Jag fick min nya Desire som jag trodde i förra veckan. Den är skoj, men det är mycket o lära sig o framför allt att lära nytt jämfört med gamla vanliga Sonyericsson. Jag börjar nog nästan få ordning på det nu så att jag kan utnyttja alla fördelar med en "smartphone".
Det som jag är mest glad över just nu är den suveräna gps-funktionen vid träning. Jag har hämtat ned en app som heter "cardiotrainer". Den sporrar till att öka prestationerna så gott det går från förra tillfället. Idag sprang jag 10 km och fick all info löpande om tempo, distans, stigning och får även löprundan ritad på kartan. Det är sånt som jag gillar ("tech-nerd" som jag är). Jag har ett antal olika alternativ på löprundor, så det är gött o få tillgång till statistik så lättvindigt.
:)
Forskningen har väl gått mer eller mindre på sparlåga de senaste veckorna. Inte skrivit särskilt mycket, men läst en del artiklar i alla fall.
Anledningen till det är att jag jobbat, haft en del tid tillsammans med familjen (vilket jag inte haft så ofta det senaste läsåret) och gått på pub.
Viltolycka
Förra veckan så hade jag arbetspass som var ganska udda. Det började med att vi fick en transport i början av nattpasset. Vi åkte norrut i länet på motorvägen i någon timme innan vi åkte av in på några småvägar för att lämna över killen till en annan patrull för att få vidare transport till slutdestinationen. På en av småvägarna sprang en grävling upp på vägen som kollegan inte hann bromsa ordentligt för, så det dunsade till i bilen. Eftersom vi hade kvar killen som vi skulle transportera i bilen stannade vi inte och hoppades att grävlingen klarat sig ändå. Vi visste att vi skulle tillbaka samma väg igen ganska snart, så vi bestämde oss för att stanna då istället för att kolla läget.
Vi lämnade över killen och vände om och åkte tillbaka igen. På den platsen som dunsen hade hörts såg vi två små skuggor från strålkastarljuset ligga på vägen. Kollegan som är en sann djurvän sa ett uppgivet, ånej!
Vi stannade strax intill och jag klev ut. Då såg jag att det var två grävlingar på vägen, varav den ena fortfarande levde. Usch! Det är alltid obehagligt att se djur lida. Den låg där och kröp utan att kunna ta sig framåt. Kollegan såg riktigt upprörd och ledsen ut över vad som hänt. Hon stod kvar vid bilen och såg ut som om hon inte visste vad hon skulle ta sig till.
Med visst motstånd tog jag fram tjänstevapnet och avlivade den. Det kändes obehagligt att behöva skjuta den, men det hade känts ännu mer hemskt att låta den fortsätta lida.
Känslan hängde med resten av nattpasset.
Resten av den "snurran" (natt o kvällspass) innehöll ärenden med lång avrapportering och i polisiär mening alldagliga ärenden som mest innebär rutinjobb.
Mord
Den "snurran" jag gjorde denna veckan var väldigt lugn och i stort sett innehållsfattig ända tills dess att jag skulle gå av kvällspasset.
Det gick ut ett larm över radion om två eller tre män som bråkade i en av de centrala stadsdelarna. Det talades även om att någon hade en kniv.
Jag och kollegan låg en bit ifrån, så jag fick dra på ordentligt genom stan och då vi kom fram var en av de andra patrullerna redan på plats. Det var en del folk runt som nyfiket tittade på och då jag närmade mig platsen där bråket varit såg jag att det låg en man på marken. Den ena kollegan ur den andra patrullen sprang mot mig och pekade i riktningen mot där gärningsmannen gått. Jag och min patrullkollega sprang i den riktningen och då jag närmade mig en jourbutik i närheten såg jag ett vittne peka in dit. Jag gick in i lokalen och där var kanske tio personer. En av dem stämde mycket väl överrens med det signalement som gått ut över radion. Jag tittade på vittnet som följt med in som pekade på den mannen. Jag gick närmare och då såg jag hur han hade blodstänk över byxorna, skorna och var kladdig av blod på ena handen.
När jag och kollegan grep tag i honom (innan han hunnit se oss), så verkade han helt oförstående och sa att vi skulle ta det lugnt för han hade inte gjort något. Han verkade påverkad av något, men inte "helt borta" i min mening.
Senare fick jag veta att den han bråkat med inte klarade sig. Det var faktiskt första gången som jag grep en mördare. Jag har varit med och hjälpt till tidigare, men aldrig gripit någon själv.
Det var tack och lov ett mycket lugnt gripande. Han gjorde inget motstånd alls (i stort sett). Det var ungefär som om han inte fattat vad han gjort.
OBS! Uppgifter är ändrade i berättelsen (för att skydda utredningen).
Den har endast föranlett en mycket kort notis i media. Mord av detta slaget är inte så uppseendeväckande längre... Tyvärr måste man väl säga, eftersom det betyder att det inte är tillräckligt ovanligt så att det är spännande och skriva om i tidningarna längre...
Det var en lång avrapportering, mycket att tänka på och sådana saker som dehär påverkar en alltid, så jag har fått dygnet och rutinerna helt skruvade de senaste dagarna och inte fått någonting vettigt gjort alls.
Imorgon är en ny dag, ny vecka och en ny start för att ta sig i kragen. Nu ska jag verkligen se till att få lite skrivet på artiklarna denna veckan.
