Sonat straff = skuldfri?

Det var riktigt skönt och komma igång med hård träning i veckan, men jag fick ett litet bakslag igår. Jag tror att jag förtog mig lite eftersom en förkylning överföll mig helt oförberett igår. Jag blev tvungen o stanna hemma trots att jag planerat en joggingrunda och efter det en ölkväll med klasskompisar. Det var intropub igår för terminens nya "amphioxer" (T1:or) och det hade varit trevligt att vara med på, men... som actionhjältarna i Hollywoodfilmer säger "life's a bitch, and then you die". Jag ska väl inte klaga för mycket eftersom jag redan känner mig lite bättre.

Straffad och skuldfri? (Obs! varning för långt inlägg!)
I och med det igen aktualiserade fallet med Hampus Hellekant som kom in på läkarprogrammet igen trots sin morddom, så började jag fundera på föreställningen om att då man har sonat sitt brott, så har man betalat tillbaka sin "skuld" till samhället och ska inte behöva stå till svars för det längre. Det baseras på en modell där människor förväntas agera rationellt. Men jag anser att människor i grunden är irrationella och styrs av känslomässiga impulser. Vissa mer än andra.

Även vi som haft en tillräckligt god uppväxt med trygghet och värderingar som är någorlunda i linje med samhällets allmänna uppfattning kan i vissa situationer ha svårt att inte ta genvägar. De flesta av oss är väl disciplinerade nog att inte agera på impulser som kan få negativa konsekvenser för oss själva eller andra, men det finns många människor som inte har motivation nog att avstå eller som har åsikter som går på tvärs med övriga samhällets idé om vad som är bra.
De som saknar styrkan att motstå enkla dåliga lösningar eller saknar motivation av olika skäl (utanförskap, dålig fostran, trauman) att hålla sig till vad de känner till som rätt behöver särskilt stöd för att inte fatta fel beslut eller för att inte utsättas för ogynnsamma situationer där de agerar fel. Det är ett enkelt samhällsproblem att lösa. Det är resurskrävande vad gäller vård och social omsorg men de har ett värdesystem med sig som man kan använda sig av.

De som är svårare att göra något åt är de som är fast i sin övertygelse om vad som är rätt och fel. Här vill jag exemplifiera det hela med två fall (ekonomiska motiv och politisk övertygelse).

Det första exemplet är det ekonomiska motiv som driver kriminella organisationer. Nu har två personer med Wolfpackanknytning gripits för bombdådet mot åklagaren i Trollhättan. Grupperingarna skapar sin egen lilla kultur av regler och lagar och säger sig inte "vara en del i det Svenska samhället". De ställer sig utanför samhället och lever enligt "starkast vinner" ideologi. Det kan nog vara pressande och otäckt, för när det väl "skiter sig" så blir man antingen grovt misshandlad eller tagen ut i skogen o får ett skott i pannan.
Det går väl och nå fram till några av de "friskare" medlemmarna, men jag skulle inte känna mig säker på han blivit övertygad om att samhällets normer är rätt.

Det andra är politiskt eller religiöst motiverade handlingar. Hampus Hellekants dåd är ju ett tydligt exempel på politiskt motiverat handling. De som någon gång försökt resonera med en religiöst eller politiskt övertygad person vet hur svårt det är att få dem att tänka i nya banor och verkligen försöka förstå problematiken i att ha en så starkt övertygelse. Det är väl ganska rimligt att anta att man är fanatiskt övertygad om sin egen betydelse och att de egna åsikterna är rätt om man startar "ett krig mot samhället" och begår ett politiskt mord på en meningsmotståndare?
Om man nu fångas in, döms och sitter av sin tid i fängelse (11 år = 7 år) har man då sonat sitt brott och ska inte lastas för sina tidigare handlingar? Trots att personen fortfarande kan vara en lika övertygad nazist? Att begå eller medverka till ett mord är inte någon liten sak. Antingen har man störningar i personligheten eller så är man så starkt påverkad av gruppen så att de egna gränserna suddas ut. I bägge fallen finns det många yrken som personen i fråga inte skulle vara lämplig för där läkaryrket är en av dem.

Själv börjar jag gå ifrån strafftanken mer och mer. Straff fungerar för människor som är kalkylerande och rationella. De som klarar av att se konsekvenser av sitt handlande och agera därefter. Men då måste samtidigt upptäcktsrisken uppfattas som ganska hög och att straffet inte uppfattas som värt och ta.
Största andelen av fängelseklientelet som är återfallsförbrytare har antingen en psykiskt störning eller saknar normsystem som stämmer överens med samhällets eller befinner sig i situationer som de inte har resurser att ta sig ur. Hur kan man då vänta sig att de ska avhålla sig från att begå brott??
Jag anser nog att man ska övergå till en än mer övervakande och samhällsskyddande modell för återfallsförbrytare och grova brottslingar. Straffet är sonat, men de har samhällets övervakande öga på sig. Med dagens tillgång till elektroniska övervakningssystem (fotboja, GPS, m.m.), så borde de kunna befinna sig i samhället utan möjlighet att kunna begå lag-/regelbrott (t.ex. inget missbruk) utan att det upptäcktes. Om de inte klarar av att hålla sig till gällande överrenskommelse så låses de in tills de bedöms klara det igen.