Studieteknik och motivation

Studieteknik har jag nog aldrig varit särskilt duktig på egentligen. He, he... i gymnasiet så hade jag ju inte någon hemma som kollade vad jag gjorde och hjälpte mig o se till att jag gjorde läxorna. Det blev oftast att jag slog upp boken typ 5-10 min innan lektionen och kollade vad jag trodde att vi skulle ha. Det gick ju verkligen därefter också... Livet handlade nästan bara om o fika, spela poker, hänga med polarna, slöa, träna och festa 1-2 ggr i veckan.
Inför de nationella proven så slog jag upp böckerna ett par dar innan och kollade igenom, men det var ju så dags då. Hade noll koll på bakgrunderna till varför vissa saker va som de va (typ det som var självklart för de som faktiskt hade pluggat). Pluggade inte alls ofta i grupp heller, så jag fick hitta lösningar på mina kunskapsbrister själv... Jag ansträngde mig lite extra till de nationella proven som också i och för sig gick bra, så det var typ det som "räddade mig" från att flunka helt. Jag var helt omotiverad och osäker på vad jag ville och hade ingen aning om vad jag hade kapacitet att klara av.

Efter att jag gjort lumpen började några planer växa fram i huvudet som fick motivationen att växa. Jag läste upp betygen något på komvux för att få lite bättre koll och kompletterade också med undersköterskeutbildning för att kunna söka in till räddningstjänsten för att få köra ambulans. "Usk:an" var sjukt enkel. Fick toppbetyg med minimal ansträngning. Fick visserligen extra draghjälp av att jag hjälpte A och plugga som då läste "syrran".
Tankarna på att läsa läkarprogrammet fanns, så jag skrev högskoleprovet. Det gick bra, men inte så bra att jag enbart på HProvet skulle kunna ha kommit in, så jag behövde yrkeserfarenhet också.

Ansökningen till räddningstjänsten gick inte så bra. Alldeles för många intresserade som sökte och anställningsstopp som varade i några år. Det var bara några stycken som fick anställning under de år som jag sökte och det var bara för att de hade personliga kontakter som kunde hjälpa dom. Det hade inte jag...
Sporadiska jobb inom hemtjänsten, sjukhuset och som dykinstruktör på sommaren. Det gav inte så bra inkomst (inte ens sammanlagt) plus att de inte var fasta anställningar några av dem...

Jag fick tänka om... Polis var något som jag egentligen inte ens hade kunnat tänkt mig innan en kompis från usk-utbildningen tog upp ämnet. Han var (är) fanatisk anhängare av polisen. Han hade flera kontakter inom polisen, men kunde av flera skäl inte själv söka in. Hans "pepptalk" fick mig att kasta in en ansökan och jag kom in på första ansökan.

Den utbildningen blev ganska annorlunda mot hur jag varit van vid att plugga tidigare. Dels var ämnenas fokus mot samhällsvetenskap/juridik/sociologi vilket jag inte läst så mycket innan och dels var utbildningsformen ändrad. Problembaserad inlärning (fast på polishögskolevis). Det kom att bli en av mina största hatobjekt. Sitta i grupp i timmar och försöka lösa uppgifter som ingen i gruppen hade någon koll på, som egentligen kunde ha undervisats på en lektionstimma! Exempelvis fick vi i uppgift att studera polisens dokumentationsblanketter. Ingen föregående föreläsning utan bara en bunt med blanketter delades ut. Vid frågan om hjälp från lärarna, så fick vi bara till svar att vi skulle lösa det själva. Slutligen fick vi veta att blanketterna används och fylls i olika beroende på var i landet man jobbar (efter typ 2-3 timmars diskussion) Fruktansvärt slöseri med tid som jag verkligen hatar!
Schemaplaneringen var också helt sjuk. Det enda som var riktigt säkert med schemat var att det fanns lektionstid måndag förmiddag och fredag eftermiddag, men det kunde vara hur mycket dötid och grupparbetestid mellan det som helst.
Hur som helst kändes det viktigt att klara av utbildningen bra för att kunna ha goda förutsättningar att komma till den myndighet som jag ville (betyg och omdöme lämnades in vid ansökan), så det som gick att läsa själv pluggade jag så gott jag kunde. Inga lysande resultat men tillräckligt bra.

Under de första fem åren som polis pluggade jag psykologi extra på kvällarna och vissa terminer även dagtid. Föreläsningarna var "tokbra" jämfört polishögskolan föreläsningar och ämnet intresserade mig väldigt mycket, så jag vet inte hur men jag topppresterade på proven. Motivationen och intresset var tydligen starkt nog för jag upplever det inte som om jag hade någon särskild studieteknik.

Efter att ha jobbat i 5 år som polis aktualiserades frågan om läkarutbildning. Jag var fortfarande osäker på om jag skulle klara av medicinutbildningen, men var glad att jag redan hade ett yrke som jag kunde gå tillbaka till ifall det skulle "skita sig". Jag kunde slappna av och känna att jag pluggade bara för min egen skull. Det värsta som kan hända ifall jag inte orkade med utbildningen är att jag gått miste om lite pengar i studiemedel och inkomstbortfall, men det kan det ju ha varit värt för att få veta...
Jag skrev högskoleprovet och kom in på den ort som jag ville.

Det blev verkligen en glad överraskning då föreläsningarna och utformningen på utbildningen (avslutade delkurser) på denna orten passade mig perfekt. Storföreläsningar, instuderingsmål, checklistor utifrån kursmaterial, seminarier, gruppundervisningar och laborationer. Allt är väl inte 100% men tillräckligt bra och strukturerat för att funka riktigt bra för mig. Smarta och ambitiösa klasskamrater som man pluggar med underlättar också. En bra blanding av att läsa i kurslitteraturen själv och därefter sitta i grupp och gå igenom instuderingsfrågor eller delar som kan vara svåra att få grepp om. Skitbra!
Jag fick väl lite hybris och bestämde mig för att läsa in fysiologikursen på dubbel fart. Förutom fysiologi i dubbel fart så jobbade jag också 25 % och avslutade en mindre kvällskurs i psykologi. Inte en ledig stund på 3-4 månader. Såhär i efterhand fattar jag inte att jag orkade med det, men det gick på något sätt.

Jag jobbade heltid under föregående höst och hoppade på pluggandet igen när anatomikursen startade. Jag hade förväntningar om att det skulle kännas på samma sätt som innan jag tog uppehållet, men det gjorde det inte... Anatomikursen blev en besvikelse. Dels för att ämnet som sådant fångade inte mitt intresse och det var ett hemskt rörigt upplägg på kursen. Det blev ointressant på grund av att det var "kataloginläsning". Mitt tålamod och engagemang räcker inte riktigt till för ett sådant ämne. Tentan gick ju som den gick också. På gränsen till godkänd.

Nu har vi startat med patologi. Den är mycket väl strukturerad. Riktig ordning och reda som passar mig. Kunskapen blir mer eller mindre serverad.
MEN jag blir orolig i alla fall. Nu sitter jag här o skriver istället för o plugga. Böckerna är uppslagna, men det känns segt att lägga ned näsan i dom...
Jag gör allt möjligt annat än att plugga. Det känns som om jag börjar känna av någon typ av "halvtids svacka" i motivationen.
Det är alltför lätt för kompisar att dra med mig på något annat. Det är roligt att lära sig patologi också, men lite roligare att vara social hitta på en massa skoj...

Hoppas jag hittar tillbaka till min motivation och studieteknik snart. Annars "skiter sig" nog patologin...
Jag har inte missat någon tenta hittills och jag vill inte missa någon heller...

Hur är det med er studiemotivation då?
:)

En skön vecka som passerat och om ensamhetskänslor

Det har varit bra en bra vecka som gått. Jag har fått gjort saker som jag skulle gjort för länge sedan (renovera färdigt badrummet), haft riktigt kul med kompisar, mys med familjen och tid för mig själv.
När vi flyttade in i lägenheten vi bor i nu så såg den inte så bra ut och saknade ett rum. Först delades det ganska stora vardagsrummet av så att sonen fick ett eget rum och sedan byttes köket ut. Ett år senare helrenoverades badrummet. Lustigt att det alltid blir något som inte helt avslutas. Det är som om orken och engagemanget tar slut så snart det är beboeligt och funkar. Nu nästan 2 år senare är det klart så långt jag kan göra själv. Lite elektrikerjobb kvar bara. Det känns väldigt befriande när man väl är klar.

Jag har för första gången på riktigt länge drabbats av sällskapssjuka. Tisdagen och onsdagen var föreläsningsfri för mig (och de flesta andra i klassen). Jag har ju inte varit helt sysslolös, men tagit det väldigt lugnt. Det mesta är avklarat, som t.ex. ett bokprojekt i rättspsykgruppen som i stort sett är klart, anatomitenta godkänd och heller inga andra uppbokade tider som skulle hållas (förutom en jobbkväll). Bara lite renoveringspyssel och fest och skoj tillsammans med kompisar under påskhelgen. Efter det var det ingen som hade tid eller lust att göra något när jag hade tid att hitta på något och då kände jag mig ganska så ensam... Hustrun upptagen med sitt och barnen i skolan och inget särskilt att göra själv som kändes underhållande nog...

Det föll sig så att, efter det att mina föräldrar skilde sig så bodde jag ensam från måndag till fredag från det att jag nästan fyllt 15 år. Det var ganska så ensamt tidsvis. Jag lärde mig att klara mig själv tidigt och jag blev väldigt oberoende och självständig. Lite av en ensamvarg som tycker mycket om att vara med andra människor på egna villkor.
Det faktum, att jag varit så oberoende av andra, har ett antal gånger ställt till problem. Dels för att folk kan irritera sig på en person som ofta går sin egen väg (som i lumpen). Den som går sin egen väg kan t.o.m. vara ett hot (som inom polisen). Det har gjort att jag hamnat i ganska djupa konflikter med ett antal personer av olika skäl. Vissa skäl känner jag till och andra inte. Vissa konflikter var rationellt grundade och andra har, så att säga, varit mindre rationella.

Jag har förändrats ganska mycket på bara de senaste fem åren (kanske lite mer). Min fru som jag träffade när jag var 22 och hon 19, var i stort sett min motsatts på flera sätt. Hon hade ett fåtal djupa anförvanter som hon var väldigt beroende av. Ett par av dom tror jag hade svikit henne i vissa avseenden precis innan vi träffades, men det hade ändå inte fått henne att ändra sig i sin åsikt om att det var viktigt att förlita sig på sin släkt och vänner.
Jag har gjort henne lite mer fri och oberoende, men samtidigt har hon gjort mig mycket mer behövande av andra. Det har gjort så att jag kan komma andra närmare än vad jag kunnat tidigare. Jag har alltid varit rädd för att människor ska svika vänskapen eller bete sig illa mot mig. Det är jag självklart fortfarande, men det känns inte som att det är lika viktigt vara 'ensam och stark' längre jämfört med att ha gemenskap och skoj med kompisar. Det som blev en tydlig konsekvens av att inte kunna ha lika kul ensam som med andra, var ju under de senaste dagarna då jag kände mig lätt ensam när ingen annan har tid med mig... Förr hade jag bara ryckt på axlarna o känt mig hyfsat nöjd ändå. But no more...

Nu har det varit några stycken som sagt att de tycker jag ser vältränad och frisk ut. Det gör mig jätteglad. Nu har jag kämpat ganska mycket för att först gå ned i vikt och sedan för att få igång konditionen. Igår vägde jag knappt 89 kg (8 kg ned från start) och idag sprang jag min runda med lätthet. Bara 2 kilo kvar innan jag nått slutmålet.

Som inspiration från Doktorandens fina matlagning, så fixade jag ikväll potatisgratäng späckad med vitlök, fläskfilémedaljonger, stark whiskeysås, färsk grön sparris och en liten sallad åt min hustru, som vi åt när hon kom hem från kvällens möte. Det blev riktigt gott! Tyvärr fick jag ingen bild på maten idag som Doktoranden brukar, men nästa tillfälle så...