Själv funderar jag över min egen familj när ser Hollywoods klyschiga porträttering av lyckliga familjer.
Just nu är vår familj väldigt harmonisk och lycklig. Det är inte på samma sätt som filmidealet, men ändå går det att hitta paralleller. Är det en illusion eller är det bara ett mycket effektivt sätt som jag bedrar mig själv? Och finns det andra familjer som har det lika bra som oss?
Läste DrHenkas inlägg "Ronders" tidigare under kvällen. Lysande! Själv är jag inte särskilt orolig för att jag ska komma hem till en tom lägenhet, men jag är ändå orolig för att harmonin och bekymmerslösheten ska försvinna.
Den andra filmen var på 3:an. V som i Vendetta med Hugo Weaving och Natalie Portman i
huvudrollerna. Ännu en film som jag tycker är fantastiskt bra. Den tar upp flera intressanta poänger. Mina funderingar går främst till den västerländska välfärdens problem med främlingskapet inför döden, rädslan att förlora det man har, kampen att "bli någon" (som i att bli kändis) och att måttet av den egna lyckan behöver ställas mot andras framgång (eller motgångar) och tillgångar.Hur långt skulle människor tänka sig att gå för att skydda sitt sätt att leva? Och hur långt är kvällspressen villiga att gå för att sälja lösnummer genom skrämseljournalistik (överfallsvåldtäkter, spektakulära mord, cancer, gift i maten, pandemier, naturkatastrofer, terrorattacker osv. osv.)? Vårt ökade behov av skydd och avskärmning ökar också känslan av främlingskap och rädsla för det annorlunda.
Jag är helt klart för att ett samhälle ska bekämpa sådant som stör eller hotar samhället, men jag känner samtidigt också en oro för att det är lätt att gå för långt i sin iver att hitta lösningar.
Finns det någon bra lösning på hur man skyddar samhället och dess medborgare utan att sälja dess själ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar