Den lilla två-veckors kursen avslutades i fredags också. Vi fick ganska stora uppgifter att lösa från ena dagen till den andra som skulle läsas in och redovisas i PowerPoint. Det tog en massa kraft samtidigt som jag hade en hög ambitionsnivå på min föreläsning om ondska. En av nätterna satt jag ända fram till klockan tre. Det var rätt segt, men jag fick gjort det jag skulle.
Föreläsningen om ondska gick ganska bra. Jag jobbade hårt med den ända in i sista stund och var ganska utmattad efter allt jag haft att göra. Jag och Mrs S (min forskarkollega), som är filosof, hade totalt en timme på oss att prata och jag kände press på mig att hålla mig till min halvtimme. Det gjorde att jag hade svårt att gå ifrån manus (för att inte börja svamla för mycket) och pratade ganska forcerat bitvis (mycket information på kort tid). Jag kände mig lite missnöjd efteråt att jag inte sållade lite och höll ned tempot istället, men det verkade som om de flesta var ganska nöjda ändå.
Publiken var något äldre än vad jag först väntade mig. De var nästan alla i medelåldern eller äldre med undantag av några 20-åriga studenter. Det var en kort rast efter föreläsningstimmen och det var faktiskt ungefär ¾-delar av publiken som stannade för frågestunden, så de måste väl ha tyckt att ämnet var intressant i alla fall. Fösta delen kom det flera väldigt bra frågor som var lagom utmanande att svara på och sedan hände något som jag inte tänkte på inn
an kunde hända på föreläsningar. En äldre herre med stort skägg som satt längst bak i föreläsningssalen signalerade att han ville få mikrofonen. När han fick mikrofonen började han svamla "varför… kan inte… barnen… barnen… öhh… vara… ja, du vet vara… som oss… öhh… varför kan inte barnen vara som oss". He, he… Han var aspackad! Jag och Mrs S kollade på varandra helt oförstående med ett litet flin. De som höll i föreläsningsserien blev ganska besvärade och många ur publiken fick en besvärad min som om de tyckte det var pinsamt värre. En av de som höll i föreläsningen fick föst ut mannen på vingliga ben och föreläsningen fortsatte med några bra frågor till, tills nästa udda inslag hände.
En man i publiken frågade oss om djur, som t.ex. vargen kan vara onda. 
Mrs S gav lite filosofisk input i frågan och jag ville hävda att det är förbehållet människan med ondska av två skäl. Det finns ingen moral i naturen (moral kräver avsiktliga handlingar för att värderas, dvs. om det agerar på det enda sättet det kan, så är det meningslöst att sätta en värdering på beteendet) och det är förbehållet mänskligt tänkande med högre abstrakt tänkande (även om det finns djur som visar tecken på komplexa tankar). När jag sagt det, så var det en något yngre kille i publiken som (utan att först ha begärt ordet) som hasplar ur sig "så du menar att vargar inte kan tänka då". – Nä… det var väl inte riktigt så jag menade det, sa jag. – Vad menar du då? Frågade jag. Han sa, "ja, just det". Jag fattade ingenting. Jag försökte förtydliga genom att säga att jag menade att vargen inte kan vara ond. Mannen som ställt frågan först svarade då högt att han tänkte detsamma. Den yngre killen hoppade direkt in och försökte sig på något han inte riktigt klarade av. Han började med att säga "ja, men vargen tänker ju inte… eller… ja… äh, skit samma". Det stod klart för mig att han egentligen ville provocera mig på något sätt, men inte visste riktigt hur… Sedan när det kom fler frågor, så hoppade han in igen, men någon konstig referens till vargen. Det var annat folk i publiken som började hyscha på killen för att få honom att sluta. Det tog en liten stund för honom att fatta, men till slut så la han av.
Frågestunden avslutades och folket lämnade utom den killen och hans kompis. Kompisen kom fram till mig och så frågade han "varför gör polisen så att ungdomar mår dåligt"? Han hade riktigt rödsprängda ögon (som om han precis rökt på en fet haschbong) och både han och "vargkillen" hade tatueringar som stack upp på halsen under tröjorna. "Vargkillen" sa inte så mycket, men såg irriterad och ilsk ut. Jag försökte hålla mig lugn och trevlig för att inte provocera dem mer i onödan. Jag bad kompisen att förklara lite mer för jag förstod inte frågan. Då sa han, "ja, du vet. Såna aggressiva och otrevliga poliser som bara bryter ner en och bänder upp armarna på ryggen på en och drar en i håret å' så du vet". Jaha, sa jag och tittade på honom en stund. "Ja, inte du förstås, du verkar ju som en trevlig polis", sa han.
"Ja, jag är en väldigt snäll polis", sa jag. Kompisen sa vidare "ja, det hände mig för bara några veckor sedan. Jag har tagit mig ur all skit för två år sedan och när jag var ute i parken, så hoppade en polis på mig och bröt ned mig helt utan anledning. Ska det få vara så"? "Vargkillen" stod ivrigt påhejande intill. Jag sa inget och tittade bara på honom och visade tydligt att jag inte ville prata mer honom genom att säga "det kanske kan vara som du säger och det skulle väl vara intressant och studera" och vände mig om mot föreläsningsarrangörerna och pratade. Turligt nog blev han inte provocerad av att bli avvisad på det sättet och de lämnade. Jag hade inte tänkt på att föreläsningar av den här typen kallar till sig även de udda typerna (jag borde tänkt på det, men…). Jag undrar vad risken för en polis som föreläser om ondska, psykisk störning och brott är att få en riktig tok som vill hoppa på en. Efter denna föreläsning känns det som om det är en ganska överhängande risk att någon gång få behöva försvara sig på riktigt…
