Far min hade en kraftig infarkt i början av veckan och han behöver min hjälp eftersom han kommer hem ifrån sjukhuset idag och inte får anstränga sig. Därför kortar jag ned vistelsen på utlokaliseringssjukhuset och åker hem idag istället för imorgon. Det var några bra dagar där man fick möjlighet att se lite allt möjligt av det vi själva valde att se.
För min del var det intressant hur de skötte ronderna och hur diskussionerna gick. Ansvarige avdelningsläkaren som är en tyskättad kardiolog, skötte sig mycket bra. Om jag nu skulle välja att jobba på ett sjukhus som detta eller om jag skulle göra AT här, så skulle jag vilja ha stöd från en läkare som honom. Sympatisk, undervisande och lyhörd. Det var några svårbedömda fall som diskuterades under och efter ronden där både Mr O och jag fick vara delaktiga i samtalet. Inte för att jag hade så mycket att tillföra till diskussionen, men det kändes ändå kul.
Det var två patienter med liknande sjukdomsbild och progress (men de var inte från samma bostadsområde och de låg inte inlagda på samma avdelning). Ca 80 år gamla med njursvikt och hjärt-kärlsjukdom i grunden. De hade sökt sjukvård efter att ha fått någon form av cerebral påverkan. Sänkt allmäntillstånd, plockiga, något desorienterade och tilltagande minnessvårigheter. Man gjorde CT-skalle och lungröntgen som inte visade något anmärkningsvärt, mer än möjligtvis lite vätska basalt på lungorna. TnT var lågt, CRP, Ca, K och Krea stegrades. Man urin- och blododlade utan att få någon växt. De sattes in på antibiotika och förbättrades och CRP sjönk något. Efter ytterligare ca 1-2 dagar blev de drastiskt sämre. Man gjorde LP i två separata omgångar på den ene patienten som inte visade några stegrade celler eller andra avvikande värden. UCG var svår att genomföra pga. fetma och resulterade i dåliga bilder som inte kunde ge något riktigt bra svar (men det verkade i stort sett inte vara påverkat hos någon av dem). Bara någon dag senare var de somnolenta och svarade knappt på tilltal. Kardiologen, neurologen, anestesiologen och övrig sjukvårdspersonal hade inte några bra idéer om vad detta kunde bero på. För något dygn sedan gick den ene patienten ad mortem tidigt på morgonen och den andre fördes över från avdelning till IVA. Under natten fick patienten på IVA takykardi, flimmer och därefter asystoli i knappt 10 min innan pulsen kom igång igen. Patienten var intuberad och sederad idag och skulle till ytterligare CT-undersökningar m.m. innan nya ställningstaganden. Nu vet inte jag mer om vad som hände, men det är sjukt vad nyfiken man kan bli. Jag skulle velat briljera med en idé som ingen av de andra hade kommit och tänka på före mig, men jag stod helt tom på idéer bredvid och lyssnade på hur läkarna också var helt oförstående till vad som kunde orsaka detta. Inte TIA, inte stroke, inte någon hjärnstamsinsult, inte pneumoni, inte endokardit, inte nefritiskt- eller annan njursviktsorsakat problem, inte någon annan synlig infektion och så vidare… (Undrar hur ofta man aldrig får svar på varför en patient går bort?)
Det som jag saknade under den här veckan var tillgången till journaler och datorer för att kunna läsa på patienterna ordentligt. Nu fick man lyssna riktigt noga till vad som sades på ronden och försöka komma ihåg vad de sa istället. Då är det lätt att blanda ihop patienterna eftersom de flesta är i samma höga ålder, med flera underliggande sjukdomar och många är inneliggande för snarlika symtom. Det var några få patienter som stack ut ifrån mängden och de var ju lätta att komma ihåg.
Förra veckan då jag avslutade min första omgång av AIM (allmän internmedicinsk placering, 2 veckor) kändes det trots allt okej. Jag kom in i rutinerna lite mer och lyckades skriva in tre patienter och få positivt omdöme. Det gjorde att jag fick hopp om framtiden och att det snart ska bli bättre. Tiden framöver kommer handla om "specialveckor". Jag börjar med reumatologi i nästa vecka och därefter fortsätter det med lunga/allergologi, diabetes, hjärta, gastro, en omgång av AIM till och lite seminarier o föreläsningar dess emellan innan terminen är slut.
Imorgon skall jag hälsa på far min och hjälpa honom och därefter senare på natten skall jag jobba igen. Det blir en tung helg med först nattpass och sedan förstärkningskväll på lördag till kl tre på natten. Det kommer säkert bli mycket och göra också, eftersom det är tidigt i månaden och folk inte gjort av med lönen helt än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar