Utlokalisering

En vecka under internmedicinkursen skall vi åka ut i landet och besöka ett sjukhus på landsbygden. Jag och klasskompisen Mr O har åkt till ett sjukhus i norra Mellansverige igår. Det är rätt så trevligt. Vi får resan betald, inackordering i en lägenhet som sjukhuset äger och gratis lunch.

I morse gick vi upp så att vi var på sjukhuset strax innan kl. 08.00 där chefen mötte oss i entrén. Hon visade oss in i måndagsmötesrummet efter att vi bytt om. Det var fler läkare än jag först väntade mig. Kanske 20-tal läkare på mötet. I och för sig var fler av dem underläkare, AT- och ST-läkare än färdiga specialister. Det är svårt att rekrytera läkarresurser hit och de flesta har utländsk bakgrund. Självklart var det Calici på detta sjukhus också.

Jag satt med under ronden och det var patienter med många olika åkommor. Det är kul med mindre sjukhus. Vi hade en medelålders man med nydebuterat förmaks flimmer, en äldre man med bältros över panna och ansiktet fram över ögat (de misstänkte även cerebral involvering), en man med känd diabetes som inkom med keto-acidos och så vidare… Eftermiddagen var inte lika aktiv på avdelningen. Någon remiss, något samtal med anhöriga, kontakt med någon ordinarie behandlande specialist på regionsjukhuset.

Därför valde vi att gå ned på akuten istället.

Först fick jag träffa en ung tjej som vid lunchtid hade fått plötslig huvudvärk på vänster sida av huvudet, blev svag i sin högra sida och kände det som om högerhanden sov. Hon transporterades in till akuten med ambulans. Någon timme senare undersöktes hon av AT-läkaren på akuten som kände att hon hade kvarstående relativ svaghet på högersidan, men inga andra tydliga symtom. Kvinnan sade också att hon i början av anfallet hade svårt att förstå vad som sades till henne, men att det försvunnit. Enligt anamnesen åt hon p-piller, var rökare och hade haft ett liknande anfall för ett år sedan som snabbt gått över av sig självt utan sjukhusbesök. AT-läkaren kände sig säker på att det var läge för "rädda hjärnan", men bakjouren sade att det inte var någon idé eftersom hon ändå blivit bättre av sig självt. Hon fick gå hem utan några åtgärder (visserligen hade alla symtomen försvunnit vid det laget).

Strax efter kom ett traumalarm. Det var en man som jobbat i skogen och fått ett träd över sig. Alla resurser samlades vid traumarummet. Det var lite oorganiserat och bitvis lite rörigt eftersom de inte hade någon uttalad ledare för omhändertagandet/undersökningen. Då mannen kom in var han vaken och hade ont i ryggen och bröstet. Han saknade känsel i hela underkroppen. Jag och Mr O stod limmade in till väggen för att inte störa arbetet i rummet. Vid ett tillfälle genomförde en av läkarna i rummet Babinsky's som var positivt. Mannen undersöktes, stabiliserades, smärtlindrades och fördes upp till CT. CT:n visade omfattande skador på bröstkotor och ryggskadegrupp kontaktades.

Dagen var slut och det var dags att ta sig till lägenheten igen. Jag har varit helt slut hela dagen idag men vi stack ut i snön och sprang ändå och jag kände mig väldigt duktig. Det är som sagt mycket i livet just nu, men trots det var förra veckan något bättre än veckan innan. Igår innan resan fick jag besked om att min far fått akut hjärtsvikt som sannolikt berodde på en infarkt (bekräftades idag). Det stressade upp mig rejält eftersom jag hade någon timme på mig att bestämma mig för om jag skulle åka iväg på utlokaliseringen eller inte, samtidigt som jag givetvis inte var riktigt färdigpackad än. Jag fick besked om att det inte var alltför allvarligt och åkte iväg ändå trots en liten gnagande skuldkänsla för att man inte finns där.