Psykiska besvär och självmord...

Livet kan vara oberäkneligt och svårt. Det har hänt många saker under de senaste veckorna. Det har varit en hård press på mig att prestera i olika sammanhang. Anatomitenta, deadline på ett forskningsprojekt, hög jobbintensitet med mycket att göra och med tunga prestationskrävande fall och så vidare. Den höga pressen i kombination med ett mindre relationsbekymmer har gjort mig rätt så sänkt i humöret.

För några dagar sedan fick jag besked om att en vän i bekantskapskretsen tagit sitt eget liv. Jag kände honom inte så väl, men de gånger som jag träffade honom var han alltid social och utåtriktad med en skön humor. Enligt vad jag förstått så visade han inget utåt om hur han mådde. Jag hade inte själv träffat honom under de senaste veckorna, men de som hade gjort det märkte inte så särskilt mycket av hur han egentligen mådde. Vissa människor är väldigt duktiga på att lägga upp en fasad. När man har så mycket att leva för och vara glad för, så blir det direkt svårare att prata med någon om det är så att man mår dåligt för något.

Jag kan själv känna att det är svårt. Jag har det egentligen så jäkla bra. Jag lyckas med mycket av det jag vill göra, jag har en fin familj, jag har varit med om många spännande upplevelser och jag är förhållandevis frisk (borträknat alla förkylningar under vintern). Då blir det konstigt att försöka berätta för någon att man känner sig deppig. Särskilt om det inte beror på någon större kringliggande orsak.
Jag är också så "duktig" att jag inte vill besvära andra med mina små problem mer än absolut nödvändigt. Det är skönt att jag har min fru att prata av mig på, men det har ju sina begränsingar det också.

Att någon begår självmord på det sätt som min bekante gjorde får mig att fundera en hel del. Jag har träffat många människor i polisjobbet som mått otroligt dåligt och varit självmordsbenägna. Jag har fått höra historier av potentiella brohoppare om de olyckor och misslyckanden som de varit med om som varit så tragiska att jag nästan varit på väg att hoppa också. Skämt åsido, så den känslan av nedstämdhet och ångest som jag upplever nu, måste vara ingenting mot vad de upplevt.
Jag kan ganska lätt skaka av mig mina negativa känslor genom att sysselsätta mig med något som är engagerande, men tanken på att ha 10 gånger starkare obehagskänslor och att inte kunna skaka av sig dom på något sätt vid något tillfälle på dagen. Då kan man verkligen förstå att man gör vad som helst för att försöka bli av med känslan.
Det är svårt då någon mår riktigt dåligt och inte söker hjälp eller låter någon annan hjälpa till.

Inom vården träffar man många som har psykiska besvär. De som jag tänker på främst är de som jag själv mött vid ett par tillfällen. De som kommer till vårdcentralen med en enkel åkomma som inte är det egentliga problemet, utan att de mår psyksiskt dåligt över något som de själva inte förstår (externa-interna orsaker). Ofta blir de avvisade för att de är "jobbiga patienter" som i stort sett är omöjliga att hjälpa eller så skriver man ut lite piller till dom och hoppas att de känner sig lite bättre efter ett tag. Piller verkar ju funka rätt bra för de flesta, men man kan ju förstå att grundproblemet kanske inte är löst och att det är lätt för personen att uppleva besvären igen senare i livet.

Det kanske är naivt, men jag hoppas att jag kommer ihåg det jag upplever nu och kan använda det för att öka mitt engagemang i människor med depression och ångestproblematik. Det är ju ändå ganska krävande att försöka hjälpa människor med psykiska problem. Det är ju så mycket lättare att "bara" gipsa ett ben eller skära bort något och så blir patienten bättre igen.

Neurologbesök
Häromdagen gick jag på studiebesök på en privatklinik i stan. Läkaren jag följde var neurolog. Verkade som en duktig sådan också, men jag blev inte så lockad av arbetet som jag hoppades. Det blev mest en dystra besked och inställning av medicinering. Lugn takt och dagjobb är väl det som jag upplevde som fördel, men jag var nog inte i tillräkligt god psykisk balans för att vara med om en dag som den. Det är bra att ha upplevt det. Att vara läkare kan vara ganska oglamoröst.