Studieteknik och motivation

Studieteknik har jag nog aldrig varit särskilt duktig på egentligen. He, he... i gymnasiet så hade jag ju inte någon hemma som kollade vad jag gjorde och hjälpte mig o se till att jag gjorde läxorna. Det blev oftast att jag slog upp boken typ 5-10 min innan lektionen och kollade vad jag trodde att vi skulle ha. Det gick ju verkligen därefter också... Livet handlade nästan bara om o fika, spela poker, hänga med polarna, slöa, träna och festa 1-2 ggr i veckan.
Inför de nationella proven så slog jag upp böckerna ett par dar innan och kollade igenom, men det var ju så dags då. Hade noll koll på bakgrunderna till varför vissa saker va som de va (typ det som var självklart för de som faktiskt hade pluggat). Pluggade inte alls ofta i grupp heller, så jag fick hitta lösningar på mina kunskapsbrister själv... Jag ansträngde mig lite extra till de nationella proven som också i och för sig gick bra, så det var typ det som "räddade mig" från att flunka helt. Jag var helt omotiverad och osäker på vad jag ville och hade ingen aning om vad jag hade kapacitet att klara av.

Efter att jag gjort lumpen började några planer växa fram i huvudet som fick motivationen att växa. Jag läste upp betygen något på komvux för att få lite bättre koll och kompletterade också med undersköterskeutbildning för att kunna söka in till räddningstjänsten för att få köra ambulans. "Usk:an" var sjukt enkel. Fick toppbetyg med minimal ansträngning. Fick visserligen extra draghjälp av att jag hjälpte A och plugga som då läste "syrran".
Tankarna på att läsa läkarprogrammet fanns, så jag skrev högskoleprovet. Det gick bra, men inte så bra att jag enbart på HProvet skulle kunna ha kommit in, så jag behövde yrkeserfarenhet också.

Ansökningen till räddningstjänsten gick inte så bra. Alldeles för många intresserade som sökte och anställningsstopp som varade i några år. Det var bara några stycken som fick anställning under de år som jag sökte och det var bara för att de hade personliga kontakter som kunde hjälpa dom. Det hade inte jag...
Sporadiska jobb inom hemtjänsten, sjukhuset och som dykinstruktör på sommaren. Det gav inte så bra inkomst (inte ens sammanlagt) plus att de inte var fasta anställningar några av dem...

Jag fick tänka om... Polis var något som jag egentligen inte ens hade kunnat tänkt mig innan en kompis från usk-utbildningen tog upp ämnet. Han var (är) fanatisk anhängare av polisen. Han hade flera kontakter inom polisen, men kunde av flera skäl inte själv söka in. Hans "pepptalk" fick mig att kasta in en ansökan och jag kom in på första ansökan.

Den utbildningen blev ganska annorlunda mot hur jag varit van vid att plugga tidigare. Dels var ämnenas fokus mot samhällsvetenskap/juridik/sociologi vilket jag inte läst så mycket innan och dels var utbildningsformen ändrad. Problembaserad inlärning (fast på polishögskolevis). Det kom att bli en av mina största hatobjekt. Sitta i grupp i timmar och försöka lösa uppgifter som ingen i gruppen hade någon koll på, som egentligen kunde ha undervisats på en lektionstimma! Exempelvis fick vi i uppgift att studera polisens dokumentationsblanketter. Ingen föregående föreläsning utan bara en bunt med blanketter delades ut. Vid frågan om hjälp från lärarna, så fick vi bara till svar att vi skulle lösa det själva. Slutligen fick vi veta att blanketterna används och fylls i olika beroende på var i landet man jobbar (efter typ 2-3 timmars diskussion) Fruktansvärt slöseri med tid som jag verkligen hatar!
Schemaplaneringen var också helt sjuk. Det enda som var riktigt säkert med schemat var att det fanns lektionstid måndag förmiddag och fredag eftermiddag, men det kunde vara hur mycket dötid och grupparbetestid mellan det som helst.
Hur som helst kändes det viktigt att klara av utbildningen bra för att kunna ha goda förutsättningar att komma till den myndighet som jag ville (betyg och omdöme lämnades in vid ansökan), så det som gick att läsa själv pluggade jag så gott jag kunde. Inga lysande resultat men tillräckligt bra.

Under de första fem åren som polis pluggade jag psykologi extra på kvällarna och vissa terminer även dagtid. Föreläsningarna var "tokbra" jämfört polishögskolan föreläsningar och ämnet intresserade mig väldigt mycket, så jag vet inte hur men jag topppresterade på proven. Motivationen och intresset var tydligen starkt nog för jag upplever det inte som om jag hade någon särskild studieteknik.

Efter att ha jobbat i 5 år som polis aktualiserades frågan om läkarutbildning. Jag var fortfarande osäker på om jag skulle klara av medicinutbildningen, men var glad att jag redan hade ett yrke som jag kunde gå tillbaka till ifall det skulle "skita sig". Jag kunde slappna av och känna att jag pluggade bara för min egen skull. Det värsta som kan hända ifall jag inte orkade med utbildningen är att jag gått miste om lite pengar i studiemedel och inkomstbortfall, men det kan det ju ha varit värt för att få veta...
Jag skrev högskoleprovet och kom in på den ort som jag ville.

Det blev verkligen en glad överraskning då föreläsningarna och utformningen på utbildningen (avslutade delkurser) på denna orten passade mig perfekt. Storföreläsningar, instuderingsmål, checklistor utifrån kursmaterial, seminarier, gruppundervisningar och laborationer. Allt är väl inte 100% men tillräckligt bra och strukturerat för att funka riktigt bra för mig. Smarta och ambitiösa klasskamrater som man pluggar med underlättar också. En bra blanding av att läsa i kurslitteraturen själv och därefter sitta i grupp och gå igenom instuderingsfrågor eller delar som kan vara svåra att få grepp om. Skitbra!
Jag fick väl lite hybris och bestämde mig för att läsa in fysiologikursen på dubbel fart. Förutom fysiologi i dubbel fart så jobbade jag också 25 % och avslutade en mindre kvällskurs i psykologi. Inte en ledig stund på 3-4 månader. Såhär i efterhand fattar jag inte att jag orkade med det, men det gick på något sätt.

Jag jobbade heltid under föregående höst och hoppade på pluggandet igen när anatomikursen startade. Jag hade förväntningar om att det skulle kännas på samma sätt som innan jag tog uppehållet, men det gjorde det inte... Anatomikursen blev en besvikelse. Dels för att ämnet som sådant fångade inte mitt intresse och det var ett hemskt rörigt upplägg på kursen. Det blev ointressant på grund av att det var "kataloginläsning". Mitt tålamod och engagemang räcker inte riktigt till för ett sådant ämne. Tentan gick ju som den gick också. På gränsen till godkänd.

Nu har vi startat med patologi. Den är mycket väl strukturerad. Riktig ordning och reda som passar mig. Kunskapen blir mer eller mindre serverad.
MEN jag blir orolig i alla fall. Nu sitter jag här o skriver istället för o plugga. Böckerna är uppslagna, men det känns segt att lägga ned näsan i dom...
Jag gör allt möjligt annat än att plugga. Det känns som om jag börjar känna av någon typ av "halvtids svacka" i motivationen.
Det är alltför lätt för kompisar att dra med mig på något annat. Det är roligt att lära sig patologi också, men lite roligare att vara social hitta på en massa skoj...

Hoppas jag hittar tillbaka till min motivation och studieteknik snart. Annars "skiter sig" nog patologin...
Jag har inte missat någon tenta hittills och jag vill inte missa någon heller...

Hur är det med er studiemotivation då?
:)