Igår var första dagen på en fem dagar lång placering på geriatrisk avdelning. Jag kände mig ganska "anti" och var lite bekymrad över att jag kanske skulle tycka det var långtråkigt och trist. Jag hade hört en hel del negativt om den här delen av konsultationskunskapskursen och blivit färgad av det.
Den "äldrekursaren" som berättade för mig om sin placering hade lång erfarenhet inom vården sedan tidigare och haft en handledare som var en pensionerad geriatriker med ett vädligt sävligt och oflexibelt sätt. Det hade bara varit en massa olidligt väntande med massor av "dötid" som de skulle sitta av. Förutom det så analyserade handledaren sönder och korrigerade små detaljer i de övningsjournaler som gruppen skrev. Dessutom var korrigeringarna olika från dag till dag...
Till min stora glädje var inte min handledare igår inte ens i närheten av vad äldrekursaren hade upplevt. Hon var öppen, tydlig, flexibel och lättsam. Det verkar som om jag har tur med handledarna på denna kursen. :-)
Hoppas det fortsätter lika bra på kommande kurser...
Dagen började med introduktion (som vanligt) och därefter övning på att genomföra ett integrerat status. Dels för att få möjlighet att se hur säkra vi var på momenten och dels för att få visa lite bra "knep" och visa hur hon tyckte att vi borde göra.
Eftermiddagen delades vi in i par och träffade patienter som var inlagda på avdelningen. Min kurskamrat fick en svår patient på så sätt att anamnessamtalet blev ostrukturerat och patienten hade svårt att hålla en "rak linje" i sitt berättande...
Hmm... undra hur många sådana patienter vi kommer få? Under dessa dagar kommer vi bara hinna träffa 2 egna och sitta med som observatörer vid 2 stycken. Jag vill inte ha alltför snurriga patienter för då känns det som om att det är svårare att öva på det som behövs tränas. Att ta hand om snurriga patienter finns det gott om tid att lära sig längre fram på andra kurser...
Igår gjorde jag också mitt sista kvällspass på ledningscentralen och ikväll gör jag mitt sista nattpass. Jag åkte direkt från avdelningen till jobbet och hade glömt och ta med mig svarta skor till uniformen, så det var bara till använda de vita sneakers jag hade på mig... I vanliga fall hade jag fått ganska tråkiga pikar om att jag hade fel skor på sig, men igår hände något underligt...
Visst, de flesta skojade med mig om att jag hade vita skor, men de gjorde det med glimten i ögat och med respekt. Det har jag inte upplevt förut! För första gången på länge kände jag en lättsam stämning på jobbet?! Avdelningschefen och biträdandechefen kom in i salen där vi sitter och skakade hand och önskade lycka till. De har knappt sagt ett ord till mig på flera månader...
De flesta andra kollegor var nyfikna och småpratade om lite allt möjligt och var allmänt trevliga mot mig. Det fick mig nästan att tycka om min arbetsplats igen! :-)
Det var ju lönehelgsfredag, så det var ganska mycket och göra, men inte för mycket. Också något som gjorde att det kändes bra...
Undra om det blev såhär för att ödet tyckte att jag skulle få ha med mig lite positiva minnen från ledningscentralen, eller blir det såhär när de flesta byter jobb? Underligt att jag inte kunde få uppleva fler arbetspass såhär?
Undra hur det kommer kännas nästa helg när jag ska sätta mig i en polisbil igen för första gången på snart 5 år?...
Efter en lång dag kom två klasskamrater över vid midnatt och vi kollade på en rätt så rolig, men klyschig film. "Role models".
God avslutning på en oväntat bra och skön dag!
:-)
lördag 26 september 2009
tisdag 22 september 2009
Förlösande samtal
Igår och idag fortsatte vårdcentralsplaceringen och vi filmade oss var och en i gruppen då vi hade samtal med patient.
Det har gått väldigt bra för oss allihop i gruppen. Alla har varit väldigt duktiga på att ta till sig metoden för att få patienterna att berätta och imorgon har vi den sista vårdcentralsdagen.
Exempel på samtalsstruktur:
Öppen inledningsfråga: "Vad söker du för idag"
Repetition: Pat - ".. och så gjorde det riktigt ont". Läk - "Så det gjorde ont"?
Cognitiv/emotionell respons: ..mm..., ...det måste varit besvärligt! ...oj, det förstår jag måste känts jobbigt för dig... osv...
Öppen fråga kring patientens:
1; föreställningar kring symtomen
2; farhågor/rädslor
3; förväntningar på läkaren/besöket
Summeringar: finna kärnan i budskapet och med korta ord återberätta till patienten.
Det är (i alla fall för mig) svårt att inte fastna i "diagnostänket". Där allt börjar cirkulera kring problemet som patienten söker för och börja blanda in slutna frågor som...
-Hur många dagar har du haft feber?
-När började det göra ont?
osv...
Vår handledare är väldigt duktig på att illustrera skillnaderna i mängden information som kommer fram beroende på om frågan är "öppen" eller "sluten". Det är bra. Det känns som om att det lägger en god grund för att vi ska lära oss vikten av att ha en öppen struktur på patientens del av anamnesen.
Tyvärr måste jag väl erkänna att jag fortfarande var ganska trött både från förra veckans intensiva analyserande och pratande, och även från helgen. Jag var inte helt med i matchen igår, men lyckades ändå hålla mig till strukturen och fick beröm av patienten för ett bra samtal...
:)
Jag kan inte avslöja något om vad mina gruppkompisar talade om när vi hade övningarna förra veckan, men jag kan berätta lite om vad jag själv talade om. Det var oväntat förlösande faktiskt.
Första dagen användes till att tala om hur arbetet under de följande dagarna skulle läggas upp och en längre presentation av oss själva. Vi gick i turordning runt i gruppen och fick höra många intressanta uppväxt-/levnadshistorier.
Själv pratade jag oavbrutet i ca en halv timme om hur jag upplevt min uppväxt. Jag har aldrig pratat på det sättet om hur jag haft det (inte någon av de andra i gruppen heller vad jag förstod) så det blev nästan så att man fick ett nytt perspektiv på vad man varit med om, bara genom att berätta om det på det sätt man gjorde.
Jag berättade om mitt något explosiva temperament när jag var liten, om mina föräldrars skillsmässa när jag var 12 år och hur jobbig den blev för oss allihop och om hur jag utav eget val bodde själv måndag till fredag från det att jag fyllt 15 år (9:e klass).
Jag blev väldigt duktig på att rationalisera allt som hände i min omgivning och även att hålla en distans till mina egna känslor för att kunna hantera allt jobbigt runt mig.
Mitt rationella (bitvis känslokalla) sätt blev i vissa avseenden oförståeligt för människor som jag träffade senare i tonåren. Men... det var ju en överlevnadsstrategi för att inte bli för ledsen över allt hemskt och jobbigt man behöver konfronteras med som människa...
Under de följande dagarna skulle var och en av oss berätta om något som hänt oss och berört oss till viss gräns. Det fick inte vara något som inte var någerlunda färdigbearbetat för att det inte skulle bli för jobbigt och berätta om. Trots det var det många känslor som kom upp i de olika berättelserna/intervjuerna. Det är något konstigt som händer då man har någon som lyssnar på en och man har något som betyder mycket för en som man berättar om. Det är svårt att hålla igen. Man berättar lätt mer än vad kanske först tänkt sig.
Jag berättade om en ganska komplicerad konflikt jag hade med några klasskamrater då jag läste på polishögskolan. Konflikten i sig var väl inte särskilt komplicerad utan snarare omständigheterna runt omkring som gjorde det hela mycket besvärligare och hade långtgående konsekvenser för mig, än vad det kanske annars skulle varit. Det var många dolda agendor och skuldbeläggande som inte kom fram förrän ganska långt efteråt... Jag beskriver det väl kanske lite väl kryptiskt nu, men jag kanske berättar lite mer någon annan gång...
Hur som helst så fick de andra i gruppen tillfälle att ställa frågor till mig och ge sina personliga reflektioner på det jag berättat. Jag har aldrig själv befunnit mig i någon terapisituation och alltid jobbat med mina ibland mycket besvärliga omständigheter själv (förutom det stöd jag får från hustrun och bästa kompisen). Det var väldigt skönt att få någon annans syn på vad som de uppfattar hänt och hur de ser på det hela. Förlösande på sitt sätt. Jag upplever såhär i efterhand att jag fått en "låsning" och har länge haft svårt att lita på att människor kan tycka om mig och att de verkligen säger vad de tycker (utan att prata skit bakom ryggen osv.).
Summa sumarum... det var en givande vecka som gått.
:)
Det har gått väldigt bra för oss allihop i gruppen. Alla har varit väldigt duktiga på att ta till sig metoden för att få patienterna att berätta och imorgon har vi den sista vårdcentralsdagen.
Exempel på samtalsstruktur:
Öppen inledningsfråga: "Vad söker du för idag"
Repetition: Pat - ".. och så gjorde det riktigt ont". Läk - "Så det gjorde ont"?
Cognitiv/emotionell respons: ..mm..., ...det måste varit besvärligt! ...oj, det förstår jag måste känts jobbigt för dig... osv...
Öppen fråga kring patientens:
1; föreställningar kring symtomen
2; farhågor/rädslor
3; förväntningar på läkaren/besöket
Summeringar: finna kärnan i budskapet och med korta ord återberätta till patienten.
Det är (i alla fall för mig) svårt att inte fastna i "diagnostänket". Där allt börjar cirkulera kring problemet som patienten söker för och börja blanda in slutna frågor som...
-Hur många dagar har du haft feber?
-När började det göra ont?
osv...
Vår handledare är väldigt duktig på att illustrera skillnaderna i mängden information som kommer fram beroende på om frågan är "öppen" eller "sluten". Det är bra. Det känns som om att det lägger en god grund för att vi ska lära oss vikten av att ha en öppen struktur på patientens del av anamnesen.
Tyvärr måste jag väl erkänna att jag fortfarande var ganska trött både från förra veckans intensiva analyserande och pratande, och även från helgen. Jag var inte helt med i matchen igår, men lyckades ändå hålla mig till strukturen och fick beröm av patienten för ett bra samtal...
:)
Jag kan inte avslöja något om vad mina gruppkompisar talade om när vi hade övningarna förra veckan, men jag kan berätta lite om vad jag själv talade om. Det var oväntat förlösande faktiskt.
Första dagen användes till att tala om hur arbetet under de följande dagarna skulle läggas upp och en längre presentation av oss själva. Vi gick i turordning runt i gruppen och fick höra många intressanta uppväxt-/levnadshistorier.
Själv pratade jag oavbrutet i ca en halv timme om hur jag upplevt min uppväxt. Jag har aldrig pratat på det sättet om hur jag haft det (inte någon av de andra i gruppen heller vad jag förstod) så det blev nästan så att man fick ett nytt perspektiv på vad man varit med om, bara genom att berätta om det på det sätt man gjorde.
Jag berättade om mitt något explosiva temperament när jag var liten, om mina föräldrars skillsmässa när jag var 12 år och hur jobbig den blev för oss allihop och om hur jag utav eget val bodde själv måndag till fredag från det att jag fyllt 15 år (9:e klass).
Jag blev väldigt duktig på att rationalisera allt som hände i min omgivning och även att hålla en distans till mina egna känslor för att kunna hantera allt jobbigt runt mig.
Mitt rationella (bitvis känslokalla) sätt blev i vissa avseenden oförståeligt för människor som jag träffade senare i tonåren. Men... det var ju en överlevnadsstrategi för att inte bli för ledsen över allt hemskt och jobbigt man behöver konfronteras med som människa...
Under de följande dagarna skulle var och en av oss berätta om något som hänt oss och berört oss till viss gräns. Det fick inte vara något som inte var någerlunda färdigbearbetat för att det inte skulle bli för jobbigt och berätta om. Trots det var det många känslor som kom upp i de olika berättelserna/intervjuerna. Det är något konstigt som händer då man har någon som lyssnar på en och man har något som betyder mycket för en som man berättar om. Det är svårt att hålla igen. Man berättar lätt mer än vad kanske först tänkt sig.
Jag berättade om en ganska komplicerad konflikt jag hade med några klasskamrater då jag läste på polishögskolan. Konflikten i sig var väl inte särskilt komplicerad utan snarare omständigheterna runt omkring som gjorde det hela mycket besvärligare och hade långtgående konsekvenser för mig, än vad det kanske annars skulle varit. Det var många dolda agendor och skuldbeläggande som inte kom fram förrän ganska långt efteråt... Jag beskriver det väl kanske lite väl kryptiskt nu, men jag kanske berättar lite mer någon annan gång...
Hur som helst så fick de andra i gruppen tillfälle att ställa frågor till mig och ge sina personliga reflektioner på det jag berättat. Jag har aldrig själv befunnit mig i någon terapisituation och alltid jobbat med mina ibland mycket besvärliga omständigheter själv (förutom det stöd jag får från hustrun och bästa kompisen). Det var väldigt skönt att få någon annans syn på vad som de uppfattar hänt och hur de ser på det hela. Förlösande på sitt sätt. Jag upplever såhär i efterhand att jag fått en "låsning" och har länge haft svårt att lita på att människor kan tycka om mig och att de verkligen säger vad de tycker (utan att prata skit bakom ryggen osv.).
Summa sumarum... det var en givande vecka som gått.
:)
söndag 20 september 2009
Samtalsövning på kurgård
Nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Äntligen känner jag mig lite bättre från influensan. Det tog lång tid känns det som...
Under veckan som gått har hela klassen befunnit sig på en avskild kursgård. Under fyra dagar så skulle vi allihop öva oss i att samtala. Ingen "hård" kunskap som skulle dunkas in i huvudet utan bara lyssna, vara närvarade och deltagande i diskussioner.
Klassen delades in i grupper om 5-6 st elever per grupp och en samtalsledare. Samtalsledarna hade allihop olika bakgrunder. Psykologer, läkare, terapeuter och kuratorer.
Var och en skulle berätta något som berörde på ett lite djupare plan, en i gruppen skulle vara "intervjuare" och en skulle ansvara för kamerainspelning och turades om under de följande dagarna. Därefter skull man titta på inspelningen och i detalj analysera berättaren och intervjuaren med avsende på kroppsspråk, verbalt gensvar och "teknik". Det var ett tungt eftertryck på absolut sekretess och att ingen skulle berätta något som inte i alla fall var någorlunda färdigbearbetat eftersom detta inte kunde fungera som "terapisamtal" då det inte fanns möjlighet till uppföljning. De som trots allt ändå mådde dåligt gavs alternativ för att söka stöd och hjälp utanför ramen för denna delen av kursmomentet.
Vi skulle öva oss i att ställa öppna frågor, ge gensvar på känslostämningar/reaktioner, ställa undersökande/resonerande frågor och kunna avsluta på ett lämpligt sätt.
När man känner att någon lyssnar och förstår betydelsen av det man berättar är det lätt att man öppnar upp sig mer än vad man först kanske avsett. Det öppnar upp ganska mycket inombords och känslor man inte trodde fanns kvar kommer ut.
I den grupp jag ingick i var det flera tunga ämnen som kom upp och starka känslor kom fram.
Samtalen öppnade upp något hos nästan alla i klassen och även om vi inte pratade om vad som kommit upp under gruppövningarna, så kändes det som om förståelsen för varandra ökade och vi kom alla varandra lite närmare.
Det har varit en väldigt intressant och särskilt givande vecka för mig (som jag kommer ta upp i någon av de kommande inläggen), men det var väldigt skönt att komma hem till familjen och mysa. Hustrun och jag hade en barnfri kväll igår och ägnade oss helt åt varandra.
Lycka!
:)
Under veckan som gått har hela klassen befunnit sig på en avskild kursgård. Under fyra dagar så skulle vi allihop öva oss i att samtala. Ingen "hård" kunskap som skulle dunkas in i huvudet utan bara lyssna, vara närvarade och deltagande i diskussioner.
Klassen delades in i grupper om 5-6 st elever per grupp och en samtalsledare. Samtalsledarna hade allihop olika bakgrunder. Psykologer, läkare, terapeuter och kuratorer.
Var och en skulle berätta något som berörde på ett lite djupare plan, en i gruppen skulle vara "intervjuare" och en skulle ansvara för kamerainspelning och turades om under de följande dagarna. Därefter skull man titta på inspelningen och i detalj analysera berättaren och intervjuaren med avsende på kroppsspråk, verbalt gensvar och "teknik". Det var ett tungt eftertryck på absolut sekretess och att ingen skulle berätta något som inte i alla fall var någorlunda färdigbearbetat eftersom detta inte kunde fungera som "terapisamtal" då det inte fanns möjlighet till uppföljning. De som trots allt ändå mådde dåligt gavs alternativ för att söka stöd och hjälp utanför ramen för denna delen av kursmomentet.
Vi skulle öva oss i att ställa öppna frågor, ge gensvar på känslostämningar/reaktioner, ställa undersökande/resonerande frågor och kunna avsluta på ett lämpligt sätt.
När man känner att någon lyssnar och förstår betydelsen av det man berättar är det lätt att man öppnar upp sig mer än vad man först kanske avsett. Det öppnar upp ganska mycket inombords och känslor man inte trodde fanns kvar kommer ut.
I den grupp jag ingick i var det flera tunga ämnen som kom upp och starka känslor kom fram.
Samtalen öppnade upp något hos nästan alla i klassen och även om vi inte pratade om vad som kommit upp under gruppövningarna, så kändes det som om förståelsen för varandra ökade och vi kom alla varandra lite närmare.
Det har varit en väldigt intressant och särskilt givande vecka för mig (som jag kommer ta upp i någon av de kommande inläggen), men det var väldigt skönt att komma hem till familjen och mysa. Hustrun och jag hade en barnfri kväll igår och ägnade oss helt åt varandra.
Lycka!
:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)