Aspiranten

Ansökningarna till aspirantplatser var klara i början av sista terminen och otroligt nog så hamnade jag tillsammans med Filippa, Sara och Tobias på samma polisstation trots att det fanns minst fem andra stationer jag kunde blivit slumpmässigt placerad på av myndigheten. Det kändes lite obekvämt att det blev så, men det var en tjej till "Johanna" som också kom till samma station. Johanna var en väldigt jordnära person och det fanns inte något manipulativt i henne.

Annorlunda
Under aspiranttiden hade vi alla var sin handledare som ansvarade för vår utveckling i yrkesrollen till polis. Min handledare var något äldre och kunnig polis, men hade hjärtat någon annanstans. Han lärde mig bl.a. hur han gjorde för att ordna privata ärenden under arbetstid, suga lite på larmen för att inte överanstränga sig och att det är viktigt att inte köra för fort fram på larmen för då kan man faktiskt behöva skriva något. Om man är tillräckligt långsam fram kan ärendet t.o.m. ha löst sig självt. Eftersom han var en ganska udda karaktär så hamnade jag lite utanför "kärnan" av poliser.
De andra hade lite yngre och hungrigare handledare som ställde högre krav vilket jag blev lite avundsjuk på. Det önskade jag att min handledare också var.

Under aspiranttiden så skulle vi alla gå runt på polisstationens olika avdelningar som utredning och span. Det som jag är absolut gladast för att min handledare fixade var några dagars studiebesökhos piketen. Det var skitkul! Löp- och styrketräning, skjutövningar, rappelering, inbrytning i lägenhet var något av det som jag (och inte de andra) fick vara med om just då pga. att han hade kontakter.

Utfryst
När jag kom upp på spanavdelningen var första tillfället som jag riktigt kände av att jag förväntades vara eller bete mig på ett visst sätt.
Jag hade haft en ganska bra tid fram till detta tillfället och hade inte väntat mig att få den behandlingen jag fick. Filippa, Sara och Tobias hade under någon eller ett par veckor befunnit sig tillsammans uppe på "ungomsspan".
Ungdomsspan var två killar i yngre medelåldern "Benny" och "Bosse" som var respekterade och omtyckta av de flesta på stationen. Bägge, men kanske i synnerhet Bosse, var ganska tystlåtna gentemot mig. Om jag frågade något så gav de mig kortast möjliga svar utan några utläggningar. Filippa, Sara och Tobias skulle vara kvar ytterligare en vecka samtidigt med mig. På ett kanske inte helt diskret sätt höll de isär mig från de andra i så stor utsträckning som möjligt, som jag vid det ögonblicket inte riktigt förstod...
Efter någon dag tyckte jag det kändes orättvist att jag inte skulle få vara med på några av de saker som de andra fick vara med på och frågade Bosse om inte jag också skulle få göra något av det. Det blev på gränsen till en utskällning.
Tyvärr minns jag inte idag vad han sa, men jag blev chockerad av vilket förakt han hade i rösten då han talade med mig. Då kände jag mig inträngd i ett hörn och förstod att Filippa eller Sara (eller bägge) hade snackat om mig och att Benny och Bosse försökte skydda tjejerna från mig.

Hur kan en lögnare säga att han inte är en lögnare? Det fanns inte mycket till utväg för mig och jag stod verkligen ensam i striden just då. Jag tog upp problemet med min handledare, men han gav bara rådet att "bara vara mig själv" så kommer de till slut upptäcka att det faktiskt inte är så som tjejerna påstår. Men det hjälpte mig ju faktiskt inte just då... Jag lät det vara och accepterade att jag satt i en sits jag inte kunde förändra.
Jag vet heller inte vad de (hon) har sagt. Det kan vara allt från ett diskret insinuant "Jaha, ska han vara här också", till att hon vitt och brett talade om vad de (hon) tycker om om mig och varför. Det diskreta sättet kan ibland vara effektivare för då lämnar man detaljer öppet för fantasin och "mottagarens" föreställningar. I efterhand kan ingen heller anklaga personen för att farit med osanning eftersom omständigheterna inte varit direkt uttalade. Hur ska man då kunna vända på en situation?

Upprättelse?
Någon månad senare var det dags för mig att vara med på utredningsavdelningen (och jag skulle faktiskt få vara där utan de andra). Jag fick en äldre mycket sympatisk utredare ("Gunnar") som tog hand om mig och såg till att jag fick lite lätta arbeten att börja jobba med.

Poliser älskar och skvallra om varandra och ganska snart hörde jag hur Gunnar skällde ut en utredarkollega rejält för att denne hade pratat illa om mig vid fikabordet. Han sa att jag var "en bra kille" och att hon skulle "ge fan" i att snacka skit om sådant som hon inte känner till. Strax efter det satte han sig ned med mig och berättade som det var. Han tyckte om mig och skulle ställa upp för mig om det blev mer problem eller skitsnack.
Fy fan vad skönt det kändes att äntligen få en liten form av upprättelse! Efter det var de flesta uppe på utredningen nästan överdrivet vänliga mot mig. De hälsade trevligt och lät mig få vara en del i deras "fikasnack". Jag kommer alltid vara otroligt tacksam för det Gunnar gjorde. Inte för att det var så mycket han gjorde, men det symboliska värdet var ovärderligt för mig. Det blev så att jag faktiskt blev omtyckt bland utredarna och jag kände mig hemma trots den korta tiden som jag befann mig där. Ryktet från utredningen motverkade effekten av Filippas (deras) skitsnack.

Efter att aspiranten var klar och jag fick min placering jobbade jag tillsammans med Johanna och vi hade kul och fick gemenskap. Yttre befälet på den listan hade varit Johannas handledare och handledarna hade pratat sig samman givetvis och då hade det väl insinuerats igen om att man skulle hålla koll på mig...
Yttre befälet konfronterade mig och sa att han aldrig lyssnar på andras bedömningar om någon och att han själv skulle skaffa sig en uppfattningom mig. Det var väl nobelt sagt av honom, men det märktes i alla fall att han hade ett extra misstänksamt öga gentemot mig som tog lite tid att bli av med. De andra på listan behövde bara jobba några pass med mig och sedan var jag accepterad och med i gemenskapen.

Jag jobbade nästan ett år till på den stationen innan jag sökte mig vidare. Johanna berättade att hon hade varit med vid något tillfälle och hört hur stämningen var gentemot mig var då Filippa, Sara och Tobias satt och pratade. Den var verkligen inte var särskilt mogen och hon tyckte inte att det var något jag skulle bry mig så mycket om. Dessutom hittade jag ett tillfälle då jag konfronterade Bosse med hans tidigare intsällning till mig. Jag fick typ ett "halvt rätt", men långt ifrån en ursäkt. Han hade väl ingen aning om vad han skulle tro och det kan vara riktigt svårt att erkänna att man har fel ibland...
Jag trodde verkligen att den tiden som var innan var över och att Filippa släppt det hela.
Den enda som inte sökte sig till ny station var Sara som fortfarande är kvar och gör karriär.

Det är helt otroligt, men då jag får min placering på den nya stationen hamnar jag på samma lista som AnnaKarin (Filippas bästa kompis från parallellklassen!).
Då tar nästa konflikt sin början... och då funderar jag på om det någonsin kommer ta slut.