Förlösande samtal

Igår och idag fortsatte vårdcentralsplaceringen och vi filmade oss var och en i gruppen då vi hade samtal med patient.
Det har gått väldigt bra för oss allihop i gruppen. Alla har varit väldigt duktiga på att ta till sig metoden för att få patienterna att berätta och imorgon har vi den sista vårdcentralsdagen.


Exempel på samtalsstruktur:
Öppen inledningsfråga: "Vad söker du för idag"
Repetition: Pat - ".. och så gjorde det riktigt ont". Läk - "Så det gjorde ont"?
Cognitiv/emotionell respons: ..mm..., ...det måste varit besvärligt! ...oj, det förstår jag måste känts jobbigt för dig... osv...
Öppen fråga kring patientens:
1; föreställningar kring symtomen
2; farhågor/rädslor
3; förväntningar på läkaren/besöket
Summeringar: finna kärnan i budskapet och med korta ord återberätta till patienten.


Det är (i alla fall för mig) svårt att inte fastna i "diagnostänket". Där allt börjar cirkulera kring problemet som patienten söker för och börja blanda in slutna frågor som...
-Hur många dagar har du haft feber?
-När började det göra ont?
osv...


Vår handledare är väldigt duktig på att illustrera skillnaderna i mängden information som kommer fram beroende på om frågan är "öppen" eller "sluten". Det är bra. Det känns som om att det lägger en god grund för att vi ska lära oss vikten av att ha en öppen struktur på patientens del av anamnesen.


Tyvärr måste jag väl erkänna att jag fortfarande var ganska trött både från förra veckans intensiva analyserande och pratande, och även från helgen. Jag var inte helt med i matchen igår, men lyckades ändå hålla mig till strukturen och fick beröm av patienten för ett bra samtal...
:)


Jag kan inte avslöja något om vad mina gruppkompisar talade om när vi hade övningarna förra veckan, men jag kan berätta lite om vad jag själv talade om. Det var oväntat förlösande faktiskt.


Första dagen användes till att tala om hur arbetet under de följande dagarna skulle läggas upp och en längre presentation av oss själva. Vi gick i turordning runt i gruppen och fick höra många intressanta uppväxt-/levnadshistorier.

Själv pratade jag oavbrutet i ca en halv timme om hur jag upplevt min uppväxt. Jag har aldrig pratat på det sättet om hur jag haft det (inte någon av de andra i gruppen heller vad jag förstod) så det blev nästan så att man fick ett nytt perspektiv på vad man varit med om, bara genom att berätta om det på det sätt man gjorde.
Jag berättade om mitt något explosiva temperament när jag var liten, om mina föräldrars skillsmässa när jag var 12 år och hur jobbig den blev för oss allihop och om hur jag utav eget val bodde själv måndag till fredag från det att jag fyllt 15 år (9:e klass).


Jag blev väldigt duktig på att rationalisera allt som hände i min omgivning och även att hålla en distans till mina egna känslor för att kunna hantera allt jobbigt runt mig.

Mitt rationella (bitvis känslokalla) sätt blev i vissa avseenden oförståeligt för människor som jag träffade senare i tonåren. Men... det var ju en överlevnadsstrategi för att inte bli för ledsen över allt hemskt och jobbigt man behöver konfronteras med som människa...


Under de följande dagarna skulle var och en av oss berätta om något som hänt oss och berört oss till viss gräns. Det fick inte vara något som inte var någerlunda färdigbearbetat för att det inte skulle bli för jobbigt och berätta om. Trots det var det många känslor som kom upp i de olika berättelserna/intervjuerna. Det är något konstigt som händer då man har någon som lyssnar på en och man har något som betyder mycket för en som man berättar om. Det är svårt att hålla igen. Man berättar lätt mer än vad kanske först tänkt sig.


Jag berättade om en ganska komplicerad konflikt jag hade med några klasskamrater då jag läste på polishögskolan. Konflikten i sig var väl inte särskilt komplicerad utan snarare omständigheterna runt omkring som gjorde det hela mycket besvärligare och hade långtgående konsekvenser för mig, än vad det kanske annars skulle varit. Det var många dolda agendor och skuldbeläggande som inte kom fram förrän ganska långt efteråt... Jag beskriver det väl kanske lite väl kryptiskt nu, men jag kanske berättar lite mer någon annan gång...


Hur som helst så fick de andra i gruppen tillfälle att ställa frågor till mig och ge sina personliga reflektioner på det jag berättat. Jag har aldrig själv befunnit mig i någon terapisituation och alltid jobbat med mina ibland mycket besvärliga omständigheter själv (förutom det stöd jag får från hustrun och bästa kompisen). Det var väldigt skönt att få någon annans syn på vad som de uppfattar hänt och hur de ser på det hela. Förlösande på sitt sätt. Jag upplever såhär i efterhand att jag fått en "låsning" och har länge haft svårt att lita på att människor kan tycka om mig och att de verkligen säger vad de tycker (utan att prata skit bakom ryggen osv.).

Summa sumarum... det var en givande vecka som gått.
:)