Sonat straff = skuldfri?

Det var riktigt skönt och komma igång med hård träning i veckan, men jag fick ett litet bakslag igår. Jag tror att jag förtog mig lite eftersom en förkylning överföll mig helt oförberett igår. Jag blev tvungen o stanna hemma trots att jag planerat en joggingrunda och efter det en ölkväll med klasskompisar. Det var intropub igår för terminens nya "amphioxer" (T1:or) och det hade varit trevligt att vara med på, men... som actionhjältarna i Hollywoodfilmer säger "life's a bitch, and then you die". Jag ska väl inte klaga för mycket eftersom jag redan känner mig lite bättre.

Straffad och skuldfri? (Obs! varning för långt inlägg!)
I och med det igen aktualiserade fallet med Hampus Hellekant som kom in på läkarprogrammet igen trots sin morddom, så började jag fundera på föreställningen om att då man har sonat sitt brott, så har man betalat tillbaka sin "skuld" till samhället och ska inte behöva stå till svars för det längre. Det baseras på en modell där människor förväntas agera rationellt. Men jag anser att människor i grunden är irrationella och styrs av känslomässiga impulser. Vissa mer än andra.

Även vi som haft en tillräckligt god uppväxt med trygghet och värderingar som är någorlunda i linje med samhällets allmänna uppfattning kan i vissa situationer ha svårt att inte ta genvägar. De flesta av oss är väl disciplinerade nog att inte agera på impulser som kan få negativa konsekvenser för oss själva eller andra, men det finns många människor som inte har motivation nog att avstå eller som har åsikter som går på tvärs med övriga samhällets idé om vad som är bra.
De som saknar styrkan att motstå enkla dåliga lösningar eller saknar motivation av olika skäl (utanförskap, dålig fostran, trauman) att hålla sig till vad de känner till som rätt behöver särskilt stöd för att inte fatta fel beslut eller för att inte utsättas för ogynnsamma situationer där de agerar fel. Det är ett enkelt samhällsproblem att lösa. Det är resurskrävande vad gäller vård och social omsorg men de har ett värdesystem med sig som man kan använda sig av.

De som är svårare att göra något åt är de som är fast i sin övertygelse om vad som är rätt och fel. Här vill jag exemplifiera det hela med två fall (ekonomiska motiv och politisk övertygelse).

Det första exemplet är det ekonomiska motiv som driver kriminella organisationer. Nu har två personer med Wolfpackanknytning gripits för bombdådet mot åklagaren i Trollhättan. Grupperingarna skapar sin egen lilla kultur av regler och lagar och säger sig inte "vara en del i det Svenska samhället". De ställer sig utanför samhället och lever enligt "starkast vinner" ideologi. Det kan nog vara pressande och otäckt, för när det väl "skiter sig" så blir man antingen grovt misshandlad eller tagen ut i skogen o får ett skott i pannan.
Det går väl och nå fram till några av de "friskare" medlemmarna, men jag skulle inte känna mig säker på han blivit övertygad om att samhällets normer är rätt.

Det andra är politiskt eller religiöst motiverade handlingar. Hampus Hellekants dåd är ju ett tydligt exempel på politiskt motiverat handling. De som någon gång försökt resonera med en religiöst eller politiskt övertygad person vet hur svårt det är att få dem att tänka i nya banor och verkligen försöka förstå problematiken i att ha en så starkt övertygelse. Det är väl ganska rimligt att anta att man är fanatiskt övertygad om sin egen betydelse och att de egna åsikterna är rätt om man startar "ett krig mot samhället" och begår ett politiskt mord på en meningsmotståndare?
Om man nu fångas in, döms och sitter av sin tid i fängelse (11 år = 7 år) har man då sonat sitt brott och ska inte lastas för sina tidigare handlingar? Trots att personen fortfarande kan vara en lika övertygad nazist? Att begå eller medverka till ett mord är inte någon liten sak. Antingen har man störningar i personligheten eller så är man så starkt påverkad av gruppen så att de egna gränserna suddas ut. I bägge fallen finns det många yrken som personen i fråga inte skulle vara lämplig för där läkaryrket är en av dem.

Själv börjar jag gå ifrån strafftanken mer och mer. Straff fungerar för människor som är kalkylerande och rationella. De som klarar av att se konsekvenser av sitt handlande och agera därefter. Men då måste samtidigt upptäcktsrisken uppfattas som ganska hög och att straffet inte uppfattas som värt och ta.
Största andelen av fängelseklientelet som är återfallsförbrytare har antingen en psykiskt störning eller saknar normsystem som stämmer överens med samhällets eller befinner sig i situationer som de inte har resurser att ta sig ur. Hur kan man då vänta sig att de ska avhålla sig från att begå brott??
Jag anser nog att man ska övergå till en än mer övervakande och samhällsskyddande modell för återfallsförbrytare och grova brottslingar. Straffet är sonat, men de har samhällets övervakande öga på sig. Med dagens tillgång till elektroniska övervakningssystem (fotboja, GPS, m.m.), så borde de kunna befinna sig i samhället utan möjlighet att kunna begå lag-/regelbrott (t.ex. inget missbruk) utan att det upptäcktes. Om de inte klarar av att hålla sig till gällande överrenskommelse så låses de in tills de bedöms klara det igen.

Emotionell berg och dalbana?

Är det inte mysko hur mycket känslor kan påverka tankarna och tankarna påverka känslorna? Det är något som jag vill lära mig mer om. De senaste dagarna har jag upplevt något som jag inte är van vid. På morgonen vid gott humör, innan lunch nere, efter lunch trött och nere och efter skolan ett hårt träningspass och direkt efter det upp i humör igen. Jag är van vid att ha väldigt stabilt humör, så det känns underligt när det finns så små saker som ändrar det så mycket.

Anatomistudierna och de praktiska momenten fortsätter. Idag var första dagen på länge som jag verkligen kunde sitta ned i biblioteket och hålla mig koncentrerad på böckerna. Det kändes väldigt skönt att känna fokus igen.

Körde ett riktigt skönt löppass idag och ett tungt överkroppspass igår som kändes i kroppen idag. Det är så skönt, för träningen gör att jag mår så bra. Viktnedgången har hittills gått hyfsat fort och det enda som jag egentligen gjort är att ta bort alla kakor och godis och äta lite mindre portioner. Det krävs ju faktiskt lite mer engagemang om man ska hålla koll på måltidsinnehållet också. Man måste planera inköpen väl och försöka laga så mycket som möjligt av maten själv (brukar köpa mat ute jämt i vanliga fall).

Hustrun tog med mig till viktväktarna när hon gick där för några år sedan. Dels för att hon ville ha sällskap och dels för att hon ville att jag också skulle försöka äta nyttigare. Det blir väl så att jag kommer försöka hålla mig till deras modell framöver även om det är lite krävande och att planera så mycket som behövs för det. :)

Min start BMI, för tre veckor sedan, var 27,5 och nu har jag kommit ned till 26. Jag siktar på att hamna mellan 24 och 25 i BMI (övre gräns i normalintervallet). Jag stirrar mig inte blind på BMI-indexet, men det får fungera lite som en ledstjärna. Jag planerar ju att lägga på mig lite muskler igen, så vi får väl se vilken slutvikt jag hamnar på om några månader.

Räkna ut BMI här. BMI-calculator.

Ofrivillighet

Helgen har ägnats åt lite anatomistudier och stipendieansökning. Imorse kollade jag vikten och fick en bra överraskning. Jag har gått ned 4 kilo på 3 veckor. Det är jag som bestämmer över min kropp och inte min kropp som bestämmer över mig. :)

Annars har jag funderat lite mer över jobbsituationen. För några dagar sedan var det någon som frågade om jag inte hade några alternativ. Det finns alternativ, men de har inte acceptabla konsekvenser.
Det är inte aktuellt för mig att säga upp mig. Dels för att jag faktiskt tycker det är kul o jobba som polis och dessutom har jag trevliga arbetskamrater. Dels för att det skulle inte vara ekonomiskt försvarbart. Visst jag skulle väl kunna ta vilket ströjobb som helst, men jag skulle aldrig ett så välbetalt jobb där jag kan jobba i stort sett hur mycket som helst. Det finns flera förmåner och övertiden är välbetald. Jag måste också vara säker på att jag har ett jobb att gå tillbaka till ifall någon i familjen blir sjuk eller att planerna för framtiden ändras.
Det andra alternativet är att gå till doktorn och säga att jag inte klarar av pressen och arbetsbelastningen (eller något sådant, vilket kanske faktiskt är sant i och för sig...), men det skulle göra mig till ett "personalfall" med dess konsekvenser. Inte aktuellt!
Det tredje alternativet är att jag börjar skicka klagobrev till chefer och facket. Göra vad jag kan för att göra mig så besvärlig som möjligt. Problemet med det, är att det är osäkert resultat plus att man gör sig ovän med många på vägen. Inte aktuellt heller! Jag har överlåtit åt min kollega att ta kontakt med chefer och fack. Det tror jag är bra. Han är sansad och har bra kontakter som han kan prata med.

Det största problemet för mig är inte att jag måste stanna kvar, utan att jag inte har fått något att säga till om det alls. Vi får ingen ursäkt, ingen extra ersättning för besväret eller ens något som sätter oss ned i grupp och förklarar sig om varför de valt just detta sätt för och lösa deras problem. Tidigare praxis i situationer som dessa har anställningsövergångar stoppats i högst 2 månader. Vi stoppas i 12 månader! Vi får lida för deras oförmåga (inkompetens) att rekrytera personal till avdelningen. Det är inte något som jag är så särskilt nöjd med.

Om cheferna bara hade behandlat mig (och de andra) lite bättre hade jag inte känt samma motstånd mot att stanna. Visst är det så att vissa dagar är det skitjobbigt på ledningscentralen. Långa telefonköer som aldrig tar slut med människor som befinner sig i kris och desperat behöver hjälp. Man blir tvungen och sitta flera timmar i sträck utan paus och bara prata i telefon, radio och skriva in händelser i systemet. Men andra dagar är lugna och stilla med lagom mycket att göra, så att man både hinner ta rast och känna att man tar hand om telefonsamtalen i god tid.
Men jag känner mig klar med ledningscentralen och vill hellre vara ute och träffa människor personligen istället för att bara prata genom en dator...
Men det får jag inte bestämma själv.