Kanske inte den mest omdömesgille läkarkandidaten! Hur ska man göra för att sålla ut de som det finns sakliga skäl till att inte ha förtroende för?
Jag satt med vid fikasnack på jobbet här om dagen som handlade om lämpliga och olämpliga poliser. De talade om polisaspiranter som visade bristande omdöme och som hade svårt att tolka omgivningens reaktioner på deras olämpliga beteende. Det fick mig o fundera (som jag så ofta gör) på kriterierna för vad som anses innebära gott omdöme? De beskrivningarna som kollegorna gav på aspiranten ifråga stod det helt klart att denne hade svårt att kontrollera sitt eget beteende. Aspiranten hade utan, att ha på förhand pratat med handledaren, börjat lägga sig i under ett förhör med en kvinna som misshandlades av sin sambo.
Hmmm... Jag undrade om inte jag skulle kunna gjort lite liknande misstag? Själv har jag lätt för att engagera mig och bli mycket ivrig i vissa situationer som jag tycker är intressanta för att få veta mer. Om jag då inte tänkte mig för, skulle jag nog själv också kunna slänga ur mig en o annan fråga. Nu tror jag inte att situationen med aspiranten var lika enkel iof, eftersom han inte gav sig och han var tydligen lika dan i alla situationer. Poliser har så lätt att döma andra (svart och vitt tänkande), så jag är glad att jag inte är aspirant längre.
Aspiranterna och poliserna ute på gatan idag har det inte lätt. Dels finns det få poliser ute och dels ännu färre kollegor med lite längre erfarenhet av polisyrket. Det märks när man sitter i ledande funktion att det saknas vägledning och förebilder emellanåt. Osäkerheten är stor och de gör vad de kan för att dölja den, men då kan det gå lite tokigt ibland. De använder ledningscentralen i större utsträckning idag som en källa för trygghet och grundläggande information (sånt som man borde ha fått koll på), än vad de gjorde för bara några år sedan. Det är bara o hoppas att det blir lite större kontinuitet och stabilare personalsituation inom ordningspolisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar