillsammans uppe på "ungomsspan".
Ungdomsspan var två killar i yngre medelåldern "Benny" och "Bosse" som var respekterade och omtyckta av de flesta på stationen. Bägge, men kanske i synnerhet Bosse, var ganska tystlåtna gentemot mig. Om jag frågade något så gav de mig kortast möjliga svar utan några utläggningar. Filippa, Sara och Tobias skulle vara kvar ytterligare en vecka samtidigt med mig. På ett kanske inte helt diskret sätt höll de isär mig från de andra i så stor utsträckning som möjligt, som jag vid det ögonblicket inte riktigt förstod...
Efter någon dag tyckte jag det kändes orättvist att jag inte skulle få vara med på några av de saker som de andra fick vara med på och frågade Bosse om inte jag också skulle få göra något av det. Det blev på gränsen till en utskällning.
Tyvärr minns jag inte idag vad han sa, men jag blev chockerad av vilket förakt han hade i rösten då han talade med mig. Då kände jag mig inträngd i ett hörn och förstod att Filippa eller Sara (eller bägge) hade snackat om mig och att Benny och Bosse försökte skydda tjejerna från mig.

Hur kan en lögnare säga att han inte är en lögnare? Det fanns inte mycket till utväg för mig och jag stod verkligen ensam i striden just då. Jag tog upp problemet med min handledare, men han gav bara rådet att "bara vara mig själv" så kommer de till slut upptäcka att det faktiskt inte är så som tjejerna påstår. Men det hjälpte mig ju faktiskt inte just då... Jag lät det vara och accepterade att jag satt i en sits jag inte kunde förändra.
Jag vet heller inte vad de (hon) har sagt. Det kan vara allt från ett diskret insinuant "Jaha, ska han vara här också", till att hon vitt och brett talade om vad de (hon) tycker om om mig och varför. Det diskreta sättet kan ibland vara effektivare för då lämnar man detaljer öppet för fantasin och "mottagarens" föreställningar. I efterhand kan ingen heller anklaga personen för att farit med osanning eftersom omständigheterna inte varit direkt uttalade. Hur ska man då kunna vända på en situation?

Upprättelse?
Någon månad senare var det dags för mig att vara med på utredningsavdelningen (och jag skulle faktiskt få vara där utan de andra). Jag fick en äldre mycket sympatisk utredare ("Gunnar") som tog hand om mig och såg till att jag fick lite lätta arbeten att börja jobba med.

Poliser älskar och skvallra om varandra och ganska snart hörde jag hur Gunnar skällde ut en utredarkollega rejält för att denne hade pratat illa om mig vid fikabordet. Han sa att jag var "en bra kille" och att hon skulle "ge fan" i att snacka skit om sådant som hon inte känner till. Strax efter det satte han sig ned med mig och berättade som det var. Han tyckte om mig och skulle ställa upp för mig om det blev mer problem eller skitsnack.
Fy fan vad skönt det kändes att äntligen få en liten form av upprättelse! Efter det var de flesta uppe på utredningen nästan överdrivet vänliga mot mig. De hälsade trevligt och lät mig få vara en del i deras "fikasnack". Jag kommer alltid vara otroligt tacksam för det Gunnar gjorde. Inte för att det var så mycket han gjorde, men det symboliska värdet var ovärderligt för mig. Det blev så att jag faktiskt blev omtyckt bland utredarna och jag kände mig hemma trots den korta tiden som jag befann mig där. Ryktet från utredningen motverkade effekten av Filippas (deras) skitsnack.

Efter att aspiranten var klar och jag fick min placering jobbade jag tillsammans med Johanna och vi hade kul och fick gemenskap. Yttre befälet på den listan hade varit Johannas handledare och handledarna hade pratat sig samman givetvis och då hade det väl insinuerats igen om att man skulle hålla koll på mig...
Yttre befälet konfronterade mig och sa att han aldrig lyssnar på andras bedömningar om någon och att han själv skulle skaffa sig en uppfattningom mig. Det var väl nobelt sagt av honom, men det märktes i alla fall att han hade ett extra misstänksamt öga gentemot mig som tog lite tid att bli av med. De andra på listan behövde bara jobba några pass med mig och sedan var jag accepterad och med i gemenskapen.

Jag jobbade nästan ett år till på den stationen innan jag sökte mig vidare. Johanna berättade att hon hade varit med vid något tillfälle och hört hur stämningen var gentemot mig var då Filippa, Sara och Tobias satt och pratade. Den var verkligen inte var särskilt mogen och hon tyckte inte att det var något jag skulle bry mig så mycket om. Dessutom hittade jag ett tillfälle då jag konfronterade Bosse med hans tidigare intsällning till mig. Jag fick typ ett "halvt rätt", men långt ifrån en ursäkt. Han hade väl ingen aning om vad han skulle tro och det kan vara riktigt svårt att erkänna att man har fel ibland...
Jag trodde verkligen att den tiden som var innan var över och att Filippa släppt det hela.
Den enda som inte sökte sig till ny station var Sara som fortfarande är kvar och gör karriär.

Det är helt otroligt, men då jag får min placering på den nya stationen hamnar jag på samma lista som AnnaKarin (Filippas bästa kompis från parallellklassen!).
Då tar nästa konflikt sin början... och då funderar jag på om det någonsin kommer ta slut.

Träff med chefen

Hade möte med en av cheferna i morse. Han är bra. Har sunda värderingar och är rak i det han säger. De andra tjejen ("Filippa") som talat illa om mig till andra och var uppe hos cheferna i förra veckan hade inte talat med honom som jag pratade med i morse. De andra två mellancheferna var bägge borta idag.

Då jag förklarade för honom vad Filippa sa till de andra cheferna i förra veckan om att hon skulle sluta som polis om jag skulle vara kvar på det turlag som hon har som "sitt turlag". Han blev helt frågande. Han bad mig förklara en gång till och frågade vad jag ville. Jag berättade att det egentligen inte spelade mig någon roll ifall de valde att låta mig byta turlag, men att jag var öppen för att försöka lösa konflikten (se tidigare inlägg). Dessutom sa jag att jag ville ha ett snabbt beslut.

Antingen så ska de flytta på mig och då vill jag konfrontera de andra på turlaget om situationen och i alla fall erbjuda dem möjligheten att fråga mig om det som de kanske undrar över. Eller så låter de mig vara kvar på turlaget, men då vill jag att cheferna kommer med och förklarar sitt beslut att låta mig gå kvar. Dels för att förhindra att det är jag som får skulden för att Filippa inte kommer tillbaka till turlaget och för att involvera cheferna lite mer i konflikten. Det är förvånansvärt hur fega de flesta chefer är på att ta tag i konflikter...

När jag berättat mina villkor gick vi ned till personalplanerarna. De var ju de som varit lite sura för att jag ställde till med en massa bekymmer för att jag går deltid, men som jag charmade med godis och en ursäktande lapp.
Då hände något som jag inte väntat mig. Den ena av dem som tidigare verkat mest besvärad över mina påhittiga lösningar, var den som reagerade starkast på Filippas tilltag.

Medan vi allihop satt och diskuterade lösningar på problemet så fick jag veta av personalplaneraren att det var snack om mig på alla turlagen!?
Hur har Filippa lyckats med detta?

Nästan all personal är utbytt och det är väl så många som kan räknas på en hand som jag jobbat med eller varit i personlig kontakt med.
Jag har alltid varit snäll och ursäktat Filippa för att hon snackat bakom ryggen på mig. Andra kollegor som var med i början av allt sa att jag bara skulle låta det vara. Rykten dör ut när det visar sig att det inte är någon sanning i dem... Men inte om det är så att det är någon som späder på dem och fortsätter!

Inte trodde jag detta om Filippa. Hon söker gemenskap med andra genom att beklaga sig över andras (min) existens inom polisen, trots att hon inte haft något med mig att göra på över sju år...?!
Nu är jag så arg att jag inte kan ha överseende med något. Det hon sysslar med nu är faktiskt mobbing och inte något som någon ska acceptera!

Nu vill jag vara kvar på listan enbart för att det blir jobbigt för henne om jag är det!

Första stora konflikten

Det blir svårt för mig att fatta mig kort eftersom det är många omständigheter runt om som förklarar hur fel allting blev.

Bakgrund
Det var över 4000 behöriga sökanden till cirka 180 utbildningsplatser på PHS, Solna efter att det har varit stängt i över 3 år. Självklart var jag ju väldigt osäker på om jag skulle komma in. Men för säkerhets skull så ställde jag mig i bostadskö på SSSB redan då jag lämnade in ansökan.

Av någon anledning så tog jag mig igenom alla ansökningsprocesser och fick besked i juni att jag blivit antagen! Jag var otroligt glad efter att inte haft ett enda fast jobb efter lumpen och inte varit säker på vad jag velat utbilda mig till.
Men den sommaren var mer galen en vanligt också. Jag jobbade som dykinstruktör på en ö i bohus skärgård, hustrun jobbade på sjukhus och dottern var knappt 1½ år. Det blev en hel del långpendling och ganska ansträngande för oss allihop.
Några veckor innan skolstart hade vi stort bröllop som det var massor att planera och organisera inför. Jag var trött redan innan terminen startade. Hustrun hade en termin kvar på sin utbildning, så hon fick stanna kvar hemma med dottern under hösten då jag åkte iväg för o plugga i Solna.

Eftersom jag varit duktig och ställt mig i bostadskö, så fick jag en bra studentlägenhet i korridor i Bergshamra som är på cykelavstånd från PHS. Perfekt! Jag ställde mig direkt i kö till en familjebostad i samma område och ansökte om dagisplats för dottern.
Hösten var mörk och ensam utan familjen. Jag visste också att hustrun hade det jobbigt hemma själv. Hon hade mycket praktik med sena kvällar där det blev ett ständigt pusslande med olika barnvakter. Inte helt idealt, men vi såg fram emot julen då de också skulle flytta med upp.

Boendeproblem
Var efter hösten går får jag veta att PHS inte är medlemmar i SSCO (Stockholms Studentkårers Centralorganisation) och därför inte har rätt att bo i studentbostad... Min ansökan om familjebostad blev lagd på is. Vår andra bostad var redan uppsagd. Hustrun hade sökt jobb på Karolinska. Inte mycket till återvändo...

Strax innan jul tog jag med mig dottern upp till Solna. Jag skolade in henne på dagis (ganska meckigt när det är så mycket obligatorisk närvaro som det var på utbildningen).
Efter nyår kom hustrun upp. Hela bohaget lades in på ett hyrlager och vi bodde alla tre i en 18 kvm-lägenhet med dusch och gemensamt kök. Ingen av oss fick någonsin sova ut ordentligt. Hustrun jobbade skift och var otroligt trött med tanken på anspänningen att börja på ett nytt jobb. Dottern vaknade tidigt varje morgon, även om vi faktiskt hade någon sovmorgon.

Vi satt rejält i kläm. Vi skulle snart bli vräkta från bostaden. Andrahandslägenhet var inte och tänka på med den begränsade ekonomiska förutsättningen vi hade. Inneboende hos någon annan i del av ett privathus var heller inget optimalt alternativ. Vi behövde studentlägenheten för familj helt enkelt!
Jag sökte en extra kvällskurs på Stockholms universitet för att vara inskriven på en kår som tillät studentbostadsboende. Så jag läste religionshistoria samtidigt med de andra polisämnena... En lite intressant bonus.
:-)

Ordförandeskap
Jag visste att jag var tvungen och påverka PHS-studentorganisation till att gå med i SSCO på något sätt. Jag tog mig till årsmötet som var i januari. Styrelsemedlemmar valdes. Då frågan kom om det var någon som ville bli ordförande så var det ingen på mötet som annonserade sitt intresse. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på men jag räckte upp handen och blev vald till ordföranden enbart för att det inte fanns någon annan som ville.

Jag hade haft fullt upp med mig själv och mitt liv det senaste halvåret, så jag hade ingen koll på varken vad som förväntades av ordföranden i studerandeföreningen eller vad som ingick i uppdraget. Men jag såg det som ett ypperligt tillfälle att driva min egen agenda med att få studerandeföreningen in i SSCO. Det var en tjej i min klass som blev invald som kassör ("Sara").

Saras pappa var en duktig och välkänd förhandlare inom polisfacket. Hon hade koll på stadgar, regler och rutiner. Tyvärr var Sara också ganska osäker på om det fanns förutsättning för Studerandeföreningen att gå in i SSCO pga. någon stadga som Studerandeföreningen hade kvar sedan tiden då den var direkt underställd facket och poliseleverna fick lön.

Jag körde över henne. Hon protesterade lite försynt, men jag lät henne inte få så mycket utrymme på styrelsemötena och jag övertallade de andra styrelsemedlemmarna om vikten av att bli en del av de andra studentorganisationerna för att polisutbildningen ändå skulle högskoleanpassas. Jag nådde framgång. Vi fick ett interimmistiskt beslut och att Studerandeföreningen skulle få tillgång till vissa förmåner däribland möjligheten att bo i studentbostad.

Problemet löst till viss del
Mitt problem var löst! Vi flyttade in i en perfekt liten 3a med kokvrå och badkar. En sjukt ansträngande vårtermin minimalt bostadsutrymme, dubbelstudier och styrelseansvar var nästan över. Dottern hade andra barn till grannar istället för utbytesstudenter.

Vi hade fortfarande ansträngd ekonomi från gamla skulder och så vidare, så vi var tvugna att jobba heltid i stort sett hela sommaren. Vi hade en kort semestervecka till Gotland, men det var nog det största semesterfiaskot jag varit med om. Vi var mer trötta när vi kom hem än när vi åkte. (Vi lärde oss vikten av att planera resan något innan man åker iväg i alla fall).
Det resulterade i att jag var fortfarande nästan lika trött som i slutet av förra terminen när nästa började. Jag tyckte inte att jag kunde hoppa av ordförandeskapet mitt i mandatperioden och behövde därför ägna en hel del kraft åt det. Men jag behövde ju inte plugga dubbelt i alla fall!
:-)

MÖTE
Ett par månader in på termin 3 på polisutbildningen som efter en storföreläsning tog mig åt sidan och sa att "det är flera som stört sig på ditt beteende och vill gärna ha ett möte där läraren är med".
- Jaha, sa jag. Vad är det för beteende och vilka är det? Men det ville hon inte ta då utan det skulle vi ta på mötet.

Särskild granskning?
Till detta hör att polisutbildningsledningen är känd för sin godtyckliga granskning av studenter som uppmärksammas på något negativt sätt, för om det skulle visa sig att der är olämpliga som poliser ska de avskiljas från utbildningen. En student hade i tunnelbanan satt upp fötterna på motstående sitts och slängt ett glasspapper på golvet i vagnen. Intill studenten hade en lärare på PHS stått och sett detta och talat om för studenten (som inte visste att det var en lärare) att han skulle plocka upp glasspappret. Studenten hade sagt att det skulle han inte bry sig om (kanske på något mer trotsigt/ohyfsat sätt) och då blivit satt på särskild granskning ända fram till examen.

Jag blev orolig över att något skulle vinklas till den grad att jag skulle hamna i särskild granskning. (Tänk om jag råkat uttrycka mig det minsta lilla kränkande mot någon av tjejerna då blir det automatiskt särskild granskning tänkte jag).

Jag hörde mig för bland killarna i klassen om de hade hört något, men de flesta var helt oförstående. Det var väl någon som var irriterad på att jag jämt skulle svara i mobilen på föreläsningar om den ringde (jag hade inte ringsignalen på givetvis), men annars var det inget som de hade och anmärka på. Jag fick med mig en av killarna som stöd åt mig i det lilla "samtalet".

Vilket är problemet?
Till samtalet kom Filippa, Sara, en tjej till och klasslärarinnan Ann (polis). Den tredje tjejen tror jag inte sa mer än möjligtvis fem ord under hela samtalet.

Filippa var den som inledde samtalet och tog på sig rollen som ordförande. Hon berättade då att "flera i klassen" hade stört sig på att jag svarade i mobiltelefon när det var lektion.
- Visst det kan jag förstå. Det sa jag att jag skulle sluta med eftersom jag inte förstått hur illa de såg på att jag gjorde det. (Det fick jag skäll för lite senare för att jag inte förstod).

Efter det berättade Filippa att de stört sig (särskilt Filippa) på att jag gav svar på frågor som jag inte visste svaret på (som hon uttryckte sig då).
- Här undrade jag givetvis vad hon menade.
Då sa hon att om hon frågade mig om när eller i vilket klassrum en lektion skulle vara så gav jag svar som var helt fel!
- Hmmm... Okej... Jag svarade som jag själv trodde att det var och sa oftast att jag inte var säker om jag inte kände mig säker. Men ibland kan man vara övertygad om något men ändå ha fel.
Det tyckte hon var lögnaktigt och att jag skulle sluta med det.
- Okej, sa jag.

Efter det sa Filippa att jag var nonchalant och hade översittarattityder...
- Okej, sa jag igen och bad henne berätta vidare och förklara sig. Det handlade om att "folk" hade sagt till mig att inte svara i mobilen och att jag gjort det ändå. Jag lyssnar inte på andras kritik och önskemål. Här hoppade Sara in och med eftertryck förklarade att det faktiskt var så...

Jag satt tyst under hela samtalet och bara tog emot vad de hade och säga. Pressen på mig var enorm eftersom jag var orolig för att deras kritik skulle få gehör och tas på allvar som ett universellt problem hos mig.
Men vad jag förstod så gav Ann (lärarinnan) mig sitt stöd och förminskade betydelsen av kritiken och poängterade att jag faktiskt sagt att jag skulle ändra på det som de hade som kritik. Dessutom visade Ann förståelse för att jag behövde svara i telefonen ibland eftersom jag hade familj (ingen annan i klassen hade barn).
Filippa och Sara visade sig oförstående till det och inte riktigt nöjda.
- Ja, då får vi väl se om det blir någon ändring då? Sa de lite kritiskt tveksamt i slutet.

Om att må dåligt
När mötet avslutades stannade jag kvar en stund i rummet och bara skakade när spänningarna släppte. Ann var kvar och såg hur jag skakade och frågade hur det var med mig. Jag berättade om min oro för att deras kritik skulle tas på allvar. Ann försäkrade mig då att hon i alla fall inte tyckte att detta var något anmärkningsvärt och att det inte skulle vara så särskilt svårt för mig att ändra på. Det kändes skönt!

Efter det var jag på gränsen till att gå in i väggen. Jag sov dåligt och hade svårt att koncentrera mig (milda symtom på utmattningssyndrom). Jag höll mig på min kant och gjorde inget väsen av mig alls. Backade tillbaka från ordförandeskapet och lämnade över det till en ny student följande årsmöte.

Problemet var bara att Filippa inte kunde låta mig vara. Om jag till exempel skulle redovisa något, så skulle hon alltid kritisera! Det kändes som om hon ville att jag skulle hålla mig på mattan och inte ges möjlighet att andas ut... Jag var helt övertygad om att hon initierat mötet.
Efter ett tillfälle när det varit värre än vanligt så nämnde jag det till Ann och att jag tyckte det var jobbigt. Jag sa till henne att det inte var något hon behövde göra något åt än, men att hon skulle vara medveten om det.

Man kan inte ha kontroll på allt
Det är här det blir lite galet. Ann kallar följande dag in Filippa på sitt studierum och skäller ut henne efter noter och ifrågasätter om hon är lämplig som polis...
Oj, då... Det var ju inte riktigt som jag tänkt mig precis.

Strid om anförvanter...
Direkt efter det samtalet kallar Filippa samman nästan hela klassen och berättar vad som hänt. Hon berättar sin version innan jag kom in i klassrummet.

Hon gråter och påstår att hon inte alls varit kritisk mot mig utan att jag bara hittat på det för att säga det till Ann så att hon ska skälla på Filippa.
Filippa får det och framstå som om att jag manipulerat fram detta genom lögner och svek.

Jag försökte få henne att förstå att detta inte var min avsikt, men det trodde hon inte på och kallade mig för lögnare. Hon frågade de andra i klassen ifall de tyckt att hon var överkritisk mot mig. De höll faktiskt med mig och hade upplevt samma sak som mig att hon "småhackat", utan någon egentlig anledning, på mig under en längre tid.
Det vägrade hon att inse.

Något jag inte förstått innan...
Filippa berättar också under "klassammankomsten" att det faktiskt inte var hon som ansvarat för att kalla samman mötet med mig och vad det skulle innehålla. Filippa hade bara hjälp Sara som "tyckte att detta var jobbigt och behövde stöd"...
Jag hade hela tiden trott att det var enbart Filippa som motarbetat mig, fast det egentligen var Sara som manipulerat Filippa...
Då blev det genast mer förståeligt med punkten om att jag hade "nonchalanta översittarfasoner".

Det märktes hur störda alla var av att hon var så ledsen som hon var. Hon lyckades få lite sympatier i klassen men inte helt och det märkte hon. Hon lade hela skulden för det på mig.

Hon hade gamla kompisar som hon känt sedan länge i en parallellklass. Jag fick veta hur hon pratat om hur falsk och lögnaktig jag var. Där fick hon gehör för sin "jobbiga situation". Det var särskilt två anförvanter hon hade - AnnaKarin och Tobias.

Dessa skapar tillsammans stora problem för mig även efter skolan under aspiranttiden och nästföljande år...