"Snålheten bedrar visheten"

Hur har jag hamnat där jag hamnat? Inom polisen menar jag...
En förklaring kan vara att jag är väldigt rastlös och kräver en hel del spänning och förändring för att "hålla mig vaken". Alltför mycket rutin gör att jag lätt letar genvägar och inte är så nogrann som jag kanske borde vara. Det är väl en av anledningarna till att jag hela tiden söker nya utmaningar och spänning.

Direkt efter polishögskolan så hamnade jag i en av ytterområdena som visserligen hade väldigt varierande ärenden, men lite personal och låg intesitet i ärendeflödet. Under vintertid kunde man lätt åka in till stationen på natten och få vila/sova (i uniformen) i några timmar utan att bli störd.
Jo, man har väl hört några besvärande historier om hur poliser fullständigt skitit i jobbet, stängt av radion, parkerat radiobilen i ett någerlunda undanskymt ställe, fällt sätet och sovit sig igenom ett arbetspass. Men det är inte riktigt detsamma här. Jag ville jobba. Gärna mycket och med fler olika saker, men när man åker på regnblöta gator upp och ned utan att se en enda människa på flera timmar blir man fantastiskt trött. Det gjorde till slut att jag sökte mig in till lite centralare delar där ärendeflödet är stort (särskilt sommartid).

I centrum var det mycket och göra, men efter några år började det kännas som rutin alltmer. Det var mycket och göra, men mycket av samma. Snatteri, fylleri, stöld, trafikkontroller, div. trafikbrott, narkotikabrott och så vidare. Det var då ett lockande erbjudande kom. Att utbilda sig till ledningsoperatör. Det skulle ge 8 000 kr mer i månaden i lön och vara meriterande vid ansökan till någon befälstjänst.
Det var faktiskt kollegor som varnade mig. De sa att om man "fastnade i ledningscentralens klor", så blev man aldrig fri och kunde inte bestämma över sin egen tjänst längre. Jag trodde då att de överdrev. Jag kunde lätt ställa upp lite extra över somrarna för att få de extra pengarna i lönekuvertet och meriten.
Utbildningen innebar att jag skulle bli "förstärkare", dvs. att jag jobbade minst 3 månader per år varav en månad på sommaren. Det lät ju okej.

Innan man fick gå utbildningen skulle man genomgå en personlighets- och lämplighetstest. Det var typ ett allmänt begåvnings- och simultankapacitets test. Resultaten gav olika utlåtanden av hur man fungerar med informationsprocessning under olika omständigheter.
Jag fick omdömet: "sänkt kapacitet under rutinmässiga förhållanden".
Chefen sa att det inte innebar några problem för mig att få utbildningen/anställningen, men att det kunde bli jobbigt för mig i jobbet med ett omdömme som detta. Jag tog inte riktigt varningen på allvar och såg bara pengarna framför mig och att det "bara" skulle vara under 3 månader per år. Jag beslöt mig för att gå vidare.

Utbildning och pratktik tog tillsammans drygt ett halvt år. Det var ganska bra. Jag kände mig utmanad och lärde mig många nyttiga saker. Mot slutet av utbildningstiden fick vi besked om att det skulle ske stora omorgansiationer och att det behövdes extra personal under 4-5 månader till. Vi som nyligen gått utbildningen (9 pers) blev "frivilligt uttagna" att stärka upp. Det resulterade i att jag var borta från min ordinare tjänst i 10 månader.

Då jag kom tillbaka kändes det kul och inspirerande igen. Jag var med om flera spännande ärenden, men jag hade funderingar på att utbilda mig vidare inom psykologin eller söka läkarprogrammet vid denna tiden.
Dessutom hade de gått ut med ett erbjudande från ledningscentralen som innebar (för mig) 10 000 kr mer i månaden i grundlön om jag sökte en fast tjänst på ledningscentralen. Jag visste ju att jag inte skulle jobba heltid om jag började plugga och om jag fick så mycket mer i lön så skulle ju varje arbetad timme vara värd så mycket mer. Så jag (mitt dumma nöt) sökte tjänsten.

Efter bara knappt ett år (totalt två) började utmaningen avta, sjukt tröttsam rutin ta överhanden och en massa fåniga och konstiga beslut fattas av ledningen. Jag sökte universitetet och kom in och sökte deltidstjänst för studier. Det resulterade i att jag bara jobbade 25% (2 pass varannan helg), vilket kändes som mer än tillräckligt. Om jag stannat heltid hade jag nog blivit tokig. Heltidsanställningen på ledningscentralen innebar att om jag stannade i tre år så skulle jag få behålla den höga lönen. Jag hade planer redan från början att bara göra de tre åren och därefter söka en ny tjänst av något slag (spelade ingen roll vilket bara att det var något annorlunda).

Läkarstudierna gick bra. Såpass bra att jag vågade mig på att plugga dubbelt för att kunna vara ledig från studierna för att jobba heltid när de tre åren gått (utan att förlora studietid). Det var dumt av mig att tro att de skulle släppa mig när jag själv tyckte att det skulle vara bra. Men...

Jag jobbade heltid, sökte om min tjänst till att få komma ut i radiobil igen och förberedde mig. Första bakslaget var att ledningen gick ut med att de som sökte sig från ledningscentralen fick vänta två månader längre än de som sökt sig från andra avdelningar/områden. Okej... Två månader kan man väl kanske överleva?
Tiden gick. Vi fick våra placeringar. Papper som bekräftade att vi fått den nya anställningen och datum för när vi skulle övergå till den nya avdelningen kom.
En vecka innan överflyttningsdatumet fick jag andrahandsbesked från min närmsta chef att det inte skulle bli någon överflyttning förrän om ytterligare nio månader, dvs. 11 månader efter ordinarie överflyttningsdatum! Därefter kom ett internt mail med lite knapphändig information. Ingen högre chef talade med mig personligen och förklarade varför det var nödvändigt att de gjorde som de gjorde. Svagt...

Ja, ja... Nu sitter jag här med tre månader kvar innan de sagt att jag kan flytta över till den andra tjänsten. Jag känner en frustration bara av att tänka på jobbet (o det hjälper inte o tänka på hur mycket pengar jag tjänar för det blir helt betydelselöst i sammanhanget).

Det är så många orsaker till att jag känner frustrationen. Ledningsens bristande respekt och ointresse för personalen, de enorma svårigheter att förmå ledningen att genomföra förbättringar som nästan all personal vill få genomfört, slitande konflikter och otrevlig stämning mellan personal, negativ stämning i allmänhet bland personalen, ständig press på prestation, det emellanåt enormt högt tempot med väldigt höga prestationskrav, rutin, stillasittande jobb, otrevliga människor som ringer och som man egentligen förväntar sig mer av än så och känslan av att inte kunna styra sitt eget liv eller ha kontroll över jobbet man utför.

Nu är jag rädd att eftersom jag känt såhär på ledningscentralen så lång tid, att jag idealiserat hur det skulle vara att jobba ute på gatan igen. Men just nu känns det som om det inte finns fler situationer (jobb) som är tråkigare eller besvärligare än såhär... så vi får väl se om det kommer bli så bra som jag hoppas när jag kommer ut igen i höst.

Jag har definetivt lärt mig läxan att inte sälja mig själv för pengar!

Stress och konlikt på jobbet (Youtubeklipp)