Kurstart och vittnesmål.

Nu är jag äntligen hemma på soffan och relaxar igen. Jag känner mig faktiskt bättre idag och det verkar som om förkylningen är på väg att försvinna. Jippi!
Jag skulle väl egentligen slå upp filosofilitteraturen nu, men känner ett bloggbehov komma över mig.
:)

Kursstart
Nu är jag äntligen tillbaka i skolan igen. Tyvärr har ju inte min deltidstjänst startat riktigt än.
Dagens föreläsning på förmiddagen handlade om vetenskapsteori och särskilt om vetenskapliga metoden inom medicinsk forskning (tror jag). Jag är inte helt säker eftersom jag lämnade efter första lektionstimmen för att vittna och sedan frågade jag aldrig de andra om vad resten av föreläsningen handlade om. Det är ju faktiskt precis detta jag läser om inom filosofin just nu också, så ville jag inte engagera mig för mycket även om det är intressant... (När man läser flera närbesläktade ämnen samtidigt kan jag tycka att det lätt blir rörigt med olika begrepp/infallsvinklar).

Eftermiddagens föreläsning kändes märklig. Den handlade om patologi och cirkulerade delvis kring genetiska aspekter och olika kulturers förmåga att upparbeta tolerans gentemot specifika patogener och de konsekvenser som uppstår då kulturer möts. Jomenvisst! Igår skrev jag ett inlägg som berörde detta som en kommentar till Norrbys debattinlägg i DN. :) Känns som ett lustigt sammanträffande eftersom det ligger så nära varandra i tid (fortfarande lite inne i de tankarna).

Det var kul och prata med klasskamrater man inte träffat på länge, men det märktes tydligt hur trötta alla var efter examinationen från den föregående tunga kursen.

Fick mig ett Littmanstetoskop idag också. Nice! Ett "All black" med namn ingraverat. Skitsnyggt mot den vita läkarrocken! ;)

Vittnesmål (obs! varning för långt inlägg!)
Bostadsrättsföreningen driver ett avhysningsmål gentemot en psyksjuk granne som ställt till det en hel del. Själva har vi bara bott ca 3 år i denna lägenheten, men denne psyksjuke granne (Herr G.) har tydligen bott på denna adressen under väldigt lång tid.
Första halvåret märkte vi ingenting av honom. Allt var tyst och lugnt och han hjälpte t.o.m. till att återfå sonens cykel som försvunnit. Jag talade med honom i samband med det och då var han ganska sansad och sammanhängande. Jag märkte visserligen att han uppvisade lite udda tänkande och inte höll riktigt samma rationella argumentation som de flesta av oss klarar av att hålla.
Problemen började nästan ytterligare ett halvår senare. Han började då, som så många andra psyksjuka gör, med att väsnas och rycka i dörrar på udda tider (typ 5 på morgonen). Hustrun blev smått hysterisk och satte foten i baken på mig för att jag skulle upp och kolla så att dörren verkligen var låst. Själv sov jag gott och snarkade som bäst när det hände så jag hörde inget av att han ryckte i dörren.
Därefter dubbelkollade vi varje kväll att dörren verkligen var låst.
Det finns de som blir aggressiva och de som blir skygga och tillbakadragna.
Herr G blev mycket manisk och aggressiv då han gick in i sitt skov. Pratade, gapade, skrek och fäktades med sina osynliga följeslagare. Sparkade sönder entrédörren och även krossade sin egen lägenhetsdörr då han blev arg för att "någon" låst hans dörr fast de inte fick det. Bröt upp lågspänningsskåp för porttelefonanslutningar som fanns i trapphuset. Tejpade, målade och sprayade kryptiska meddelanden på sina fönster. Möblerade om ute bland gårdens utemöbler och bland cyklarna i cykelställen. Använde ett större spett för att först spetta hål i gräsmattan på gården och därefter körde han av någon anledning in spettet genom väggen inifrån sin egen lägenhet ut genom fasaden (blev tydligen stor uppståndelse på gården då). Ändrade andras tvättprogram då de tvättade i tvättstugan. Osv. osv...
Detta var saker som hände under några månader och jag såg inte allt av det som jag beskrev ovan. Min son som var sex år vid tillfället, blev mycket skrämd av Herr G och sa då att han ville flytta igen. "Det är för farligt o bo här", sa han. Jag gjorde en anmälan angående ofredande då hans utbrott drabbade sonen värre än vanligt.

Både hustrun och jag gjorde samtidigt ansträngningar att engagera socialen och sjukvården i hans fall och uppmärksamma dem på att han gått in i ett skov (vi gjorde ett rimligt antagande att detta inte var ett första insjuknande).
Eftersom det är strikt sekretess i ärenden som dessa, har jag svårt att bedöma hur det hela sköttes eftersom de inte har möjlighet att ge återkoppling. Vi ringde både soc och sjukvårdsupplysningen vid några tillfällen och upplevde det då som om de var ganska loja och oengagerade. Hur som helst ringde det en läkare en dag och frågade några frågor om Herr G. Ytterligare en tid senare (ett antal veckor), så var Herr G inte kvar i sin lägenhet. Då var han väl troligen inlagd för behandling.
I samband med detta meddelade bostadsrättsföreningen att de avsåg att driva ett avhysningsärende gentemot Herr G och frågade om någon av de drabbade kunde tänka sig att vittna i ärendet.

Jag valde självklart att ställa upp, men samtidigt tänker jag ju på att mitt vittnesmål kan leda till att en psyksjuk man som till viss del inte kan svara för sina handlngar blir av med sin bostad.
Som polis är det lätt att tänka i svart och vitt. - Han har ett eget ansvar för att fortsätta sin medicinering och klarar han inte av det, så är det sjukvårdens eller socialens ansvar att se till att han hanterar det.
Som omhändertagande vårdpersonal eller psykolog blir det lite annorlunda. - Han kan inte ansvara för sina handlingar då han befinner sig i sina sjukdomsskov och det går inte att tvångsmedicinera honom då hans medicinering fungerar, för då anses han frisk. Det kan därför anses som orättvist om han skulle förlora sin bostad.
Som egoist. - Han får vara hur sjuk han vill. Bara han inte är det där jag bor!

Vittnesmålet idag var en sorglig tillställning. Jag var kallad som näst första vittne av 5 st. Efter en timmes försening och långt samtal med de andra 3 grannarna som också skulle vittna (vilka berättade att detta pågått från o till i 20 år), kom åklagaren och bostadsrättsföreningens ombud ut och beklagade sig över situationen. Det visade sig att Herr G hade svårt att ställa raka frågor och ville hela tiden argumentera/diskutera med vittnet istället, vilket tog mycket lång tid. Herr G hade inte något ombud med sig som hjälpte honom.
Vi hade alla väntat länge på denna rättegången (typ 1 år) eftersom Herr G vid två tidigare tillfällen ansetts för sjuk som ledde till att förhandlingen skjutits upp.

Jag svor in eden och berättade fritt om vad jag upplevt. Det kom bara ett par kompletterande frågor från åklagaren och därefter lämnades det över till Herr G. Herr G såg mycket äldre ut än då jag såg honom senast. Tidigare var han kortklippt och oftast relativt välrakad, men nu hade han långt vitt hår och skägg (ungefär som en psyksjuk tomte). Herr G började mumla om att han inte ens visste om att jag hade en son och hur skulle han då kunna ha skrämt honom och därefter gick han över till att han "minsann" försökte etablera en god relation mellan min och hans familj (han bor ensam). Då lackade rättens relativt unga kvinnliga ordföranden ur, och frågade om Herr G hade någon fråga och komma med. "Jo, jo", sa Herr G. "Klart att jag har det". Ordförande mer eller mindre bara hummade irriterat som respons. Herr G mumlade vidare en sväng innan han lyckades klämma ur sig "varför var det så lättvindigt att bortse från att jag berättade om engelsmannen som berättade att han mördat 19 unga glädjeflickor i XX-stad"??

Nu undrar säker ni vad han menade med detta. Vid vårt första samtal (det där som hade lite udda tänk i sig), berättade han att han mött en man från England som påstod sig mördat ett antal flickor och att Herr G verkligen trodde att det kunde vara sant och att han tyckte det var äckligt. "Så gör man ju bara inte", sa han. (Han kände givetvis till att jag var (är) polis).
Jag försökte verkligen att inte vara alltför avspisande i den situationen, men han lyckades tydligen uppfatta mitt bristande engagemang i alla fall. :)

Jag försökte komma med ett bra svar på denna lätt irrelevanta och udda fråga, men innan jag ens han uttala de första stavelserna, bröt ordföranden in med en irriterad ton och sa att denna fråga inte var relevant för detta ärende. Jag tänkte att jag skulle upplysa rätten om att jag var polis som någon sorts förklaring, men ordföranden var nog rätt trött på alla flummiga irrelevanta sidospår som Herr G hade gått in på. Till slut sa hon med hög röst: "Nu får vittnet (jag) se till och hålla tyst"!! Hon avslutade förhöret utan att Herr G fått ställa någon mer fråga och kallade in nästa vittne.

Jisses!
Jag stannade inte kvar för och höra hur det gått för de andra grannarna, men jag är ganska nyfiken nu. Det tar nog tid innan avhysningen verkställs och jag hoppas verkligen att Herr G inte får för sig att göra något riktigt dumt som och tända eld på sin lägenhet (vilket han hotat med tidigare) eller hitta på någon personlig hämnd mot mig.

Den här historien är väl inte särskilt originell egentligen. Det finns alltför många utåtagerande psykiskt sjuka/störda människor som sjukvården inte har kapacitet att ta hand om. Det märker jag tydligt när jag sitter på ledningscentralen. Sjukt mycket människor som ringer om psyksjuka grannar som kastar grejer från balkongen, springer i trapphusen, hotar, väsnas, knarkar och så vidare... Är det inte grannen som ringer, så är det den psyksjuke själv som ilsket ber polisen att ta bort den övervakningsutrustningen som placerats i dennes hem!

Nä, nu är det dags och dyka ned i filosofins värld!
Ha' de'!