Första stora konflikten

Det blir svårt för mig att fatta mig kort eftersom det är många omständigheter runt om som förklarar hur fel allting blev.

Bakgrund
Det var över 4000 behöriga sökanden till cirka 180 utbildningsplatser på PHS, Solna efter att det har varit stängt i över 3 år. Självklart var jag ju väldigt osäker på om jag skulle komma in. Men för säkerhets skull så ställde jag mig i bostadskö på SSSB redan då jag lämnade in ansökan.

Av någon anledning så tog jag mig igenom alla ansökningsprocesser och fick besked i juni att jag blivit antagen! Jag var otroligt glad efter att inte haft ett enda fast jobb efter lumpen och inte varit säker på vad jag velat utbilda mig till.
Men den sommaren var mer galen en vanligt också. Jag jobbade som dykinstruktör på en ö i bohus skärgård, hustrun jobbade på sjukhus och dottern var knappt 1½ år. Det blev en hel del långpendling och ganska ansträngande för oss allihop.
Några veckor innan skolstart hade vi stort bröllop som det var massor att planera och organisera inför. Jag var trött redan innan terminen startade. Hustrun hade en termin kvar på sin utbildning, så hon fick stanna kvar hemma med dottern under hösten då jag åkte iväg för o plugga i Solna.

Eftersom jag varit duktig och ställt mig i bostadskö, så fick jag en bra studentlägenhet i korridor i Bergshamra som är på cykelavstånd från PHS. Perfekt! Jag ställde mig direkt i kö till en familjebostad i samma område och ansökte om dagisplats för dottern.
Hösten var mörk och ensam utan familjen. Jag visste också att hustrun hade det jobbigt hemma själv. Hon hade mycket praktik med sena kvällar där det blev ett ständigt pusslande med olika barnvakter. Inte helt idealt, men vi såg fram emot julen då de också skulle flytta med upp.

Boendeproblem
Var efter hösten går får jag veta att PHS inte är medlemmar i SSCO (Stockholms Studentkårers Centralorganisation) och därför inte har rätt att bo i studentbostad... Min ansökan om familjebostad blev lagd på is. Vår andra bostad var redan uppsagd. Hustrun hade sökt jobb på Karolinska. Inte mycket till återvändo...

Strax innan jul tog jag med mig dottern upp till Solna. Jag skolade in henne på dagis (ganska meckigt när det är så mycket obligatorisk närvaro som det var på utbildningen).
Efter nyår kom hustrun upp. Hela bohaget lades in på ett hyrlager och vi bodde alla tre i en 18 kvm-lägenhet med dusch och gemensamt kök. Ingen av oss fick någonsin sova ut ordentligt. Hustrun jobbade skift och var otroligt trött med tanken på anspänningen att börja på ett nytt jobb. Dottern vaknade tidigt varje morgon, även om vi faktiskt hade någon sovmorgon.

Vi satt rejält i kläm. Vi skulle snart bli vräkta från bostaden. Andrahandslägenhet var inte och tänka på med den begränsade ekonomiska förutsättningen vi hade. Inneboende hos någon annan i del av ett privathus var heller inget optimalt alternativ. Vi behövde studentlägenheten för familj helt enkelt!
Jag sökte en extra kvällskurs på Stockholms universitet för att vara inskriven på en kår som tillät studentbostadsboende. Så jag läste religionshistoria samtidigt med de andra polisämnena... En lite intressant bonus.
:-)

Ordförandeskap
Jag visste att jag var tvungen och påverka PHS-studentorganisation till att gå med i SSCO på något sätt. Jag tog mig till årsmötet som var i januari. Styrelsemedlemmar valdes. Då frågan kom om det var någon som ville bli ordförande så var det ingen på mötet som annonserade sitt intresse. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på men jag räckte upp handen och blev vald till ordföranden enbart för att det inte fanns någon annan som ville.

Jag hade haft fullt upp med mig själv och mitt liv det senaste halvåret, så jag hade ingen koll på varken vad som förväntades av ordföranden i studerandeföreningen eller vad som ingick i uppdraget. Men jag såg det som ett ypperligt tillfälle att driva min egen agenda med att få studerandeföreningen in i SSCO. Det var en tjej i min klass som blev invald som kassör ("Sara").

Saras pappa var en duktig och välkänd förhandlare inom polisfacket. Hon hade koll på stadgar, regler och rutiner. Tyvärr var Sara också ganska osäker på om det fanns förutsättning för Studerandeföreningen att gå in i SSCO pga. någon stadga som Studerandeföreningen hade kvar sedan tiden då den var direkt underställd facket och poliseleverna fick lön.

Jag körde över henne. Hon protesterade lite försynt, men jag lät henne inte få så mycket utrymme på styrelsemötena och jag övertallade de andra styrelsemedlemmarna om vikten av att bli en del av de andra studentorganisationerna för att polisutbildningen ändå skulle högskoleanpassas. Jag nådde framgång. Vi fick ett interimmistiskt beslut och att Studerandeföreningen skulle få tillgång till vissa förmåner däribland möjligheten att bo i studentbostad.

Problemet löst till viss del
Mitt problem var löst! Vi flyttade in i en perfekt liten 3a med kokvrå och badkar. En sjukt ansträngande vårtermin minimalt bostadsutrymme, dubbelstudier och styrelseansvar var nästan över. Dottern hade andra barn till grannar istället för utbytesstudenter.

Vi hade fortfarande ansträngd ekonomi från gamla skulder och så vidare, så vi var tvugna att jobba heltid i stort sett hela sommaren. Vi hade en kort semestervecka till Gotland, men det var nog det största semesterfiaskot jag varit med om. Vi var mer trötta när vi kom hem än när vi åkte. (Vi lärde oss vikten av att planera resan något innan man åker iväg i alla fall).
Det resulterade i att jag var fortfarande nästan lika trött som i slutet av förra terminen när nästa började. Jag tyckte inte att jag kunde hoppa av ordförandeskapet mitt i mandatperioden och behövde därför ägna en hel del kraft åt det. Men jag behövde ju inte plugga dubbelt i alla fall!
:-)

MÖTE
Ett par månader in på termin 3 på polisutbildningen som efter en storföreläsning tog mig åt sidan och sa att "det är flera som stört sig på ditt beteende och vill gärna ha ett möte där läraren är med".
- Jaha, sa jag. Vad är det för beteende och vilka är det? Men det ville hon inte ta då utan det skulle vi ta på mötet.

Särskild granskning?
Till detta hör att polisutbildningsledningen är känd för sin godtyckliga granskning av studenter som uppmärksammas på något negativt sätt, för om det skulle visa sig att der är olämpliga som poliser ska de avskiljas från utbildningen. En student hade i tunnelbanan satt upp fötterna på motstående sitts och slängt ett glasspapper på golvet i vagnen. Intill studenten hade en lärare på PHS stått och sett detta och talat om för studenten (som inte visste att det var en lärare) att han skulle plocka upp glasspappret. Studenten hade sagt att det skulle han inte bry sig om (kanske på något mer trotsigt/ohyfsat sätt) och då blivit satt på särskild granskning ända fram till examen.

Jag blev orolig över att något skulle vinklas till den grad att jag skulle hamna i särskild granskning. (Tänk om jag råkat uttrycka mig det minsta lilla kränkande mot någon av tjejerna då blir det automatiskt särskild granskning tänkte jag).

Jag hörde mig för bland killarna i klassen om de hade hört något, men de flesta var helt oförstående. Det var väl någon som var irriterad på att jag jämt skulle svara i mobilen på föreläsningar om den ringde (jag hade inte ringsignalen på givetvis), men annars var det inget som de hade och anmärka på. Jag fick med mig en av killarna som stöd åt mig i det lilla "samtalet".

Vilket är problemet?
Till samtalet kom Filippa, Sara, en tjej till och klasslärarinnan Ann (polis). Den tredje tjejen tror jag inte sa mer än möjligtvis fem ord under hela samtalet.

Filippa var den som inledde samtalet och tog på sig rollen som ordförande. Hon berättade då att "flera i klassen" hade stört sig på att jag svarade i mobiltelefon när det var lektion.
- Visst det kan jag förstå. Det sa jag att jag skulle sluta med eftersom jag inte förstått hur illa de såg på att jag gjorde det. (Det fick jag skäll för lite senare för att jag inte förstod).

Efter det berättade Filippa att de stört sig (särskilt Filippa) på att jag gav svar på frågor som jag inte visste svaret på (som hon uttryckte sig då).
- Här undrade jag givetvis vad hon menade.
Då sa hon att om hon frågade mig om när eller i vilket klassrum en lektion skulle vara så gav jag svar som var helt fel!
- Hmmm... Okej... Jag svarade som jag själv trodde att det var och sa oftast att jag inte var säker om jag inte kände mig säker. Men ibland kan man vara övertygad om något men ändå ha fel.
Det tyckte hon var lögnaktigt och att jag skulle sluta med det.
- Okej, sa jag.

Efter det sa Filippa att jag var nonchalant och hade översittarattityder...
- Okej, sa jag igen och bad henne berätta vidare och förklara sig. Det handlade om att "folk" hade sagt till mig att inte svara i mobilen och att jag gjort det ändå. Jag lyssnar inte på andras kritik och önskemål. Här hoppade Sara in och med eftertryck förklarade att det faktiskt var så...

Jag satt tyst under hela samtalet och bara tog emot vad de hade och säga. Pressen på mig var enorm eftersom jag var orolig för att deras kritik skulle få gehör och tas på allvar som ett universellt problem hos mig.
Men vad jag förstod så gav Ann (lärarinnan) mig sitt stöd och förminskade betydelsen av kritiken och poängterade att jag faktiskt sagt att jag skulle ändra på det som de hade som kritik. Dessutom visade Ann förståelse för att jag behövde svara i telefonen ibland eftersom jag hade familj (ingen annan i klassen hade barn).
Filippa och Sara visade sig oförstående till det och inte riktigt nöjda.
- Ja, då får vi väl se om det blir någon ändring då? Sa de lite kritiskt tveksamt i slutet.

Om att må dåligt
När mötet avslutades stannade jag kvar en stund i rummet och bara skakade när spänningarna släppte. Ann var kvar och såg hur jag skakade och frågade hur det var med mig. Jag berättade om min oro för att deras kritik skulle tas på allvar. Ann försäkrade mig då att hon i alla fall inte tyckte att detta var något anmärkningsvärt och att det inte skulle vara så särskilt svårt för mig att ändra på. Det kändes skönt!

Efter det var jag på gränsen till att gå in i väggen. Jag sov dåligt och hade svårt att koncentrera mig (milda symtom på utmattningssyndrom). Jag höll mig på min kant och gjorde inget väsen av mig alls. Backade tillbaka från ordförandeskapet och lämnade över det till en ny student följande årsmöte.

Problemet var bara att Filippa inte kunde låta mig vara. Om jag till exempel skulle redovisa något, så skulle hon alltid kritisera! Det kändes som om hon ville att jag skulle hålla mig på mattan och inte ges möjlighet att andas ut... Jag var helt övertygad om att hon initierat mötet.
Efter ett tillfälle när det varit värre än vanligt så nämnde jag det till Ann och att jag tyckte det var jobbigt. Jag sa till henne att det inte var något hon behövde göra något åt än, men att hon skulle vara medveten om det.

Man kan inte ha kontroll på allt
Det är här det blir lite galet. Ann kallar följande dag in Filippa på sitt studierum och skäller ut henne efter noter och ifrågasätter om hon är lämplig som polis...
Oj, då... Det var ju inte riktigt som jag tänkt mig precis.

Strid om anförvanter...
Direkt efter det samtalet kallar Filippa samman nästan hela klassen och berättar vad som hänt. Hon berättar sin version innan jag kom in i klassrummet.

Hon gråter och påstår att hon inte alls varit kritisk mot mig utan att jag bara hittat på det för att säga det till Ann så att hon ska skälla på Filippa.
Filippa får det och framstå som om att jag manipulerat fram detta genom lögner och svek.

Jag försökte få henne att förstå att detta inte var min avsikt, men det trodde hon inte på och kallade mig för lögnare. Hon frågade de andra i klassen ifall de tyckt att hon var överkritisk mot mig. De höll faktiskt med mig och hade upplevt samma sak som mig att hon "småhackat", utan någon egentlig anledning, på mig under en längre tid.
Det vägrade hon att inse.

Något jag inte förstått innan...
Filippa berättar också under "klassammankomsten" att det faktiskt inte var hon som ansvarat för att kalla samman mötet med mig och vad det skulle innehålla. Filippa hade bara hjälp Sara som "tyckte att detta var jobbigt och behövde stöd"...
Jag hade hela tiden trott att det var enbart Filippa som motarbetat mig, fast det egentligen var Sara som manipulerat Filippa...
Då blev det genast mer förståeligt med punkten om att jag hade "nonchalanta översittarfasoner".

Det märktes hur störda alla var av att hon var så ledsen som hon var. Hon lyckades få lite sympatier i klassen men inte helt och det märkte hon. Hon lade hela skulden för det på mig.

Hon hade gamla kompisar som hon känt sedan länge i en parallellklass. Jag fick veta hur hon pratat om hur falsk och lögnaktig jag var. Där fick hon gehör för sin "jobbiga situation". Det var särskilt två anförvanter hon hade - AnnaKarin och Tobias.

Dessa skapar tillsammans stora problem för mig även efter skolan under aspiranttiden och nästföljande år...