Ofrivillighet

Helgen har ägnats åt lite anatomistudier och stipendieansökning. Imorse kollade jag vikten och fick en bra överraskning. Jag har gått ned 4 kilo på 3 veckor. Det är jag som bestämmer över min kropp och inte min kropp som bestämmer över mig. :)

Annars har jag funderat lite mer över jobbsituationen. För några dagar sedan var det någon som frågade om jag inte hade några alternativ. Det finns alternativ, men de har inte acceptabla konsekvenser.
Det är inte aktuellt för mig att säga upp mig. Dels för att jag faktiskt tycker det är kul o jobba som polis och dessutom har jag trevliga arbetskamrater. Dels för att det skulle inte vara ekonomiskt försvarbart. Visst jag skulle väl kunna ta vilket ströjobb som helst, men jag skulle aldrig ett så välbetalt jobb där jag kan jobba i stort sett hur mycket som helst. Det finns flera förmåner och övertiden är välbetald. Jag måste också vara säker på att jag har ett jobb att gå tillbaka till ifall någon i familjen blir sjuk eller att planerna för framtiden ändras.
Det andra alternativet är att gå till doktorn och säga att jag inte klarar av pressen och arbetsbelastningen (eller något sådant, vilket kanske faktiskt är sant i och för sig...), men det skulle göra mig till ett "personalfall" med dess konsekvenser. Inte aktuellt!
Det tredje alternativet är att jag börjar skicka klagobrev till chefer och facket. Göra vad jag kan för att göra mig så besvärlig som möjligt. Problemet med det, är att det är osäkert resultat plus att man gör sig ovän med många på vägen. Inte aktuellt heller! Jag har överlåtit åt min kollega att ta kontakt med chefer och fack. Det tror jag är bra. Han är sansad och har bra kontakter som han kan prata med.

Det största problemet för mig är inte att jag måste stanna kvar, utan att jag inte har fått något att säga till om det alls. Vi får ingen ursäkt, ingen extra ersättning för besväret eller ens något som sätter oss ned i grupp och förklarar sig om varför de valt just detta sätt för och lösa deras problem. Tidigare praxis i situationer som dessa har anställningsövergångar stoppats i högst 2 månader. Vi stoppas i 12 månader! Vi får lida för deras oförmåga (inkompetens) att rekrytera personal till avdelningen. Det är inte något som jag är så särskilt nöjd med.

Om cheferna bara hade behandlat mig (och de andra) lite bättre hade jag inte känt samma motstånd mot att stanna. Visst är det så att vissa dagar är det skitjobbigt på ledningscentralen. Långa telefonköer som aldrig tar slut med människor som befinner sig i kris och desperat behöver hjälp. Man blir tvungen och sitta flera timmar i sträck utan paus och bara prata i telefon, radio och skriva in händelser i systemet. Men andra dagar är lugna och stilla med lagom mycket att göra, så att man både hinner ta rast och känna att man tar hand om telefonsamtalen i god tid.
Men jag känner mig klar med ledningscentralen och vill hellre vara ute och träffa människor personligen istället för att bara prata genom en dator...
Men det får jag inte bestämma själv.