Nattpass helgen efter lönehelg

Inatt jobbade jag med K som har go humor som gör att man skrattar mycket och arbetspasset går fort.
Första tre timmarna mellan 21 och 00 hände nästan inget. Minsta grej som hände drog till sig många patrullers intresse. Som t.ex. ett inbrottslarm (vilket i 70% av fallen är falska) som gick ut över radion strax innan midnatt, fick två radiobilar och en hundbil plus en väktare... Då är det lite och göra... :)

Halv ett drog det igång ordentligt. Jag och K fick bara en massa "fyllor". Vi åkte skytteltrafik mellan city och "huset" eller TNE (Till-Nyktrings-Enheten). Några var bråkiga och stökiga, andra var unga oerfarna drickare som kräktes rejält. Som tur var slapp vi o få något i bilen denna gången i alla fall.

Som avslut på natten fick vi en grej som slutade lyckligt, men kanske kunde gått illa. Det var två 14-åriga tjejer (Elin och Anna) som skulle ha en myskväll och övernattning hos den ena tjejen (Anna). Annas mamma kom hem vid midnatt och var full tillsammans med sin "pojkvän". Anna och mamman bråkade och tjejerna gick hem till pappan istället som bor kvarteret intill (pappan är handelsresande och skulle inte komma hem på två veckor). Av någon anledning kom de på att de skulle supa. De drack sig en hel del hallonvodka och skulle senare gå ut och handla något. De kom ifrån varandra och Elin hade kvar sina skor och sin jacka inne i Annas pappas lägenhet. Hon traskade runt gårdarna i kylan och försökte komma in någonstans och mobilen låg givetvis i jackan i lägenheten. Tillslut mötte Elin två "gubbar" (luffare/uteliggare) som släppte in henne i en portuppgång. De gav henne en jacka att svepa om sig och de lade sig allihop nere i källaren mot ett element. Någon såg eller hörde dem nere i källaren och ringde polisen om ett inbrott. Två hundpatruller åkte dit. De hittade 'luffarna' och denna unga tjejen tillsammans med dem. De var först helt oförstående till hur hon hamnat tillsammans med dem, men när hon berättat det hela så fick jag och K i uppgift att köra hem Elin till föräldrarna som bodde i närheten.

Elin hade ingen aning om vad som hänt med Anna och Elins föräldrar såg smått chockade ut över vad som hänt. (Nu var ju 'luffarna' snälla och trevliga, men undra vad som hänt om de inte varit det?). Vi sökte upp Anna och det visade sig att hon var ensam tillbaks i sin pappas lägenhet. Vi pratade med henne och hon var ledsen och uppgiven. Vi frågade om hon hade någon att prata med eller få hjälp av, men det sade hon att hon inte hade. Stora tårar rullade ned för hennes kinder när hon berättade hur arg hon var på sin mamma. Jag önskar att jag kunde hjälpt henne mer (förutom det obligatoriska PM:et till Soc), men hon ville inte ha någon hjälp och jag hade inga fler idéer om vad jag skulle kunnat göra för henne.

Det är många barn som far illa...
Nu är jag så sugen på att väcka min dotter som nästan är lika gammal och ge henne en jättekram. (Men det skulle hon inte tycka om så tidigt på morgonen, så det göra jag inte. Jag går och lägger mig istället för att kunna vara någelunda utvilad för kvällens mastodont pass mellan kl 16 till 03).

Svårbedömda sjukdomsfall och avkortad resa

Far min hade en kraftig infarkt i början av veckan och han behöver min hjälp eftersom han kommer hem ifrån sjukhuset idag och inte får anstränga sig. Därför kortar jag ned vistelsen på utlokaliseringssjukhuset och åker hem idag istället för imorgon. Det var några bra dagar där man fick möjlighet att se lite allt möjligt av det vi själva valde att se.

För min del var det intressant hur de skötte ronderna och hur diskussionerna gick. Ansvarige avdelningsläkaren som är en tyskättad kardiolog, skötte sig mycket bra. Om jag nu skulle välja att jobba på ett sjukhus som detta eller om jag skulle göra AT här, så skulle jag vilja ha stöd från en läkare som honom. Sympatisk, undervisande och lyhörd. Det var några svårbedömda fall som diskuterades under och efter ronden där både Mr O och jag fick vara delaktiga i samtalet. Inte för att jag hade så mycket att tillföra till diskussionen, men det kändes ändå kul.

Det var två patienter med liknande sjukdomsbild och progress (men de var inte från samma bostadsområde och de låg inte inlagda på samma avdelning). Ca 80 år gamla med njursvikt och hjärt-kärlsjukdom i grunden. De hade sökt sjukvård efter att ha fått någon form av cerebral påverkan. Sänkt allmäntillstånd, plockiga, något desorienterade och tilltagande minnessvårigheter. Man gjorde CT-skalle och lungröntgen som inte visade något anmärkningsvärt, mer än möjligtvis lite vätska basalt på lungorna. TnT var lågt, CRP, Ca, K och Krea stegrades. Man urin- och blododlade utan att få någon växt. De sattes in på antibiotika och förbättrades och CRP sjönk något. Efter ytterligare ca 1-2 dagar blev de drastiskt sämre. Man gjorde LP i två separata omgångar på den ene patienten som inte visade några stegrade celler eller andra avvikande värden. UCG var svår att genomföra pga. fetma och resulterade i dåliga bilder som inte kunde ge något riktigt bra svar (men det verkade i stort sett inte vara påverkat hos någon av dem). Bara någon dag senare var de somnolenta och svarade knappt på tilltal. Kardiologen, neurologen, anestesiologen och övrig sjukvårdspersonal hade inte några bra idéer om vad detta kunde bero på. För något dygn sedan gick den ene patienten ad mortem tidigt på morgonen och den andre fördes över från avdelning till IVA. Under natten fick patienten på IVA takykardi, flimmer och därefter asystoli i knappt 10 min innan pulsen kom igång igen. Patienten var intuberad och sederad idag och skulle till ytterligare CT-undersökningar m.m. innan nya ställningstaganden. Nu vet inte jag mer om vad som hände, men det är sjukt vad nyfiken man kan bli. Jag skulle velat briljera med en idé som ingen av de andra hade kommit och tänka på före mig, men jag stod helt tom på idéer bredvid och lyssnade på hur läkarna också var helt oförstående till vad som kunde orsaka detta. Inte TIA, inte stroke, inte någon hjärnstamsinsult, inte pneumoni, inte endokardit, inte nefritiskt- eller annan njursviktsorsakat problem, inte någon annan synlig infektion och så vidare… (Undrar hur ofta man aldrig får svar på varför en patient går bort?)

Det som jag saknade under den här veckan var tillgången till journaler och datorer för att kunna läsa på patienterna ordentligt. Nu fick man lyssna riktigt noga till vad som sades på ronden och försöka komma ihåg vad de sa istället. Då är det lätt att blanda ihop patienterna eftersom de flesta är i samma höga ålder, med flera underliggande sjukdomar och många är inneliggande för snarlika symtom. Det var några få patienter som stack ut ifrån mängden och de var ju lätta att komma ihåg.

Förra veckan då jag avslutade min första omgång av AIM (allmän internmedicinsk placering, 2 veckor) kändes det trots allt okej. Jag kom in i rutinerna lite mer och lyckades skriva in tre patienter och få positivt omdöme. Det gjorde att jag fick hopp om framtiden och att det snart ska bli bättre. Tiden framöver kommer handla om "specialveckor". Jag börjar med reumatologi i nästa vecka och därefter fortsätter det med lunga/allergologi, diabetes, hjärta, gastro, en omgång av AIM till och lite seminarier o föreläsningar dess emellan innan terminen är slut.

Imorgon skall jag hälsa på far min och hjälpa honom och därefter senare på natten skall jag jobba igen. Det blir en tung helg med först nattpass och sedan förstärkningskväll på lördag till kl tre på natten. Det kommer säkert bli mycket och göra också, eftersom det är tidigt i månaden och folk inte gjort av med lönen helt än.

Utlokalisering

En vecka under internmedicinkursen skall vi åka ut i landet och besöka ett sjukhus på landsbygden. Jag och klasskompisen Mr O har åkt till ett sjukhus i norra Mellansverige igår. Det är rätt så trevligt. Vi får resan betald, inackordering i en lägenhet som sjukhuset äger och gratis lunch.

I morse gick vi upp så att vi var på sjukhuset strax innan kl. 08.00 där chefen mötte oss i entrén. Hon visade oss in i måndagsmötesrummet efter att vi bytt om. Det var fler läkare än jag först väntade mig. Kanske 20-tal läkare på mötet. I och för sig var fler av dem underläkare, AT- och ST-läkare än färdiga specialister. Det är svårt att rekrytera läkarresurser hit och de flesta har utländsk bakgrund. Självklart var det Calici på detta sjukhus också.

Jag satt med under ronden och det var patienter med många olika åkommor. Det är kul med mindre sjukhus. Vi hade en medelålders man med nydebuterat förmaks flimmer, en äldre man med bältros över panna och ansiktet fram över ögat (de misstänkte även cerebral involvering), en man med känd diabetes som inkom med keto-acidos och så vidare… Eftermiddagen var inte lika aktiv på avdelningen. Någon remiss, något samtal med anhöriga, kontakt med någon ordinarie behandlande specialist på regionsjukhuset.

Därför valde vi att gå ned på akuten istället.

Först fick jag träffa en ung tjej som vid lunchtid hade fått plötslig huvudvärk på vänster sida av huvudet, blev svag i sin högra sida och kände det som om högerhanden sov. Hon transporterades in till akuten med ambulans. Någon timme senare undersöktes hon av AT-läkaren på akuten som kände att hon hade kvarstående relativ svaghet på högersidan, men inga andra tydliga symtom. Kvinnan sade också att hon i början av anfallet hade svårt att förstå vad som sades till henne, men att det försvunnit. Enligt anamnesen åt hon p-piller, var rökare och hade haft ett liknande anfall för ett år sedan som snabbt gått över av sig självt utan sjukhusbesök. AT-läkaren kände sig säker på att det var läge för "rädda hjärnan", men bakjouren sade att det inte var någon idé eftersom hon ändå blivit bättre av sig självt. Hon fick gå hem utan några åtgärder (visserligen hade alla symtomen försvunnit vid det laget).

Strax efter kom ett traumalarm. Det var en man som jobbat i skogen och fått ett träd över sig. Alla resurser samlades vid traumarummet. Det var lite oorganiserat och bitvis lite rörigt eftersom de inte hade någon uttalad ledare för omhändertagandet/undersökningen. Då mannen kom in var han vaken och hade ont i ryggen och bröstet. Han saknade känsel i hela underkroppen. Jag och Mr O stod limmade in till väggen för att inte störa arbetet i rummet. Vid ett tillfälle genomförde en av läkarna i rummet Babinsky's som var positivt. Mannen undersöktes, stabiliserades, smärtlindrades och fördes upp till CT. CT:n visade omfattande skador på bröstkotor och ryggskadegrupp kontaktades.

Dagen var slut och det var dags att ta sig till lägenheten igen. Jag har varit helt slut hela dagen idag men vi stack ut i snön och sprang ändå och jag kände mig väldigt duktig. Det är som sagt mycket i livet just nu, men trots det var förra veckan något bättre än veckan innan. Igår innan resan fick jag besked om att min far fått akut hjärtsvikt som sannolikt berodde på en infarkt (bekräftades idag). Det stressade upp mig rejält eftersom jag hade någon timme på mig att bestämma mig för om jag skulle åka iväg på utlokaliseringen eller inte, samtidigt som jag givetvis inte var riktigt färdigpackad än. Jag fick besked om att det inte var alltför allvarligt och åkte iväg ändå trots en liten gnagande skuldkänsla för att man inte finns där.