Äntligen har jag fått vila lite. Innan jul var det några få föreläsningar och seminarie om infektioner i CNS, och jobbet handlade i stort sett bara om trafikolyckor, snatterier och fylleri.
Jag jobbade under natten mot julafton och hade fått ledigt på julaftonskväll, som blev en skön myskväll tillsammans med familjen hemma. Under julhelgen tog jag ledigt från precis allting. Kollade bara på film och på Grey's anatomy eller sov. :)
Denna veckan jobbar jag mitt sista "byte" på heltid och går efter nyår ned till bara 30%-ig tjänst igen (typ jobb varannan helg). Det ska bli så skönt att inte ständigt vara så upptagen och trött.
Efter passet ikväll sätter tentaplugget igång inför tentan i slutet av nästa vecka.
Nattjobb
Natten igår inleddes med ett underligt fall. Vakterna hade bråk med en man på centralen som de hade svårt att få kontroll på. Vi var fortfarande kvar inne på stationen när larmet gick ut över radion, så det var två patruller från "kvällsgänget" som kom dit först.
När jag och kollegan kom fram stod två av kollegorna från "kvällsgänget" och höll i mannen som stod upp. Han var handfängslad på ryggen och stod på ett ben och beklagade sig över ont i benet. Mannen var i 50-års åldern och såg sliten ut i ansiktet så som alkoholmissbrukare brukar göra av sitt hårda leverne.
Mannen såg inte så besvärad ut av benet, men beklagade sig.
När vi försökte sätta in honom i vår polisbil (vi skulle ta hand om transporten eftersom vi skulle fortsätta jobba hela natten), var han först ganska oberörd och plötsligt när han skulla ta in sitt högerben sträckte han ut det och skrek "ajaj" och lade till ett "usch". Jag misstrodde inte att han hade ont, men upplevde det starkt som om han överdrev sin smärta.
Vi började kolla på benet om det var så att man kunde se något konstigt med det.
Läkarfärdigheter?
Nu tänkte jag att det är dags för mig att brilljera med mina (ahum... kanske något bristfälliga) anatomifärdigheter.
Jag drog upp byxbenet och tittade på knät. Det såg svullet och rodnat ut. Man kunde möjligtvis skymta lite blodutgjutning kring knäleden.
Med mina tunna skinnhandskar (polisens knivhandskar) kände jag med fingrarna på och runt knäleden. Kollegorna pratade med honom samtidigt som jag undersökte honom. Då jag klämde över knäleden på bägge sidor fick jag inte någon smärtreaktion från mannen.
Det kändes lite svampigt och svullet. Jag försökte hitta ledspringan under knät och lyckades hitta något som jag tänkte kunde vara ledspringan. Jag följde med fingrarna medialt upp över knäleden mot lårmuskeln. Då jag kom strax ovan knäleden stötte jag på en liten klump som kändes "svampig" och rörlig mot underlaget. Då jag klämde på den klumpen fick jag en kraftig smärtreaktion från mannen. "Aha - detta måste ju vara en bursit", tänkte jag stolt och slutade klämma honom över knät för att inte utsätta honom för mer smärta än nödvändigt.
Vi fixade så att några andra kollegor körde fram en polisbuss åt oss att transportera honom i och ringde samtidigt sjukvårdsupplysningen för att försäkra mig om att det funkar och vänta med läkarvård för en bursit. Syrran på sjukvårdsupplysningen sa som jag väntat mig, att om det är en bursit, så gör det inte något att vänta några timmar på behandling.
Då vi försökte sätta in mannen på golvet i polisbussen (för att han skulle kunna ha benet rakt), så började han streta emot och säga "ajaj" samtidigt som han tryckte ut benet igen genom bussdörren. Jag kände mig än mer övertygad om att detta inte kunde vara någon allvarligare skada. Han kunde både böja och sträcka benet något och trycka tillbaka det då kollegan försökte hjälpa till och lyfta in det i bussen. Jag tog tag i hans byxa och höll in benet, så att dörren kunde stängas.
Under transporten in mot fyllecellerna pratade jag med mannen och titta lite närmare på honom. Han var inte särskilt smutsig, men hade inga skor på sig. Han var pratbar och ganska beskedligt och trevlig. Trevligare än många andra som man kan ta hand på helgerna.
Han frågade om jag kunde ta av honom handfängslena, men jag sa att de fick sitta på tills dess att vi var framme och det accepterade han utan någon större protest. Han beklagade sig något över att han fått ont i ena armen. Det gör riktigt ont att få på sig handfängsel, så det var inget jag tyckte var särskilt konstigt.
Det tar ett antal minuter innan vi är framme på station och under tiden börjar han beklaga sig mer och mer över att han har ont i benet.
Väl framme vid stationen mötte arrestvakterna upp och öppnade bussens sidodörr. Vi skulle hjälpas åt och lyfta ut honom när han började hojta till innan vi ens börjat ta i honom. "Jäkla simmulant" tänkte jag. Han gör allt för att slippa ligga i fyllecellen.
Men för säkerhets skull drog jag upp byxbenet igen och kollade på knät. Det var klart mycket mer blått nu än då jag kollade på det än innan. ("Oj...").
Han hade vridit sitt ben något åt sidan och sa dramatiskt "Titta, det är ju snett ju. Knät är brutet". ("Ja, ja...").
Jag lade händerna än en gång över hans onda knä. Började känna efter där knäskålen skulle sitta över knäleden och hittade den inte... Började leta mig uppåt där jag känt den "svampiga klumpen" tidigare och hittade den. Nu var den helt plötsligt inte så svampig längre. Den var benhård och kändes precis som en knäskål. ("Oups").
Jag fick hjälp att ta av handfängslena utav arrestvakterna och körde in honom till sjukhuset och lämnade honom där.
Jag fick aldrig helt säkert veta vilka skador han hade och jag kände mig så dum! Jag fastnade i fällan av förutfattade meningar och en övertro på min egen kapacitet och kunskap. Visst, det är lätt att missta sig, men detta kändes så uppenbart att jag inte ifrågasatte mig själv mer.
Det här är det jag är mest orolig för sedan som praktiserande läkare. Att feldiagnostisera pga. att jag går på rutin och förutfattade meningar och därför inte fortsätter med en fördjupad undersökning.
Jag vill vara mycket nogrann i allt jag gör, men det kan ibland kompromissas lite väl mycket mot effektiviteten.
Detta är något jag inte får glömma i allt jag har att lära mig....
