Avslut på reumavecka och osäkerhet

Då var reumatologiveckan avslutat. Vi hade en dugga idag som i sig visserligen var ganska enkel, men fick mig samtidigt (ännu en gång) känna hur mycket det är man ska kunna hålla i huvudet. Det är ett stort ansvar att inte missa någon viktig diffrentialdiagnos, särskilt vid diffusa symtom. Vi hade tre patientfall. En med Ankyloserande spondylit, en Reumatoid Artrit och en SLE (Systemisk Lupus Erythematosus).

En orsak till att jag inte satsade fullt ut på att bli läkare i tonåren var osäkerhetskänslan. Jag ställer höga krav på mig själv och känslan av att ha ansvar för någon annans liv och hälsa är ganska påtaglig. Tänk om man missar något som är viktigt? Det kanske inte behöver blir disciplinära åtgärder så länge man håller sig till olika åtgärdsprotokoll, men jag skulle ändå ha den gnagande känslan... "tänk om jag ändå hade tänkt tanken på den diff-diagnosen (eller liknande), så hade den patienten fått bättre hjälp tidigare". Vad är receptet på att bli den där riktigt duktiga doktorn? Om du vet det så får du gärna dela med dig. :)

Jag slutade jobbet för någon timme sedan. Det var en ganska bra kväll. Vi fick ett ärende med försök till grov misshandel och gärningsmannen greps snabbt pga. kvicktänkta väktare och vittnen.
Målsäganden talade ingen svenska eftersom han var en relativt nyanländ flykting. Vi fick ta med honom till huset och hålla ett tolkförhör över telefonen. Det är riktigt svårt. Det är så lätt att missa små nyanser och att man "pratar förbi" varandra. Det tog lång tid att bli klar. Typ en och en halv timme av omständligt förhör.
Därefter fick vi hjälpa en en psykiskt störd kvinna som psykakuten var orolig för. Hon hade hört av sig och sagt att hon hade självmordstankar. Vi fick hjälpa henne in till sjukan eftersom hon snabbt växlade mellan ett glättigt ytligt stämningsläge till att gråta i nästa och säga att hon skulle ta livet av sig. Personalen på sjukan kände till henne och var redan förberedda att ta emot henne så det hela gick ganska fort.

Som en fortsättning på vad "Farbor Blå" ställt till med blev det en del snack bland kollegorna om vad han gjort. En av dem frågade sig en retorisk fråga om varför han valt att berätta om olika ärenden på det sättet. Det fick mig att fundera på om jag ska sluta skriva om jobbet?
Jag är ju ganska lätt att identifiera för den som mött mig och kanske hört om vad jag sysslar med.
Det gör ju också kanske fallen jag berättar om lite lättare att hitta om man verkligen letar. Även om jag försöker avidentifiera dem så gott jag kan.
Själv tycker jag det är kul och intressant att berätta om vad som händer mig i arbetet som polis. Jag hoppas ni också, som läser här på bloggen, tycker det är kul att läsa om det.

Om att blogga

Förra veckan under Utlokaliseringen frågade Mr O mig varför jag bloggade. Jag sa att det är en bra övning för mig att skriva bättre och som förhoppningsvis kan vara intressant för andra att läsa. Mr O är mycket angelägen om sin anonymitet på nätet och sa själv att han aldrig skulle kunna tänka sig att skriva på det sättet som jag gör över nätet. Det är en konst att försöka skriva intressant och fångande för en läsare utan att avslöja sig själv, någon annan eller något sekretessbelagt och ändå försöka hålla sig så nära verkligheten som möjligt. Det är särskilt viktigt då man skriver om något kontroversiellt eller då man själv har en position som skapar många starka åsikter. Det är dessutom olika från person till person. Politiker, journalister eller "proffsbloggare" har ju inga problem med att vara helt öppna (och det ska de väl dessutom vara) med deras person, åsikter och vad de står för. Deras syfte är till och med ibland att skapa skandaler eller åtminstone inte vara rädd för dem. En sådan stark symbol som polisen gör det mycket svårare. Oavsett hur mycket man försöker säga att man talar om sina egna åsikter, så representerar man hela organisationen. Berättar man om interna händelser, skämt, misstag, oegentligheter eller ventilerar åsikter som inte är helt rumsrena eller politiskt korrekta så återspeglar det på polisorganisationen som helhet. Man är inte bara en enskild polis, utan man är polisen. Det verkar den här killen ha missat. Farbror Blå (cachad bild eftersom bloggen stängdes).

Jag läste en jätteannons i metro i morse och förfärades. Samma annons i SVD, AB, KVP, DN och så vidare… Dessutom diskuteras det friskt i Flashback. Leif GW lämnade också sin åsikt i frågan och man kan väl inte annat än hålla med om att det är respektlöst.

Jag har bara läst delar ur Farbror Blå's blogg "Radiobils Polisen", men upplever inte att han egentligen berättat så mycket om sig själv (förutom de riktigt plumpa inlägg som citerats i tidningarna). Han har berättat om många olika polisiära situationer på ett raljant och moraliserande sätt som är olämpligt. Det märks tydligt hur han har kategoriserat in människor i olika fack och olika värde (tjuv/missbrukare, allmänhet som inte begått brott än, oskyldig allmänhet och poliser – typ).

Men som vanligt upplever jag det vinklat i media och blev inte lika fullt förfärad när jag läste själva bloggen. Det finns några överslätande egenskaper, men framför allt känner jag det som om han blivit fångad av sin egen förträfflighet och försökt skriva sensationalistiskt för att skapa intresse. Även jag har hört skrönor om plumpa "practical jokes" och om andra dumheter som poliskollegor sysslat med. Det är ingen tvekan om att det finns sanning i dem, men de är inte en del av vardagen som det ibland kan framstå som. Och ofta är de ju som alla vandringssägner överdrivna. Jag hoppas också att de åsikter han uttrycker är en del i den sensationalistiska stilen och inte något som kommer ut i yrkesutövningen (men tyvärr är det väl så). Jag har ju själv stött på en och annan kollega som jag upplevt haft skruvade åsikter eller sätt att hantera problem.

De kollegor som jag jobbar tillsammans med nu är riktigt bra. Unga, engagerade, balanserade och resonerar på ett sunt sätt. Det finns inget hos dem som påminner om det som Farbror Blå skriver om.

Själv började jag fundera på om min blogg tål granskning? Behöver jag bekymra mig om att jag skrivit om något som kan ställa till besvär på något sätt?

Positiva känslor och negativa känslor

Idag vaknade jag med en positiv känsla och tankar på en välfungerande tid framöver. Det var kul och jobba i helgen. Det hände en hel del kul grejer och jag jobbade med K som har gott om humor och självdistans, är energisk och engagerad i sitt jobb. Precis vad jag behöver. Någon som drar igång mig så att jag inte bara gör det nödvändigaste utan också håller igång och gör det där lilla extra. Jobbet blir så mycket roligare då.

Igår kväll var det en man som viftade med en pistol på busscentralen. K körde och drog på ordentligt så vi var först på plats och strax efter kom tre enheter till. Jag kände mig inte så sugen på att konfronteras med en pistolbeväpnad påtänd kille, men det ingår ju som en del i jobbet. K gick in före mig tillsammans med vittnet som skulle peka ut var hon såg "pistolkillen" senast.

Poliser ska inte ha kula i loppet på tjänstevapnet eftersom att de som extra säkerhet ska vara tvungna att göra en mantelrörelse för att föra fram en kula. Jag kände att jag behövde höja säkerheten något och tagga upp mig lite mer och gjorde därför en mantelrörelse och satte tillbaka vapnet i hölstret för att snabbt med en hand kunna dra fram vapnet och skjuta ifall det behövdes. Det märktes på K att hon redan var upptaggad och gav mig en godkännande blick från ögonvrån.

Vi gick igenom busscentralen fram och tillbaka utan att se någon misstänkt. Strax efter gick de ut på radion om att man sett en man med den misstänktes signalement en bit ifrån busscentralen. De andra var snabbare iväg än oss och de hittade och grep honom ganska odramatiskt. Det visade sig vara en kolsyrepistol (är inte tillräckligt kraftfull för att räknas som ett vapen precis som softairgun) och det slutade med ett ringa narkotika brott. Det gick inte att stärka några andra brott eftersom det inte var någon som sade sig vara hotad av honom (t.ex. olaga hot) eller annat.

K och jag hade en kort diskussion om taktiska överväganden vid den här typen av ärenden. Hon har ett stort rättspatos och vill gärna hjälpa till. Hon känner att det är viktigt att snabbt sätta stopp för någon som är påtänd och har ett vapen som han när som helst kan använda för att skjuta någon. Jag håller med henne, men jag håller också med den kritik som ibland riktas mot polisen för att de är allt för kvicka att välja konfrontation utan att först avvakta och överväga alternativa strategier. Men hon har ju rätt i att man ofta kan undvika extremt komplicerade situationer med en typ av "stand-off" genom att bara agera handlingskraftigt och sätta stopp för gärningsmannen innan han egentligen fattat vad som hänt. Men å andra sidan så vill jag inte utsätta mig för onödig fara utan att veta att jag kan ha kontroll över situationen. (Jag vill vara så säker som möjligt på att jag oskadad kan komma hem till familjen igen).

Mina positiva känslor jag hade tidigare idag har bytts ut mot en tröttsam oro för att sonen har fått vinterkräk eländet och att jag också ska få det. Jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag vill inte… Suck! Han sitter bredvid mig i soffan och har magkramper samtidigt som vi tittar på tecknad film. Åååå… håll tummarna för att det inte blir mer än så för oss just nu!