Ordningspolisjobb

Nu har jag jobbat med det nya gänget i fyra pass. Det har inte varit några konstigheter och de har ganska snabbt accepterat mig. Allihop är väl mer eller mindre avvaktande gentemot mig, men det är väl bara och vänta sig detta innan vi lärt känna varandra lite bättre.

Jag tycker om ordningspolisjobbet. För det mesta i alla fall. Jag är inte särskilt engagerad i ordningshållning i och för sig, så jag är ju inte den mest nitiske ordningspolisen. Men jobbet är varierande och bjuder ibland på överraskningar.

Jag jobbade först kväll, sedan dag, natt och sist en kväll i torsdags. Alla arbetspassen hade något kul och bjuda på, men en grej var väl lite roligare än de andra.

Jag och kollegan "Nils" åkte runt i stan under dagspasset och väntade på något att göra. Ibland slumpar det sig så att man håller sig på rätt del av stan, vilket vi gjorde nu. Vi fick larm om att det var ett pågående inbrott bara några hundra meter ifrån där vi var och att anmälaren hade uppsikt över tjuven.
Jag körde snabbt fram, men inte med blåljusen på för de kan ibland ställa till mer problem än vad de är till hjälp. Då vi kommer fram till parkeringen vid den angivna adressen står en man och en kvinna och pekar på huset som tjuven är inne i.

Det är ett 3-vånings suterränghus med flertalet lägenheter i. Tjuven hade slagit en ruta i bottenplan och tagit sig in i lägenheten. Ytterligare en granne stod och höll koll vid andra gaveln på huset så att tjuven inte skulle "slinka undan". Jag och "Nils" tog oss fram till entrédörren till lägenheten. Precis när vi ställt oss intill dörren och övervägde vad vi skulle göra för att ta honom, så öppnades dörren och ut kliver en ganska sliten man i 40-års åldern. Han bar ett gitarrfodral och en datorväska i händerna. Han stannade till direkt framför oss och ställde ned väskorna på marken.

"Nils" frågade - Vad har du gjort?
- Ja, jag har gjort inbrott! Sa han lakoniskt.
- Jaha, men det var ju bra. Då får du följa med oss, sa jag och hjälpte honom bort till radiobilen.

Jag pratade med grannarna om vad de sett och fick veta att han som bor i lägenheten var bortrest. Efter en liten stund så fick jag tag på lägenhetsinnehavaren på telefon och han var riktigt olycklig. Bara två veckor tidigare hade det varit någon annan som brutit sig in i hans bostad och tagit allt han ägde.
Stackar'n! Jag hörde hur upprörd, skakad och ledsen han var över att ha fått inbrott igen. Det sista han hade (gitarren, bärbar dator och ett psp-spel) var på väg ut med den senaste tjuven vi grep. Han sa "Jag hoppas ni tog i ordentligt när ni grep honom". Han hade nog velat höra att tjuven gjort våldsamt motstånd och fått känna på några rapp av batongen.

Jag höll det så kallade 24:8-förhöret med tjuven (rättegångsbalkens paragraf som reglerar vad som ska hända med den gripne). Det visade sig att han varit "ren" under några år och nyligen fått kontakt med några gamla bekanta som lockade in honom i fällan. Han kom till stan och festade under helgen och höll på och tända av. Han kände sig desperat och behövde mer, så därför gjorde han inbrott. Han sa att det ändå var skönt att han blev tagen såpass tidigt, så att han inte behövde sjunka så lågt denna gången. Jag berättade för honom hur olycklig lägenhetsinnehavaren var över vad han gjort och om det tidigare inbrottet.

Han sa att det var fördjävligt och att han skämdes över vad han gjort. Han sa också att det bara fanns två utvägar för honom. Antingen att han blev fri från drogsuget eller att han skjuter sig själv. Jag bekräftade honom och sa att jag förstår att det måste vara otroligt svårt när man väl fastnat för en drog och så vidare.
Förhöret avslutades positivt. Jag lyckönskade honom i att inte få fler återfall och han skakade min hand med eftertryck som om han var nöjd över att ha fått pratat med mig.

Åklagaren anhöll honom.