Ekonomisk?

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att klara av de närmaste två månaderna.
Jag får skylla mig själv. Jag har levt över mina tillgångar.
Jag älskar och köpa mig en latte då och då. En god lunch på någon restaurang emellanåt och sedan har det ju varit flera barkvällar också.
Sammantaget blir det mycket pengar. Dessutom tappade jag kollen på ekonomin någon gång i mitten på hösten och missade ett par räkningar som skulle betalats vilket gjorde att pengarna tagit helt slut.
Nu får jag bita i det sura äpplet och bara jobba på.

Det är ju skönt att det äntligen verkar lösa sig på jobbet. Det är också riktigt skönt att det är välbetalt och att jag själv kan bestämma hur mycket jag vill jobba (lägga till mertid) trots att jag har en deltidstjänst.
Det är ett jobb jag tycker om och gärna vill jobba med (se tidigare inlägg "Ordningspolisjobb").

Men att ha så mycket och göra samtidigt ställer till med problem för studierna ("infektionsklinik").

Nu har jag hamnat i en situation igen där jag behöver klara av en näst intill 250%-ig sysselsättningsgrad. Heltidsstudier, nästan heltidsjobb och lite forskning som jag lovat att slutföra innan årets slut...

Förra gången jag var i liknande situation, sa jag efteråt, "aldrig mer"...

Men... "Är huv'et dumt får kroppen lida", som en kollega till mig alltid säger.
:-)

Praktik på infektionsavdelning

Jag har jobbat väldigt mycket den sista veckan och kommer fortsätta med det hela november och december.
Jag behöver egentligen lägga fokus på en sak åt gången för att det ska funka riktigt bra, men nu får jag försöka hitta någon kompromiss.
Om jag splittrar mig för mycket känns det som om jag inte riktigt får grepp om det som jag ska kunna. Som i veckan som gick till exempel.

Vi hade introduktion till ett seminarium i måndags. Det handlar om mag-, tarminfektioner och vi ska ha det i nästa vecka. Jag visste att jag skulle jobba senare på eftermiddagen och hade lite svårt att koncentrera mig.

Tisdag till torsdag så skulle min grupp vara på avdelning och följa med på rond och träffa patienter. Jag kunde bara vara med på onsdagen tyvärr och jag kommer ta igen de andra två tillfällena med andra grupper i nästa vecka. Det märktes att de andra i min grupp hade bättre koll. Hmm... Det gillar jag inte. Jag vill vara den som har minst lika bra koll som de flesta andra.
Vi satt först och hade avrapportering från syrrorna angånde vad som hänt med patienterna under senaste dygnet och sedan gick vi runt på rond. Ronden i sig var väl inte några problem.

Efter ronden skulle de andra gå igenom den patient som de fått tilldelat tillsammans med underläkaren på avdelningen.
De skulle berätta kort om anamnesen, eventuell diagnos, hur man kommit fram till diagnosen, behandling och alternativ behandling.
Jag har fortfarande inte lärt mig antibiotikan. Jag sitter fortfarande och slår i pappren och fattar väldigt lite. Ligger steget efter nästan hela tiden.
Jag hade förhoppning om att få pluggat lite nu i helgen eftersom jag faktiskt är ledig och inte uppbokad, men det är segt. Jag är trött från veckan som gått och har svårt att komma igång.

Ja,ja... än är helgen inte slut.

Ordningspolisjobb

Nu har jag jobbat med det nya gänget i fyra pass. Det har inte varit några konstigheter och de har ganska snabbt accepterat mig. Allihop är väl mer eller mindre avvaktande gentemot mig, men det är väl bara och vänta sig detta innan vi lärt känna varandra lite bättre.

Jag tycker om ordningspolisjobbet. För det mesta i alla fall. Jag är inte särskilt engagerad i ordningshållning i och för sig, så jag är ju inte den mest nitiske ordningspolisen. Men jobbet är varierande och bjuder ibland på överraskningar.

Jag jobbade först kväll, sedan dag, natt och sist en kväll i torsdags. Alla arbetspassen hade något kul och bjuda på, men en grej var väl lite roligare än de andra.

Jag och kollegan "Nils" åkte runt i stan under dagspasset och väntade på något att göra. Ibland slumpar det sig så att man håller sig på rätt del av stan, vilket vi gjorde nu. Vi fick larm om att det var ett pågående inbrott bara några hundra meter ifrån där vi var och att anmälaren hade uppsikt över tjuven.
Jag körde snabbt fram, men inte med blåljusen på för de kan ibland ställa till mer problem än vad de är till hjälp. Då vi kommer fram till parkeringen vid den angivna adressen står en man och en kvinna och pekar på huset som tjuven är inne i.

Det är ett 3-vånings suterränghus med flertalet lägenheter i. Tjuven hade slagit en ruta i bottenplan och tagit sig in i lägenheten. Ytterligare en granne stod och höll koll vid andra gaveln på huset så att tjuven inte skulle "slinka undan". Jag och "Nils" tog oss fram till entrédörren till lägenheten. Precis när vi ställt oss intill dörren och övervägde vad vi skulle göra för att ta honom, så öppnades dörren och ut kliver en ganska sliten man i 40-års åldern. Han bar ett gitarrfodral och en datorväska i händerna. Han stannade till direkt framför oss och ställde ned väskorna på marken.

"Nils" frågade - Vad har du gjort?
- Ja, jag har gjort inbrott! Sa han lakoniskt.
- Jaha, men det var ju bra. Då får du följa med oss, sa jag och hjälpte honom bort till radiobilen.

Jag pratade med grannarna om vad de sett och fick veta att han som bor i lägenheten var bortrest. Efter en liten stund så fick jag tag på lägenhetsinnehavaren på telefon och han var riktigt olycklig. Bara två veckor tidigare hade det varit någon annan som brutit sig in i hans bostad och tagit allt han ägde.
Stackar'n! Jag hörde hur upprörd, skakad och ledsen han var över att ha fått inbrott igen. Det sista han hade (gitarren, bärbar dator och ett psp-spel) var på väg ut med den senaste tjuven vi grep. Han sa "Jag hoppas ni tog i ordentligt när ni grep honom". Han hade nog velat höra att tjuven gjort våldsamt motstånd och fått känna på några rapp av batongen.

Jag höll det så kallade 24:8-förhöret med tjuven (rättegångsbalkens paragraf som reglerar vad som ska hända med den gripne). Det visade sig att han varit "ren" under några år och nyligen fått kontakt med några gamla bekanta som lockade in honom i fällan. Han kom till stan och festade under helgen och höll på och tända av. Han kände sig desperat och behövde mer, så därför gjorde han inbrott. Han sa att det ändå var skönt att han blev tagen såpass tidigt, så att han inte behövde sjunka så lågt denna gången. Jag berättade för honom hur olycklig lägenhetsinnehavaren var över vad han gjort och om det tidigare inbrottet.

Han sa att det var fördjävligt och att han skämdes över vad han gjort. Han sa också att det bara fanns två utvägar för honom. Antingen att han blev fri från drogsuget eller att han skjuter sig själv. Jag bekräftade honom och sa att jag förstår att det måste vara otroligt svårt när man väl fastnat för en drog och så vidare.
Förhöret avslutades positivt. Jag lyckönskade honom i att inte få fler återfall och han skakade min hand med eftertryck som om han var nöjd över att ha fått pratat med mig.

Åklagaren anhöll honom.

Nystart

Jag sade i tidigare inlägg att jag inte skulle skriva mer om konflikten, men det har hänt ett och annat som jag tycker är intressant och känner för att skriva av mig om...

Nu har det gått drygt en och en halv vecka sedan jag fick beskedet om att jag skulle få byta lista. Igår jobbade jag igen första gången sedan jag fått beskedet.

Det som oroade mig och gjorde den senaste veckan ganska outhärdlig var att beskedet om vilken lista jag skulle hamna på dröjde ända tills i förrgår.
Det har varit chefen för "ordning och säkerhet" som har tagit hand om samtalen med yttre befälen på de andra listorna. Det är personer som jag är bekant med och några av dem har jag till och med jobbat med tidigare.

Jag pratade med chefen i torsdags och då sa han att det är ju "bekymmersamt" att det snackas så mycket skit så fort i organisationen (?). Det var bara en som tydligen var helt klar med att det var helt okej att jag kom och det var han som var mitt yttre befäl innan jag sökte mig in på ledningscentralen. De andra sa att "det var okej", men att de hade vissa invändningar. Jag har ingen aning om vad invändningarna handlade om, men oavsett så tänkte jag ju det värsta.

Jag fick beskedet i fredags att jag hamnade på min "gamla lista" igen. Den enda som är kvar som jag jobbat med tidigare är yttre befälet.
Samtidigt fick jag besked om att jag skulle behöva jobba två dagspass till med min nuvarande lista.

Det kändes som en lättnad att hamna på "gamla" listan igen, så jag var inte så särskilt bekymrad över att behöva jobba med dem. För att de inte skulle få en jobbig överraskning att jag var kvar på listan, så hörde jag av mig till yttre befälet och berättade att jag skulle jobba med dem över helgen igen...
Som svar fick jag besked om att jag skulle vara beredd på att få jobba i receptionen hela helgen

Receptionsjobb
Saken är den att det är ganska låg status att jobba i receptionen. Själv vet jag inte riktigt varför, men det kanske är för att det på sitt sätt kan vara ganska krävande.
Alla befälen har en särskild "rullande lista" för att tjänstgöringstillfällena i receptionen skall bli så rättvist fördelad mellan personalen som möjligt för att undvika gnäll.

Så detta innebar helt klart att befälet var orolig för att det skulle bli jobbigt bland personalen ifall jag skulle åka med i gänget... Det störde inte mig särskilt mycket heller egentligen. Jag var på gott humör för att jag visste att det snart skulle lösa sig ändå.

Men sedan hände något som jag inte väntade mig. När jag kom på morgonen så var det nästan ingen som hälsade på mig (?). Då kände jag mig lika utfryst som en djupfrusen kyckling. :-)

Den personal som har ansvar för receptionen har en egen tjänstgöringslista och går "bredvid" ingripandepersonalen. De (receptionsbefälet) blev förvånad när de fick beskedet om att jag skulle ta receptionen bägge dagarna.
Befälet frågade mig då vad det kom sig.
Jag sa då direkt "nä.. jag är utfrusen på listan, så de har satt mig i receptionen".
Va?! Sa han då.
"Ingen kan ju anklaga dig för att inte vara rättfram i alla fall".
Jag fick snabbt förklara att "Filippa" och jag hade en konflikt för 10 år sedan som hon inte ville lösa idag och att hon sagt att hon vägrar jobba med mig och nu har de andra valt att stödja henne.
Han sa att det "var väl moget av dem".

Det var skönt att känna att det finns människor runt detta som kan se det absurda i situationen utan att egentligen behöva ta ställning i konfliktfrågan.
Jag förväntar mig ju givetvis inte att folk ska ge mig sitt stöd sådär direkt, men jag blir glad av att känna att det finns rationalitet. Och att de till slut kan känna att de har lättare att tro mig än vad de har att tro på "Filippa" utan att jag behöver anstränga mig allt för mycket.

Dagen flöt på igår och jag låtsades som ingenting och visade mig glad och nöjd. Det var några ur listan som vågade börja heja på mig när de gick förbi. Det kändes mer som att de inte kände sig inblandade egentligen och bara inte kunde visa sig vänliga mot mig när de andra var med för att inte uppfattas som svekfulla mot det "egna gänget". (Min analys).

Idag när jag jobbade var det ännu fler ur gänget som gav mig ett leende och hälsade glatt på mig, så nu känns det som om att det bara är en eller möjligtvis två som inte kan hälsa eller prata med mig. Ja, ja... Jag är nöjd för det lilla! :-)

Det är underligt hur gruppdynimik fungerar och det är något som fascinerat mig länge. Jag låter mig mycket sällan styras av "grupptryck" när jag är medveten om det. Därför har jag lätt för att ställa mig utanför och observera vad som händer istället.
Jag har en idé om att de konflikter jag varit med om har handlat om min förmåga att stå emot grupptryck och att det varit alltför hotfullt för vissa personer. De kan ha uppfattat mig som opålitlig eller ett hot mot gruppen.

Imorgon börjar jag jobba på min "gamla" lista igen och det ska bli spännande och se hur de är och vad de tror att de vet om mig...
:-)