Jag var på besök på vårdcentralen igen. Första tillfället denna terminen. Innan jag kom dit idag kände jag mig ganska negativ och tyckte att det inte ger så mycket att gå på dessa "besök". Men det har ändrat sig nu. Det blev en bra dag. Vi är fyra stycken i gruppen som skuggar olika läkare på vårdcentralen. Vi har en riktigt bra handledare med humor och självdistans som är väldigt lätt att prata med.
Morgonen började med en lång diskussion i gruppen om olika former av samtal som man kan behöva gå igenom som läkare. Ge svåra besked till patienter och anhöriga osv. Det var faktiskt riktigt givande och det hade jag ju inte väntat mig. Det gjorde mig glatt överraskad!
Förmiddagen fick jag sitta med vid ett samtal där en patient i 50-års åldern sökt på akuttid för migrän och yrsel (suck, pust och stön... bara en massa "psykdravel"). Även min handledare uttryckte hur jobbigt det kan vara med "sådana patienter". De tar mycket tid och ska inte komma på akuttider.
Ja, ja.. hur som helst så fick jag sitta med då läkaren genomförde snabb anamnes, utökad undersökning (för min skull) med neurostatus och direkt efter undersökningen meddelade att det inte var något medicinsk fel.
Under anamnesen framkom att patientens svåger omkommit i sviterna av någon sjukdom strax innan jul och att hon fått ta hand om sin syster. Hon hade haft bekymmer med huvudvärk (utan yrsel) för några år sedan och fått remiss till neurolog som konstaterade att det var stressutlöst. Hon hade avhjälpt problemen själv genom träning, sjukgymnastik, akupunktur osv. vilket hjälpt bra. Hon hade inte kunnat med och träna under de senaste månaderna då systern hade behövt så mycket stöd.
Jag passade på och klämma in en fråga efter undersökningen om hur hon klarade sömnen. Hon uppgav då att hon vaknade flera ggr på natten och att hon inte sov så gott som hon brukade göra.
Ansvarige läkaren frågade då om hon ville ha sömntablett alternativt lugnande. Oxascand förskrevs och hon rekommenderades att stanna hemma några dagar från jobbet.
Hon (patienten) hade vid ett tillfälle under besöket visat antydan till att börja gråta, men höll genast tillbaka det då ansvarige läkaren inte visade att det var okej och markerade att samtalet strax var slut eftersom detta besöket var på en akuttid.
En av dagens uppdrag var att prata med en patient om dess sjukdom och upplevelser kring dom. Nu hade hon ju inte fått någon diagnos, men jag passade på att be om ett extra samtal med henne. Vi satte oss själva i ett rum och fortsatte samtalet.
Först inledde jag försiktigt med att be henne berätta om händelsen för några år sedan och gick därefter över till dagens situation. Den här kvinnan var väldigt mån om att ha självkontroll och verka glad utåt. Men plötsligt brast det och hon började gråta. Det märktes att hon skämdes över att ha förlorat kontrollen, men jag försökte lugna henne genom försöka få henne att förstå att det är okej eller t.o.m. bra om hon grät lite (vilket hon inte gjort på hela tiden då hon stöttat sin syster). Det blev en kort konversation till innan hon tydligt visade att hon ville avsluta samtalet (ville inte gråta mer inför mig). Jag fick henne att tänka över att komma tillbaka till vårdcentralen på ett planerat besök istället för att ev. få remiss till psykologen som befinner sig i huset. Hon lämnade rummet med lite lättare steg och tackade mig så mycket för att jag tagit mig tid med henne.
Då kändes det bra. Att det räcker med så lite för att få vissa patienter att känna sig något bättre. Jag tycker om det teraputiska samtalet. Jag har läst beteendevetenskap innan läkarprogrammet och hade allvarliga tankar på att bli psykolog istället istället för läkare, men ville inte begränsa mig till "enbart" huvudet.
Obs! Patientuppgifterna är ändrade med hänvisning till sekretessen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar