Konflikt 2 och dess efterverkningar...

Introduktion
Jag visste egentligen inte hur "AnnaKarin" (Filippas kompis) såg på mig. Jag hade inte haft tillfälle att umgås särskilt mycket med henne på PHS, så jag visste inte heller vad hon var för typ av person.

Då jag kom till den nya stationen blev det någon dags introduktion av stationen och efter det så placerades jag ut på turlaget. Det dröjde ett antal arbetspass innan jag åkte tillsammans med AnnaKarin. Jag fick lära känna de andra först.

Det var "tjejlistan" som chefer och personalen från de andra listorna kallade den. Det var ett kvinnligt yttre befäl "Lena" och sedan var vi tre män utav 11 personer på listan. Det är ganska ovanligt att det var (är) så. Alla var ganska olika varandra, men de verkade fungera hyfsat bra med varandra.

Det var inget påtagligt som hände när jag kom. Det var väldigt likt det som jag känner med min nya lista idag och som jag skrivit om tidigare. Ett ointresse och distans riktad gentemot mig.
Jag ville inte tro då att det kunde bero på att de redan hade uppfattningar och förväntningar på mig, utan trodde att det berodde på något annat.

Vid den här tiden hade jag börjat läsa om sagan om ringen böckerna igen, så jag ville gärna läsa om det var en lugn stund eller så.
Jag provade att sitta med vid fika bordet några gånger. Det är inte lätt att tränga sig in i andras konversationer (särskilt om de inte bjuder in en), så jag valde att sätta mig med min bok.
Några gånger fick jag lite ifrågasättande kommentarer som "hur orkar du läsa den tjocka boken här" eller andra liknande kommentarer. Det var väl ett sätt för mig att hantera min oförmåga att kunna ta mig in i gemenskapen. Det var något jag skulle få kastat tillbaka i ansiktet senare...

Trevande försök
Efter ungefär tre veckor fick jag åka första gången med AnnaKarin. Det blev en ganska "trevande" upplevelse. Ingen av oss visste hur vi skulle agera mot varandra för att det skulle fungera. När det var lugnt och vi hade ärenden som det inte gjorde så mycket ifall de tog lite längre tid, så fastnade vi ibland i grejen med att försöka visa oss ödmjuka.
"Nä, men bestäm du".
"Nä, men du sa ju först, så bestäm du".
"Jag men det behöver jag inte göra ifall du vill göra på något annat sätt". O.s.v...

Riktigt tramsigt bitvis alltså. Jag anser mig vara ganska handlingskraftig och otålig. I detta fallet var det nog till stor nackdel. Men saken är den att jag aldrig helt säkert fått veta vad som hände mellan AnnaKarin och mig.

Jag utnyttjade senare det faktum att jag var något år äldre än AnnaKarin vilket gjorde mig till "förman" i patrullen och stå som ansvarig för ingripanden och beslut i något större utsträckning. Jag började ta för mig mer efter att ha tröttnat på vårt handligsförlamade kommunikationssätt. Jag började styra och ställa mer med henne för att undvika "hur vill du göra, då"-diskussionerna. Vilket jag tror kan ha varit en av orsakerna till problemet mellan oss...

Problematiskt
En annan sak som också ställde till det mellan oss var en incident med en välkänd tung missbrukare som slagit sönder rutor på en mack och hotat personal.

Hon körde snabbt fram till macken på larm för vi fick det på radion som pågående, men när vi kom dit hade han vandrat vidare in på en liten cykel-/gångväg en bit in bakom macken.
Ett vittne skulle peka ut åt vilket håll han gått och då bestämde jag helt självsvåldigt att jag skulle gå iväg med vittnet medan AnnaKarin skulle köra fram polisbilen till gångbanan.
Hon tog lite längre tid på sig än vad jag väntade mig, så jag började gå inåt på gångbanan och bad honom vinka till sig AnnaKarin så att hon skulle kunna köra efter med bilen in på gångbanan.

Typ hundra meter in på gångbanan hittade jag den kände missbrukaren på en bänk. Jag stod intill honom och försökte få kontakt med honom medan jag väntade på att AnnaKarin skulle komma. Tiden gick och jag kollade min radio och försökte kalla upp LKC, men det funkade inte. Jag såg också att jag glömt jobbmobilen i polisbilen, så jag kunde inte få tag på henne för att få veta varför hon dröjde.
Till slut tyckte missbrukaren att han suttit färdigt där och ville gå. Då såg jag att han hade en morakniv bredvid sig och då drog jag fram batongen för att vara beredd ifall han fick för sig att göra utfall. Han blev typ "sur" och försökte gå och jag beordrade honom att stanna kvar så gott jag kunde. Till slut kom han så nära mig att jag kände mig tvungen att rappa honom på benet med batongen.
Precis när jag utdelar rappen hör jag hur ett par manliga kollegorkommer till platsen och hjälper mig att ta ned honom på marken. De tar in honom i sin bil och mer eller mindre övertar ärendet. Det var skönt för jag var tvungen och reda ut med AnnaKarin vad som hänt.

1. Det hade varit reservdrift på LKC så radion fungerade inte som vanligt (jag skulle ha lagt min bärbara radio på en specifik kanal).
2. AnnaKarin hade inte sett hur vittnet vinkat på henne, så hon hade kört fram och tillbaka längsmed bilvägen. Gångbanan låg skymd från bilvägen och hon kunde därför inte se var jag var någonstans.
Hon sa att hon försökt och få tag på mig och LKC hade ringt och undrat var vi var någonstans och så vidare. Det märktes hur störd hon var över vad som hänt och lade mycket av skulden på mig för att det blev som det blev.
Jag medger att jag fattade ett hastigt beslut (kanske t.o.m. lite oövertänkt), men samtidigt förväntade jag mig mer av henne... Något som hon tydligen inte klarade av att hantera.

Trött
Jag hade varit på listan i drygt två månader. Jag kände av trycket på att jag inte riktigt passade in i gruppen, hade haft svårt att jobba natt och det var mycket som hände för mig även utanför jobbet (familjeåtaganden med småbarn och lite sömn mm). Detta gjorde att jag pratade med biträdande chefen "Lars". Lars var känd för att vara mycket duktig på administration, men inte särskilt kompetent på att hantera personalfrågor. Jag frågade honom om det fanns någon liten möjlighet för mig att få komma till utredningsavdelningen för att jobba dagtid under några veckor eller ett par månader. Han var mycket tveksam till det. Det skulle inte finnas resursutrymme för det.

Samtal och skuldbeläggande
Tre dagar senare kallades jag till ett "samtal". Lars, Lena (yttre befälet), en kollega med fackansvar och så jag.
Jag hade inte i förväg fått veta exakt vad mötet skulle handla om, men jag hade mina aningar och fick ont i magen.

Lars inledde med att berätta att AnnaKarin uttalat samarbetsbekymmer med mig och att hon inte ville åka med mig mer. I nästa andetag sa han att vi har fixat så att du kan komma upp på utredningen om du vill. (Jaha ja... nu passar det...).
Han kunde inte hjälpa mig för att jag behövde det, men han kunde gärna fixa det för att undvika att ta tag i konflikten.

Jag protesterade genast och poängterade hur viktigt det var för mig och kanske t.o.m. för AnnaKarin att vi redde ut vår konflikt. Det blev först lite milda protester att det inte var nödvändigt när jag ändå ville komma upp på utredningsavdelningen. Jag stod på mig och sa att jag ville ha en gemensam träff.
Då trädde Lena in och sa att "det orkar faktiskt inte hon". Lena sa att AnnaKarin haft det jobbigt och att hon faktiskt försökt samarbeta med mig. Det var något som jag blev fundersam över. Vadå försökte samarbeta?
Då framkom det att AnnaKarin varit tveksam till att jobba med mig från början och att hon berättat det för Lena. De hade kommit överens om att AnnaKarin skulle i alla fall försöka och se hur det gick. Det hade alltså legat en outtalad dold agenda hela tiden som jag inte kunnat "sätta fingret på" och som AnnaKarin kände till och som Lena inte lyft fram i ett enda samtal.
- Helt klart dömt att misslyckas!

Dessutom sade Lena att hon tyckte jag var konstig och att de andra också tyckte det. (?)
Lena hade stört sig på att jag satt och läste istället för att vara med de andra vid fikabordet. Jag försökte berätta för henne att det inte är så lätt att ta sig in i konversationer som man inte har någon anknytning till (interna skämt o.s.v.), men det verkade hon inte fatta alls. Lena satt större delen av tiden med armarna i kors och såg irriterad ut.
(Lena är idag i chefskarriären. Hoppas hon har lärt sig en hel del om personalhanteringsfrågor på vägen...).

Jag ville till utredningen och de använde det som argument för att låta AnnaKarin slippa konfronteras med mig.
Jag upplevde framför allt Lars och Lena som jäkligt fega och som överbeskyddande gentemot AnnaKarin.
Vad var det som gjorde att hon behövde skyddas och tas om hand mer än mig?
Det märktes med all tydlighet vart Lenas allianser låg. Hon sa till och med själv att hon kände mer för AnnaKarin eftersom Lena lärt känna henne under det gångna året och att de även umgås på fritiden. En chef ska ju vara opartisk och ta ansvar för alla parters behov.

Jag fick ingen upprättelse. Ingen förklaring. Inget förslag om vad det var för hemskt jag gjort som jag behövde ändra på.
Ett synnerligen oproduktivt samtal helt enkelt! Men jag fick ju komma upp på utredningen och jobba dagtid i alla fall.

Eftersom det var jag som "blev flyttad på", så var jag självklart ett samtalsämne bland personalen. Jag tror inte det var någon som visste vad problemet var (lika lite som jag), men bara oron över att ha en kollega som är svår att samarbeta med spred sig.

Små förändringar
På utredningen gick allt skitbra. Jag gjorde mig vän med de flesta där. Jag samarbetade med två av de ordinarie utredarna på ett större internetbedrägeriärende som uppmärksammades på stationen och i media. Jag bistod bl.a. med den tekniska kunskapen kring datorer och internet som de äldre kollegorna inte var så familjära med.

Men allt har ett slut och jag skulle bara få var uppe på utredningen ett halvår. När halvåret var slut placerades jag in på ett turlag vars arbetstidlista var rakt motsatt den som AnnaKarin var på, så att vi skulle se varandra så lite som möjligt (eller hon se mig rättare sagt).

Här på min tredje listplacering på under två år, uppstod en helt galen konflikt. Men denna hör inte riktigt samman med det som "Filippa" orsakat mig. Den var snarare ett symtom på efterverkningarna efter den senaste konflikten som förblev olöst.
Och dessutom hade personen som ansvarade för att öppna upp konflikten med mig sannolikt en borderlinestörning.
Han gjorde sig till slut ovän med alla och körde stilen "är du inte med mig, så är du emot mig". Han bytte lista efter några månader och långtidssjukskrev sig under två år innan han sade upp sig som polis. Han jobbar idag som försäljare.

Jag arbetade in mig på den nya listan och det funkade bra. Jag fick min plats i gruppen och det var ingen som hade några åsikter om mig eller vad jag gjorde.

Det hände visserligen en grej till, men den var så otroligt barnslig och dum. Tobias som gick i parallellklassen på PHS och är mycket god vän med Filippa gästspelade på "min" lista under drygt tre månader för att det var ont om personal på listan.
Han hade också gått upp till chefen och sagt att han inte tyckte om mig och inte ville åka tillsammans med mig. (Va Fan!?).
Vid det här laget så var jag ju helt etablerad bland personal och chefer så han fick tack och lov inget gehör för sitt önskemål. Skönt att inte sådant trams accepterades. Vi fick jobba tillsammans vid några tillfällen och det funkade utan några större problem.

Ledningscentralarbete
En tid efter det sökte jag till ledningscentralen och har jobbat där i några år. Här har jag aldrig varit i någon konflikt med någon i personalen. Alla har sina egenheter, men det har inte hindrat ett fungerande samarbete.
Det har gått så många år sedan konflikten med Filippa nu, så jag tänkte att jag skulle vara fri den nu, men hon har tydligten inte lyckats släppa den...
Jag var öppen för att tala med både henne och andra öppet om vad som skett eller inte skett för att förhindra dolda konflikter, men hon kör sina utspel fortfarande.

Ett avslut?
Jag hoppas på att få ett definitivt slut på detta nu. Jag är så trött på att behöva bevisa för andra att jag inte är något som de tror att jag är!

Det ska verkligen bli intressant och se vad som händer ikväll.