Avslut på reumavecka och osäkerhet

Då var reumatologiveckan avslutat. Vi hade en dugga idag som i sig visserligen var ganska enkel, men fick mig samtidigt (ännu en gång) känna hur mycket det är man ska kunna hålla i huvudet. Det är ett stort ansvar att inte missa någon viktig diffrentialdiagnos, särskilt vid diffusa symtom. Vi hade tre patientfall. En med Ankyloserande spondylit, en Reumatoid Artrit och en SLE (Systemisk Lupus Erythematosus).

En orsak till att jag inte satsade fullt ut på att bli läkare i tonåren var osäkerhetskänslan. Jag ställer höga krav på mig själv och känslan av att ha ansvar för någon annans liv och hälsa är ganska påtaglig. Tänk om man missar något som är viktigt? Det kanske inte behöver blir disciplinära åtgärder så länge man håller sig till olika åtgärdsprotokoll, men jag skulle ändå ha den gnagande känslan... "tänk om jag ändå hade tänkt tanken på den diff-diagnosen (eller liknande), så hade den patienten fått bättre hjälp tidigare". Vad är receptet på att bli den där riktigt duktiga doktorn? Om du vet det så får du gärna dela med dig. :)

Jag slutade jobbet för någon timme sedan. Det var en ganska bra kväll. Vi fick ett ärende med försök till grov misshandel och gärningsmannen greps snabbt pga. kvicktänkta väktare och vittnen.
Målsäganden talade ingen svenska eftersom han var en relativt nyanländ flykting. Vi fick ta med honom till huset och hålla ett tolkförhör över telefonen. Det är riktigt svårt. Det är så lätt att missa små nyanser och att man "pratar förbi" varandra. Det tog lång tid att bli klar. Typ en och en halv timme av omständligt förhör.
Därefter fick vi hjälpa en en psykiskt störd kvinna som psykakuten var orolig för. Hon hade hört av sig och sagt att hon hade självmordstankar. Vi fick hjälpa henne in till sjukan eftersom hon snabbt växlade mellan ett glättigt ytligt stämningsläge till att gråta i nästa och säga att hon skulle ta livet av sig. Personalen på sjukan kände till henne och var redan förberedda att ta emot henne så det hela gick ganska fort.

Som en fortsättning på vad "Farbor Blå" ställt till med blev det en del snack bland kollegorna om vad han gjort. En av dem frågade sig en retorisk fråga om varför han valt att berätta om olika ärenden på det sättet. Det fick mig att fundera på om jag ska sluta skriva om jobbet?
Jag är ju ganska lätt att identifiera för den som mött mig och kanske hört om vad jag sysslar med.
Det gör ju också kanske fallen jag berättar om lite lättare att hitta om man verkligen letar. Även om jag försöker avidentifiera dem så gott jag kan.
Själv tycker jag det är kul och intressant att berätta om vad som händer mig i arbetet som polis. Jag hoppas ni också, som läser här på bloggen, tycker det är kul att läsa om det.