Äntligen en ledig dag. Det har hänt väldigt mycket de senaste dagarna både i skolan och på jobbet.
Infektionsmedicinkurs
Under förra veckan så hade jag avdelningplacering på infektion igen. Jag har gjort vad jag kunnat för att ta igen plugg som jag inte hunnit med innan. Men det har inte gått så bra som jag hoppats. Att jobba natt är tungt. Jag blir trött i flera dagar efter ett nattpass.
Första passet på avdelningen, så gjorde vi likadant som förra omgången. Vi delade upp oss på varsin underläkare som rondade och följde ronden. Under ronden fick vi varsin patient tilldelade som vi skulle läsa in oss på. Vi skulle ta reda på hur diagnos ställts (ifall det fanns någon), behandling och alternativ behandling ifall patienten har typ 1 allergi. Följande dagar skulle vi läsa in oss på alla patienter på avdelningen och få förhör med överläkaren på torsdagen.
Denna veckan var det inte lika fullt av patienter med svininfluensa. Förra avdelningsplaceringen var det ju nästan bara influensapatienter vilket inte blev så lärorikt i längden.
Den patient jag fick läsa in mig på under första dagen var en man som nyligen pensionerats och för några år sedan drabbats av AML (Akut Myeloisk Leukemi), men nu hade fått sina blodvärden stabiliserade efter benmärgstransplantation. Några veckor innan han togs in på sjukhuset denna andra omgången, hade han drabbats av kraftig hosta, feber, muskelvärk, huvudvärk och något sänkt i medvetande. De hade tagit odlingar, prover och satt in bredspektrum antibiotika. Det visade sig några dagar senare att han var negativ för H1N1 och hade växt av S. pneumonie. Febern gick ned och han blev bättre och skrevs ut.
Någon vecka senare blev han sämre igen och fick lite feber och hosta. Han lades in på avdelningen igen och nya prover togs. Jag hann tyvärr inte få något riktigt besked om vad han hade. Han blev bättre under de få dagarna jag var på avdelningen, men jag han inte se vad odlingssvaren visade innan placeringen var slut. Eftersom han blev bättre skrevs han ut igen.
Det är rätt frustrerande med oklara fall tycker jag.
Jag gillar raka och logiska svar.
Det är nog också lite av mitt problem med kliniken. Verkligheten är alltid så mycket mer komplicerad än teorin. Det har varit så skönt under preklin, för när jag pluggat så har jag lätt kunnat bygga små logiska nätverk av det jag hade och lära mig. På kliniken är det inte alltid så mycket logik i det hela... Det är så mycket som man inte har någon riktigt bra förklaring varför man gör så. Det bara är så.
På torsdagen hade vi frågestunden med överläkaren. Tyvärr har jag varit försenad på morgonen allför många av dagarna vilket jag också var denna dagen. Vi hade rond och skulle lära oss alla patienter och redogöra för sjukdomar, agens och behandlingar. Vi satte oss i linneförrådet och gick igenom patient efter patient. Det gick väl ganska bra, men jag var tvungen att ha antibiotika lathunden framme hela tiden och kolla på för att kunna svara på några av antibiotikafrågorna.
Det verkade som om att överläkaren inte tyckte särskilt bra om mig heller. Han var ganska kort i tonen och ställde få frågor till mig.
Efter frågestunden så var det en kort diskussion om vad vi tyckte om kursen och så vidare. Jag nämnde då att jag hade otroligt svårt att lära mig om antibiotikan och så vidare.
Då vände sig överläkaren till mig och sa "vi pratade lite om dig imorse när du var sen". Oups tänkte jag. Hoppas det inte var något dumt... Han fortsatte med att berätta om att han hört att jag är med i en grupp för utveckling av läkarprogrammet, forskar, jobbar och har familj... Han menade typ att det inte är så konstigt att jag inte greppat det helt än, men att jag nog skulle göra det snart...
Jaha! Han kanske inte tyckte så illa om mig i alla fall...
Ordningspolisjobb
Jag jobbade fredag natt och från halv fyra på lördag eftermiddag till klockan tre på söndagmorgonen. Det var väldigt mycket att göra hela tiden. Inga större ärenden, men kontinuerligt något att göra. Jag gillar det för man hinner aldrig känna efter hur trött man är.
Det var tre händelser som verkligen stack ut från allt som hänt. Första händelsen var att några ordningsvakter tagit hand om en stökig berusad kille som försökt ta sig in på en konsert. När vi kom dit hade de satt handfängsel på honom och höll ned honom på en bänk. Han hade kräkts och hade gamla matrester på byxorna. Det var en ganska stor kille i 20-års åldern, men inte särskilt vältränad. Han var riktigt upprörd för att han inte fick gå på konserten. När vi försökte sätta in honom i polisbilen så gjorde han en hel del motstånd. Vi blev tvugna att vara ganska hårdhänta mot honom. Han vägrade sätta in fötterna i bilen så att vi kunde stänga den. Det var mycket folk runt i kring som såg vad vi gjorde och det såg nog ganska hetsigt ut. Han skulle tas med och vi gjorde vad vi behövde för att få med honom. Tillslut lyckades vi stänga dörren och han grät och skrek och svor om vart annat på vägen mot polishuset. Han agerade väldigt likt en mycket bortskämd fyraåring som inte får godiset han vill ha. Dessutom började han kaskadkräkas i bilen på vägen in mot polisstationen. Yipee... Det blev till och försöka sanera bilen rejält för att stå ut att arbeta ett helt pass i den polisbilen. Vi lyckades nästan... Det blev en trevligt lukt av äppeldoftande rengöringsmedel med en unken underton av kräkning.
Det andra som hände var att jag och kollegan åkte hem till en klasskompis som hade fest. Det var hälften klasskamrater och hälften var andra vänner till honom. Vi gjorde en kul grej. Jag lät kollegan ringa på dörren och säga "nu får ni se till och sänka här va", medan jag stod vänd från dörren. Hon var en mycket duktigare skådespelerska än jag trodde. Det var en klasskamrat som öppnade dörren och inte han som hade festen och jag hörde hur orolig han som öppnade blev. Han sa senare "jag blev så skraj att jag trodde jag skulle pissa ner mig". :-)
Det är lustigt vilken uppståndelse det kan bli över att man kommer i polisuniform. Mina klasskamrater var alla hjärtliga och välkomnande, men det var någon som var på festen som jag inte kände sedan tidigare som tittade nästan lite obehagligt granskande och nedlåtande på mig. Inte så kul, men sånt man får räkna med kanske?
Det tredje är också något som händer då och då. Det var faktiskt en händelse som skedde precis intill där jag bor. Det var en kille som tagit GHB och låg i sina ångestdrömmar på gatan och skrek. (De kan bli omväxlande aggressiva - medvetandesänkta/sövda med andningsdepression. De missbrukar ibland steroider också som späder på aggressiviteten). Av en slump var vi två polisbilar precis i närheten och en tredje anslöt lite senare. Han låg och vrålade i ett kraftigt bröl var och varannat andetag. Vi gick fram och tog tag i hans händer för att han inte skulle börja vifta med armarna och slå till oss. Han var helt väck. När vi tog tag i honom reagerade han först som någon som man väckt ur en djup sömn. Med en oförstående blick sa han gång på gång "ta det lugnt" oavsett vad vi sa till honom. Typiskt nog så var han en stark vältränad kille. Typ som en grovarbetarkille. Han började göra motstånd och dra åt sig armarna och knuffa undan oss. Vi hjälptes åt och fick ned honom igen på mage och satte handfängsel på honom hela tiden som han omväxlande brölade högt och emellanåt sa "ta det lugnt". När vi fått på honom fängslena så hade vi kontroll på honom, så det var bara två som höll kvar honom där han låg. Vi tillkallade en ambulans för att transportera in honom till sjukhuset. Under tiden vi väntade på att ambulansen skulle komma (ca 20 min), så passerade det en del folk. En av dem sa "det där ser ju jävligt bra ut med sex poliser på en snubbe". (?) Det var två som höll honom och vi andra stod bredvid, men...
Bara ett litet ögonblick senare passerade ett par i medelåldern. Efter att de passerat kom de tillbaka igen och ställde sig och tittade på. Min kollega gick fram och frågade ifall de undrade något. Kvinnan sa då "behöver han verkligen ligga sådär, det är väl inte bra"? Kollegan försökte förklara att vi misstänkte att han tagit GHB och att han därför kunde bli väldigt aggressiv och att det var viktigt att vi höll kontroll på honom. "Ja, ja, men det ser inte bra ut i alla fall", sa hon och så vände de sig om och gick igen.
Det är helt otroligt vilken förväntan om att poliser gärna missbrukar sin maktposition och agerar hänsynslöst utan något egentligt skäl till det. Undrar vad man behöver göra för att ta bort den misstänksamheten och förväntan på polisers agerande? Visst, vi har ett offentligt jobb på gatan som många kan se på, men det är förunderligt hur människor tror sig veta hur saker och ting går till och att de minsann skulle göra det bättre. Det är som när folk kollar på fotboll och är helt övertygade om hur spelaren skulle gjort istället när han missade skottet mot mål.
Ambulansen kom och han fortsatte skrika och kämpa emot. Jag och en kollega ur den andra patrullen satt bak i ambulansen för att hålla koll på killen på vägen in mot sjukhuset. Han fortsatte bröla och säga "ta det lungt" och "mmammmamma". Efter en skumpig och kämpig färd in mot sjukhuset fick vi jättebra hjälp av sjukvårdsteamet på akuten. De satte direkt nål på honom och gav honom fler små doser av stesolid och diprivan. Snart sov han gott och vi kunde släppa handfängslen och slappna av något. Innan de var säkra på att de fått kontroll på honom och att han verkligen var ordentligt sövd, så fick jag och kollegan vänta kvar en stund till.
Kollegan är en väldigt trevlig och pratsam tjej som pratade med vaktmästarna som också befann sig i rummet. Efter en stund nämner hon att jag läser till läkare. Vaktmästarna vände sig om mot mig och gav mig skeptiska blickar, men verkade sedan inse att hon faktiskt inte skojade med dem. Som tur var hörde inte läkaren och sjuksyrran det hon sa. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig i sådana här situationer.
Det kan bli komplicerat när folk får veta att man är polis (precis som på min kompis fest) och jag tror också att det kan bli komplicerat när folk får veta att en polis snart är en läkare...
Får se hur jag gör i fortsättningen. Jag var inte riktigt beredd än på att låta någon annan berätta om vad jag gör. Det är lite lättare om jag själv kan avgöra vad jag vill avslöja beroende på hur jag uppfattar situationen.
Snart är julen här och förhoppningsvis klarar vi oss på lönen jag får... Det är jobbigt att ha ont om pengar...
