Förra veckan under Utlokaliseringen frågade Mr O mig varför jag bloggade. Jag sa att det är en bra övning för mig att skriva bättre och som förhoppningsvis kan vara intressant för andra att läsa. Mr O är mycket angelägen om sin anonymitet på nätet och sa själv att han aldrig skulle kunna tänka sig att skriva på det sättet som jag gör över nätet. Det är en konst att försöka skriva intressant och fångande för en läsare utan att avslöja sig själv, någon annan eller något sekretessbelagt och ändå försöka hålla sig så nära verkligheten som möjligt. Det är särskilt viktigt då man skriver om något kontroversiellt eller då man själv har en position som skapar många starka åsikter. Det är dessutom olika från person till person. Politiker, journalister eller "proffsbloggare" har ju inga problem med att vara helt öppna (och det ska de väl dessutom vara) med deras person, åsikter och vad de står för. Deras syfte är till och med ibland att skapa skandaler eller åtminstone inte vara rädd för dem. En sådan stark symbol som polisen gör det mycket svårare. Oavsett hur mycket man försöker säga att man talar om sina egna åsikter, så representerar man hela organisationen. Berättar man om interna händelser, skämt, misstag, oegentligheter eller ventilerar åsikter som inte är helt rumsrena eller politiskt korrekta så återspeglar det på polisorganisationen som helhet. Man är inte bara en enskild polis, utan man är polisen. Det verkar den här killen ha missat. Farbror Blå (cachad bild eftersom bloggen stängdes).
Jag läste en jätteannons i metro i morse och förfärades. Samma annons i SVD, AB, KVP, DN och så vidare… Dessutom diskuteras det friskt i Flashback. Leif GW lämnade också sin åsikt i frågan och man kan väl inte annat än hålla med om att det är respektlöst.
Jag har bara läst delar ur Farbror Blå's blogg "Radiobils Polisen", men upplever inte att han egentligen berättat så mycket om sig själv (förutom de riktigt plumpa inlägg som citerats i tidningarna). Han har berättat om många olika polisiära situationer på ett raljant och moraliserande sätt som är olämpligt. Det märks tydligt hur han har kategoriserat in människor i olika fack och olika värde (tjuv/missbrukare, allmänhet som inte begått brott än, oskyldig allmänhet och poliser – typ).
Men som vanligt upplever jag det vinklat i media och blev inte lika fullt förfärad när jag läste själva bloggen. Det finns några överslätande egenskaper, men framför allt känner jag det som om han blivit fångad av sin egen förträfflighet och försökt skriva sensationalistiskt för att skapa intresse. Även jag har hört skrönor om plumpa "practical jokes" och om andra dumheter som poliskollegor sysslat med. Det är ingen tvekan om att det finns sanning i dem, men de är inte en del av vardagen som det ibland kan framstå som. Och ofta är de ju som alla vandringssägner överdrivna. Jag hoppas också att de åsikter han uttrycker är en del i den sensationalistiska stilen och inte något som kommer ut i yrkesutövningen (men tyvärr är det väl så). Jag har ju själv stött på en och annan kollega som jag upplevt haft skruvade åsikter eller sätt att hantera problem.
De kollegor som jag jobbar tillsammans med nu är riktigt bra. Unga, engagerade, balanserade och resonerar på ett sunt sätt. Det finns inget hos dem som påminner om det som Farbror Blå skriver om.
Själv började jag fundera på om min blogg tål granskning? Behöver jag bekymra mig om att jag skrivit om något som kan ställa till besvär på något sätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar