Idag vaknade jag med en positiv känsla och tankar på en välfungerande tid framöver. Det var kul och jobba i helgen. Det hände en hel del kul grejer och jag jobbade med K som har gott om humor och självdistans, är energisk och engagerad i sitt jobb. Precis vad jag behöver. Någon som drar igång mig så att jag inte bara gör det nödvändigaste utan också håller igång och gör det där lilla extra. Jobbet blir så mycket roligare då.
Igår kväll var det en man som viftade med en pistol på busscentralen. K körde och drog på ordentligt så vi var först på plats och strax efter kom tre enheter till. Jag kände mig inte så sugen på att konfronteras med en pistolbeväpnad påtänd kille, men det ingår ju som en del i jobbet. K gick in före mig tillsammans med vittnet som skulle peka ut var hon såg "pistolkillen" senast.
Poliser ska inte ha kula i loppet på tjänstevapnet eftersom att de som extra säkerhet ska vara tvungna att göra en mantelrörelse för att föra fram en kula. Jag kände att jag behövde höja säkerheten något och tagga upp mig lite mer och gjorde därför en mantelrörelse och satte tillbaka vapnet i hölstret för att snabbt med en hand kunna dra fram vapnet och skjuta ifall det behövdes. Det märktes på K att hon redan var upptaggad och gav mig en godkännande blick från ögonvrån.
Vi gick igenom busscentralen fram och tillbaka utan att se någon misstänkt. Strax efter gick de ut på radion om att man sett en man med den misstänktes signalement en bit ifrån busscentralen. De andra var snabbare iväg än oss och de hittade och grep honom ganska odramatiskt. Det visade sig vara en kolsyrepistol (är inte tillräckligt kraftfull för att räknas som ett vapen precis som softairgun) och det slutade med ett ringa narkotika brott. Det gick inte att stärka några andra brott eftersom det inte var någon som sade sig vara hotad av honom (t.ex. olaga hot) eller annat.
K och jag hade en kort diskussion om taktiska överväganden vid den här typen av ärenden. Hon har ett stort rättspatos och vill gärna hjälpa till. Hon känner att det är viktigt att snabbt sätta stopp för någon som är påtänd och har ett vapen som han när som helst kan använda för att skjuta någon. Jag håller med henne, men jag håller också med den kritik som ibland riktas mot polisen för att de är allt för kvicka att välja konfrontation utan att först avvakta och överväga alternativa strategier. Men hon har ju rätt i att man ofta kan undvika extremt komplicerade situationer med en typ av "stand-off" genom att bara agera handlingskraftigt och sätta stopp för gärningsmannen innan han egentligen fattat vad som hänt. Men å andra sidan så vill jag inte utsätta mig för onödig fara utan att veta att jag kan ha kontroll över situationen. (Jag vill vara så säker som möjligt på att jag oskadad kan komma hem till familjen igen).
Mina positiva känslor jag hade tidigare idag har bytts ut mot en tröttsam oro för att sonen har fått vinterkräk eländet och att jag också ska få det. Jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag vill inte… Suck! Han sitter bredvid mig i soffan och har magkramper samtidigt som vi tittar på tecknad film. Åååå… håll tummarna för att det inte blir mer än så för oss just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar