Ett bra inlägg om främlingsfientlighet

http://lisisus.blogspot.se/2014/05/och-vi-ska-alla-vinklas-in-i-vettighet.html?m=1

Tillbaka på Blogger igen

Nu är jag tillbaka igen efter en tids utflykt på Wordpress-blogportal. Se http://krimdoc.wordpress.com/

Droger, alkohol och psykiska genombrott.

I förra veckan så var det många som var påtända eller fått ett rejält sammanbrott. Det är särskilt en man som jag tänker på.
Han promenerade runt på stan o slog o sparkade mot folk runt ikring. När vi kom fram med polisbilen såg jag hur han ryckte en påse ur handen på den som gick framför o svingade den mot huvudet på honom.
Vi var snabbt ur bilen o grep tag i honom. Det såg värre ut än vad det faktiskt var. Påsen var lätt eftersom den bara innehöll en ihopknöcklad tidning.
Han hade sparkat till någon som fått lite ont, men inte blivit skadad turligt nog.
Den här killen som vi tog hand om hade fått ett ordentligt genombrott. Han satt hela vägen in till polishuset o gapade en massa ilsken "gallimattias".
Han hetsade upp sig o skällde ut någon som vi inte visste vem det var. Det var ganska obehagligt att sitta bredvid honom eftersom han ena stunden var ganska lugn fõr att i nästa var väldigt ilsk o hotfull.
Det är alltid jobbigt o inte veta var man har människor.

Forskning i stillsamhet, ny leksak och mord

Jag fick min nya Desire som jag trodde i förra veckan. Den är skoj, men det är mycket o lära sig o framför allt att lära nytt jämfört med gamla vanliga Sonyericsson. Jag börjar nog nästan få ordning på det nu så att jag kan utnyttja alla fördelar med en "smartphone".

Det som jag är mest glad över just nu är den suveräna gps-funktionen vid träning. Jag har hämtat ned en app som heter "cardiotrainer". Den sporrar till att öka prestationerna så gott det går från förra tillfället. Idag sprang jag 10 km och fick all info löpande om tempo, distans, stigning och får även löprundan ritad på kartan. Det är sånt som jag gillar ("tech-nerd" som jag är). Jag har ett antal olika alternativ på löprundor, så det är gött o få tillgång till statistik så lättvindigt.
:)

Forskningen har väl gått mer eller mindre på sparlåga de senaste veckorna. Inte skrivit särskilt mycket, men läst en del artiklar i alla fall.
Anledningen till det är att jag jobbat, haft en del tid tillsammans med familjen (vilket jag inte haft så ofta det senaste läsåret) och gått på pub.

Viltolycka
Förra veckan så hade jag arbetspass som var ganska udda. Det började med att vi fick en transport i början av nattpasset. Vi åkte norrut i länet på motorvägen i någon timme innan vi åkte av in på några småvägar för att lämna över killen till en annan patrull för att få vidare transport till slutdestinationen. På en av småvägarna sprang en grävling upp på vägen som kollegan inte hann bromsa ordentligt för, så det dunsade till i bilen. Eftersom vi hade kvar killen som vi skulle transportera i bilen stannade vi inte och hoppades att grävlingen klarat sig ändå. Vi visste att vi skulle tillbaka samma väg igen ganska snart, så vi bestämde oss för att stanna då istället för att kolla läget.
Vi lämnade över killen och vände om och åkte tillbaka igen. På den platsen som dunsen hade hörts såg vi två små skuggor från strålkastarljuset ligga på vägen. Kollegan som är en sann djurvän sa ett uppgivet, ånej!
Vi stannade strax intill och jag klev ut. Då såg jag att det var två grävlingar på vägen, varav den ena fortfarande levde. Usch! Det är alltid obehagligt att se djur lida. Den låg där och kröp utan att kunna ta sig framåt. Kollegan såg riktigt upprörd och ledsen ut över vad som hänt. Hon stod kvar vid bilen och såg ut som om hon inte visste vad hon skulle ta sig till.
Med visst motstånd tog jag fram tjänstevapnet och avlivade den. Det kändes obehagligt att behöva skjuta den, men det hade känts ännu mer hemskt att låta den fortsätta lida.
Känslan hängde med resten av nattpasset.
Resten av den "snurran" (natt o kvällspass) innehöll ärenden med lång avrapportering och i polisiär mening alldagliga ärenden som mest innebär rutinjobb.

Mord
Den "snurran" jag gjorde denna veckan var väldigt lugn och i stort sett innehållsfattig ända tills dess att jag skulle gå av kvällspasset.
Det gick ut ett larm över radion om två eller tre män som bråkade i en av de centrala stadsdelarna. Det talades även om att någon hade en kniv.
Jag och kollegan låg en bit ifrån, så jag fick dra på ordentligt genom stan och då vi kom fram var en av de andra patrullerna redan på plats. Det var en del folk runt som nyfiket tittade på och då jag närmade mig platsen där bråket varit såg jag att det låg en man på marken. Den ena kollegan ur den andra patrullen sprang mot mig och pekade i riktningen mot där gärningsmannen gått. Jag och min patrullkollega sprang i den riktningen och då jag närmade mig en jourbutik i närheten såg jag ett vittne peka in dit. Jag gick in i lokalen och där var kanske tio personer. En av dem stämde mycket väl överrens med det signalement som gått ut över radion. Jag tittade på vittnet som följt med in som pekade på den mannen. Jag gick närmare och då såg jag hur han hade blodstänk över byxorna, skorna och var kladdig av blod på ena handen.

När jag och kollegan grep tag i honom (innan han hunnit se oss), så verkade han helt oförstående och sa att vi skulle ta det lugnt för han hade inte gjort något. Han verkade påverkad av något, men inte "helt borta" i min mening.
Senare fick jag veta att den han bråkat med inte klarade sig. Det var faktiskt första gången som jag grep en mördare. Jag har varit med och hjälpt till tidigare, men aldrig gripit någon själv.
Det var tack och lov ett mycket lugnt gripande. Han gjorde inget motstånd alls (i stort sett). Det var ungefär som om han inte fattat vad han gjort.
OBS! Uppgifter är ändrade i berättelsen (för att skydda utredningen).

Den har endast föranlett en mycket kort notis i media. Mord av detta slaget är inte så uppseendeväckande längre... Tyvärr måste man väl säga, eftersom det betyder att det inte är tillräckligt ovanligt så att det är spännande och skriva om i tidningarna längre...

Det var en lång avrapportering, mycket att tänka på och sådana saker som dehär påverkar en alltid, så jag har fått dygnet och rutinerna helt skruvade de senaste dagarna och inte fått någonting vettigt gjort alls.
Imorgon är en ny dag, ny vecka och en ny start för att ta sig i kragen. Nu ska jag verkligen se till att få lite skrivet på artiklarna denna veckan.

Sommarforskning och hjärtingrepp

Det känns skönt att det är typ sommarlov, även om jag sitter inne hela dagarna o ser ut på det fina vädret från bakom datorskärmen. Jag jobbar för att bli färdig med mina artiklar så snart som möjligt. Det är spännande ämnen jag skriver om nu, så det känns rätt okej att sitta inomhus. Men så snart jag kommer till nästa fas så ska jag sitta ute med den bärbara o jobba i solen istället. Det ska bli gött!

Tidigt imorgon bitti (typ vid 5-tiden) ska jag upp och skjutsa min pappa till sjukhuset för att han ska genomgå en planerad PCI efter en genomgången infarkt för några månader sedan. I samband med infarkten så fick han en omgång av PCI och stentning, men coronarkärlen var så kraftigt igensatta så de kunde inte genomföra allt under en session. Första halvakuta ingreppet tog enligt min pappa hela 4 timmar för att det var så svårt att genomföra. (Eller om det t.o.m. var ännu längre...)

Hoppas att ingreppet går snabbare imorgon. LAD var tydligen helt ockluderad och RCA var rejält stenoserad också som de ska öppna upp imorgon.

Imorgon eftermiddag så ska jag ha utvecklingssamtal i skolan för sonen. Jag är intresserad av hur det går för honom, men dessa samtal kan ibland (oftast) kännas som ett spel för galleriet. Man följer en mall och säger att vissa saker är bra och vissa är mindre bra. Men såhär mot slutet av terminen är det väl lite sent och försöka ändra på något...

Jag är lycklig nu också för snart kommer den nya leksaken. Den ligger på posten o väntar, så om jag har tur har jag den i min hand imorgon. Yey!

:)

Fest, forskning o ledighet

Jahapp, då var denna termin slut. Kårfesten förra veckan var kul, men inte riktigt som den har varit tidigare år. Jag hade med mig lite för mycket pengar också, så det blev några drinkar för mycket som jag kände av dagen efter när jag hade avslutande förhör på gastro-veckan. Och kände av det några dagar till faktiskt... Jag tål inte alkohol längre helt enkelt...

Denna vecka har varit en "instuderingsvecka", men jag har inte ägnat en enda liten stund på medicinstudier. Men jag har däremot startat upp mitt nya forskningsprojekt tillsammans med min handledare. Vi ska studera den mest våldsamma gruppen i samhället (1% står för 63% av all våldsbrottslighet) och det ska nog bli minst två artiklar och förhoppningsvis några till. Vi får se...

Annars är det faktiskt första gången på riktigt länge som jag har känt mig ledig. Det är så skönt, men grejen är den att jag känner mig nog bara ännu mer trött av att vara ledig. Jag går ned i tempo o slackar lite extra. Igår var jag på en födelsedagsfest och kunde knappt hålla mig vaken efter några drinkar.
Dessutom skulle jag jobbat i helgen, men jag tog mig några semesterdagar för att kunna ta igen mig ordentligt.

Jag kunde inte hålla emot begäret. Nu har jag beställt en ny mobil (på avbetalning givetvis), men det värsta är att den verkar vara slut i nästan hela landet så det dröjer innan jag får den. Någon gång då och då upplever jag hur det är att ha impulskontroll förlust. Svulla i sig god mat, choklad i mängder och en o annan teknisk pryl. Vilken tillfresställelse jag får av att ge efter för "ha-begäret" någon gång då och då. Just nu är jag helt fixerad vid att få telefonen o har svårt att tänka på något annat o bara drömmer om att få leka med min nya elektroniska pryl.

Kommande veckor fram till midsommar handlar i stort sett bara om forskningsstudier och ett o annat arbetspass som ordningspolis . Jag ser fram mot en förhoppningsvis riktigt skön sommar. Men semester blir det inte förrän i agugusti. :)

Ze finale...

Terminen lider mot sitt slut.
Denna vecka har handlat om gastro. IBS, IBD, ulcus, esofagit, proktit, M Crohn, steatos, cirrhos, hepatiter o.s.v...

Det har varit ett riktigt bra upplägg, men det känns att det är slutet av terminen och motivationen att plugga är väl inte på topp direkt.
Det har varit patientfall som vi utgått ifrån för att lära oss området med ett par teoretiska genomgångar av patologi, anamnes/diagnos och behandling av de vanligaste åkommorna. Det hade känts som ett jättebra kursmoment om det inte vore för att sommaren snart är här.

Förr-förra veckan sålde jag min älskade moped för att vi behövde pengarna och har därför börjat cykla allt mer. Det är bra för motionen, men svettigt när man är en tidsoptimist som jag är.
Dessutom är jag inte så erfaren cyklist och råkade ut för en olycka förra veckan. Jag har fallit illa tidigare både på cykel och på moped, men alltid klarat mig med tanke på omständigheterna väldigt bra.
I torsdags cyklade jag och barnen upp på stan för att gå på bio (Iron Man 2) och plötsligt klev några fotgängare ut i cykelbanan och jag hade bara min vänsterhand på styret som jag reflexmässigt bromsade med. Det blev inget bra. Framhjulet vek sig och jag voltade framåt. Jisses vilken störtdykning det blev! Jag rullade framåt över styret och kände inte förrän en stund senare att jag slagit i axeln rätt hårt.
Under veckan som gått har jag haft riktigt ont i muskelfästena runt axelleden. Det känns rätt trist eftersom jag precis kommit igång med styrketräningen. Det har fått bli mycket löpning och underkroppsträning istället.

Jag jobbade två dagspass i helgen. Lördagen var hyfsat lugn med rätt lite o göra. Söndagen bjöd på en udda överraskning. Det var en 19-årig tjej som blivit omhändertagen enligt LVU o dom är alltid bråttom att få till det nya boendet. Hon skulle köras med hjälp av polisen 30 mil bort. Vanligtvis så brukar transporterna delas upp mellan länen (transporten gick genom tre län), men denna gången var det inte som det brukar och vi fick köra 25 mil innan någon tog över. Min mamma bor ganska nära den plats som vi hade överlämnandet på, så jag och kollegan åkte hem till henne och käkade lunch innan vi åkte hem. Ett helt arbetspass (nästan) gick åt att skjutsa henne. Det blir ganska dyr transporttjänst för skattebetalarna... Jag har inget emot att göra det eftersom det är ett enkelt jobb (lite tråkigt kanske), men jag anser inte att det är rätt sätt att använda polisresurser.

Imorgon är det fest på skolan som arrangeras av kåren. Det är en fest som tidigare år har varit så tokbra. Men då har den varit på den sista fredagen på terminen och i år är det ju på en torsdag näst sista veckan, så vi får väl se om de lyckas få fram samma feststämning som tidigare.

Long time no...

Back in business? Livet har inte stått stilla även om bloggen har det. Äntligen mår jag bättre och jag njuter av våren. Pappa har varit snäll och hjälp till med att bidra med pengar till familjens mycket magra ekonomi, så det känns skönt.

Jobbet har innehållit många upplevelser och omväxling till internmedicinplugget. Vaktat fotbollshuliganer, jakt på mopedtjuvar, tagit hand om och förhört en ung prostituerad på väg ut ur drogmissbruk och prostitution som blivit brutalt våldtagen under pistolhot av en grovt kriminell, mängder av omhändertagna fyllerister, misshandelsärenden och så vidare. Det känns kul och inspirerande och som en skön omväxling att jobba ute i polisbilen. Som det ser ut nu så kommer jag att jobba heltid under sommaren, men ägna hela hösten enbart åt forskning.

Internmedicinkurser rullar på. Just nu går jag hjärtveckorna och det har väl varit av varierande kvalitet. Men jag var med på en thoraxoperation (aortaklaffbyte o suprakoronar graft) i förra veckan som gick bra och var riktigt inspirerande. Jag stod med och assisterade och har hållit ett levande hjärta i min hand!! Guu’ va’ häftigt med kirurgi! Om min något klena rygg klarar av det, så kanske jag försöker satsa på kirurgi till slut i alla fall…

Idag var jag på forskargruppmöte för första gången på länge. Det var en produktiv dag. En stipendieansökan som enl. min professor i stort sett är ett säkert kort skickades in idag som ska täcka ekonomin i höst. Jag gjorde framsteg tillsammans med mina handledare idag också. Nu vet jag vad jag ska göra hela min ”lediga” tid i sommar och hela hösten när jag inte pluggar medicin.

Förra sommaren hade jag nått ned till vad som kändes min idealvikt (typ 86-87 kg), men förra höstens heltidsjobbande, heltidspluggande, tentaångest och tröstätande var inte bra. Jag gick upp till 94 kg igen… Suck! Men det har jag ändrat på nu igen. Jag har kört Cambridgekur (igen). Det har funkat riktigt bra. Över förväntan trots de minimala 470 kcal/dygn. Enstaka hungerkramper, men i det stora hela har jag mått toppenbra. Jag har gått ned från dryga 94 kg till dryga 88 kg på bara 10 dagar. Jag sover bättre och har mer energi än vad jag haft på länge. I förrgår konfirmerade sig min brorsdotter och efter det var det stor släktträff och givetvis serverades en massa god mat och kakor. Det var rätt tungt och se alla stoppa i sig den fina maten och go’sakerna. Men jag lyckades hålla mig och nu börjar jag komma in på okänd mark… Min viktnedgång har varit toksnabb (de sista dagarna nästan 1 kg ned per dygn) och nu bekymrar jag mig för hur jag ska trappa ut pulverkuren. Jag räknar med att jag kommer gå upp ett par kilo direkt när jag börjar äta riktigt, men det är egentligen inte det som bekymrar mig. Jag vill inte må dåligt eller bli sjuk av att jag äter för lite samtidigt som jag inte vill gå upp för mycket i vikt igen… Hmm… Hoppas det inte blir en alltför komplicerad ekvation.

Hustrun fyllde år för en tid sedan och jag fixade henne en Iphone (med bundet förhöjt abonnemang givetvis med tanke på den kassa ekonomin) och är sjukt avundsjuk nu. Hon har riktigt coola med.app:ar osv. som jag också vill ha. Nu har jag också börjat kolla på nya mobiler trots att vi inte har råd. Jag har typ ett halvårsbindningstid kvar på min mobil jag har nu. Den är inte dålig, men inte så cool längre. Jag har börjat drömma om en HTC Desire och jag bara älskar nya tekniska leksaker!

Ibland är det bara för mycket

Egentligen skulle jag ha två sköna föreläsningsfria veckor, men jag fick inte vilat riktigt som jag hoppats. Ekonomin är katastrof just nu. Har fått ta en del extrapass för att förhoppningsvis få in lite fler slantar, men har samtidigt fått återkrav från csn (inte lika mycket som förra året, bara 4000, men ändå) och är rädd för att jag tjänar ihop för mycket pengar denna termin också och blir återbetalningsskyldig igen nästa år till csn. Det är underligt med csn:s inkomstregler. Jag tycker att det borde vara upp till studenten själv att avgöra hur mycket han/hon klarar av att jobba.

Med allt som varit under vintern har jag inte orkat ägna någon tid åt en artikel jag påbörjade förra sommaren och den hänger över mig och känns inte särskilt motiverande längre.

Hemmet och hushållet har förfallit under den senaste tiden och det tog nästan två hela dagar för mig och hustrun att få det i ordning. Så nu är det i hyfsad ordning. J

Nu är det några dagars polisjobb och sedan börjar en vecka fylld av föreläsningar och temadagar, en resa till huvudstaden och ännu mer polisjobb direkt efter det trots att jag egentligen bara vill ligga i soffan, se på tv, spela spel, dricka öl och käka chips.

Avslut på reumavecka och osäkerhet

Då var reumatologiveckan avslutat. Vi hade en dugga idag som i sig visserligen var ganska enkel, men fick mig samtidigt (ännu en gång) känna hur mycket det är man ska kunna hålla i huvudet. Det är ett stort ansvar att inte missa någon viktig diffrentialdiagnos, särskilt vid diffusa symtom. Vi hade tre patientfall. En med Ankyloserande spondylit, en Reumatoid Artrit och en SLE (Systemisk Lupus Erythematosus).

En orsak till att jag inte satsade fullt ut på att bli läkare i tonåren var osäkerhetskänslan. Jag ställer höga krav på mig själv och känslan av att ha ansvar för någon annans liv och hälsa är ganska påtaglig. Tänk om man missar något som är viktigt? Det kanske inte behöver blir disciplinära åtgärder så länge man håller sig till olika åtgärdsprotokoll, men jag skulle ändå ha den gnagande känslan... "tänk om jag ändå hade tänkt tanken på den diff-diagnosen (eller liknande), så hade den patienten fått bättre hjälp tidigare". Vad är receptet på att bli den där riktigt duktiga doktorn? Om du vet det så får du gärna dela med dig. :)

Jag slutade jobbet för någon timme sedan. Det var en ganska bra kväll. Vi fick ett ärende med försök till grov misshandel och gärningsmannen greps snabbt pga. kvicktänkta väktare och vittnen.
Målsäganden talade ingen svenska eftersom han var en relativt nyanländ flykting. Vi fick ta med honom till huset och hålla ett tolkförhör över telefonen. Det är riktigt svårt. Det är så lätt att missa små nyanser och att man "pratar förbi" varandra. Det tog lång tid att bli klar. Typ en och en halv timme av omständligt förhör.
Därefter fick vi hjälpa en en psykiskt störd kvinna som psykakuten var orolig för. Hon hade hört av sig och sagt att hon hade självmordstankar. Vi fick hjälpa henne in till sjukan eftersom hon snabbt växlade mellan ett glättigt ytligt stämningsläge till att gråta i nästa och säga att hon skulle ta livet av sig. Personalen på sjukan kände till henne och var redan förberedda att ta emot henne så det hela gick ganska fort.

Som en fortsättning på vad "Farbor Blå" ställt till med blev det en del snack bland kollegorna om vad han gjort. En av dem frågade sig en retorisk fråga om varför han valt att berätta om olika ärenden på det sättet. Det fick mig att fundera på om jag ska sluta skriva om jobbet?
Jag är ju ganska lätt att identifiera för den som mött mig och kanske hört om vad jag sysslar med.
Det gör ju också kanske fallen jag berättar om lite lättare att hitta om man verkligen letar. Även om jag försöker avidentifiera dem så gott jag kan.
Själv tycker jag det är kul och intressant att berätta om vad som händer mig i arbetet som polis. Jag hoppas ni också, som läser här på bloggen, tycker det är kul att läsa om det.