Äntligen har jag fått vila lite. Innan jul var det några få föreläsningar och seminarie om infektioner i CNS, och jobbet handlade i stort sett bara om trafikolyckor, snatterier och fylleri.
Jag jobbade under natten mot julafton och hade fått ledigt på julaftonskväll, som blev en skön myskväll tillsammans med familjen hemma. Under julhelgen tog jag ledigt från precis allting. Kollade bara på film och på Grey's anatomy eller sov. :)
Denna veckan jobbar jag mitt sista "byte" på heltid och går efter nyår ned till bara 30%-ig tjänst igen (typ jobb varannan helg). Det ska bli så skönt att inte ständigt vara så upptagen och trött.
Efter passet ikväll sätter tentaplugget igång inför tentan i slutet av nästa vecka.
Nattjobb
Natten igår inleddes med ett underligt fall. Vakterna hade bråk med en man på centralen som de hade svårt att få kontroll på. Vi var fortfarande kvar inne på stationen när larmet gick ut över radion, så det var två patruller från "kvällsgänget" som kom dit först.
När jag och kollegan kom fram stod två av kollegorna från "kvällsgänget" och höll i mannen som stod upp. Han var handfängslad på ryggen och stod på ett ben och beklagade sig över ont i benet. Mannen var i 50-års åldern och såg sliten ut i ansiktet så som alkoholmissbrukare brukar göra av sitt hårda leverne.
Mannen såg inte så besvärad ut av benet, men beklagade sig.
När vi försökte sätta in honom i vår polisbil (vi skulle ta hand om transporten eftersom vi skulle fortsätta jobba hela natten), var han först ganska oberörd och plötsligt när han skulla ta in sitt högerben sträckte han ut det och skrek "ajaj" och lade till ett "usch". Jag misstrodde inte att han hade ont, men upplevde det starkt som om han överdrev sin smärta.
Vi började kolla på benet om det var så att man kunde se något konstigt med det.
Läkarfärdigheter?
Nu tänkte jag att det är dags för mig att brilljera med mina (ahum... kanske något bristfälliga) anatomifärdigheter.
Jag drog upp byxbenet och tittade på knät. Det såg svullet och rodnat ut. Man kunde möjligtvis skymta lite blodutgjutning kring knäleden.
Med mina tunna skinnhandskar (polisens knivhandskar) kände jag med fingrarna på och runt knäleden. Kollegorna pratade med honom samtidigt som jag undersökte honom. Då jag klämde över knäleden på bägge sidor fick jag inte någon smärtreaktion från mannen.
Det kändes lite svampigt och svullet. Jag försökte hitta ledspringan under knät och lyckades hitta något som jag tänkte kunde vara ledspringan. Jag följde med fingrarna medialt upp över knäleden mot lårmuskeln. Då jag kom strax ovan knäleden stötte jag på en liten klump som kändes "svampig" och rörlig mot underlaget. Då jag klämde på den klumpen fick jag en kraftig smärtreaktion från mannen. "Aha - detta måste ju vara en bursit", tänkte jag stolt och slutade klämma honom över knät för att inte utsätta honom för mer smärta än nödvändigt.
Vi fixade så att några andra kollegor körde fram en polisbuss åt oss att transportera honom i och ringde samtidigt sjukvårdsupplysningen för att försäkra mig om att det funkar och vänta med läkarvård för en bursit. Syrran på sjukvårdsupplysningen sa som jag väntat mig, att om det är en bursit, så gör det inte något att vänta några timmar på behandling.
Då vi försökte sätta in mannen på golvet i polisbussen (för att han skulle kunna ha benet rakt), så började han streta emot och säga "ajaj" samtidigt som han tryckte ut benet igen genom bussdörren. Jag kände mig än mer övertygad om att detta inte kunde vara någon allvarligare skada. Han kunde både böja och sträcka benet något och trycka tillbaka det då kollegan försökte hjälpa till och lyfta in det i bussen. Jag tog tag i hans byxa och höll in benet, så att dörren kunde stängas.
Under transporten in mot fyllecellerna pratade jag med mannen och titta lite närmare på honom. Han var inte särskilt smutsig, men hade inga skor på sig. Han var pratbar och ganska beskedligt och trevlig. Trevligare än många andra som man kan ta hand på helgerna.
Han frågade om jag kunde ta av honom handfängslena, men jag sa att de fick sitta på tills dess att vi var framme och det accepterade han utan någon större protest. Han beklagade sig något över att han fått ont i ena armen. Det gör riktigt ont att få på sig handfängsel, så det var inget jag tyckte var särskilt konstigt.
Det tar ett antal minuter innan vi är framme på station och under tiden börjar han beklaga sig mer och mer över att han har ont i benet.
Väl framme vid stationen mötte arrestvakterna upp och öppnade bussens sidodörr. Vi skulle hjälpas åt och lyfta ut honom när han började hojta till innan vi ens börjat ta i honom. "Jäkla simmulant" tänkte jag. Han gör allt för att slippa ligga i fyllecellen.
Men för säkerhets skull drog jag upp byxbenet igen och kollade på knät. Det var klart mycket mer blått nu än då jag kollade på det än innan. ("Oj...").
Han hade vridit sitt ben något åt sidan och sa dramatiskt "Titta, det är ju snett ju. Knät är brutet". ("Ja, ja...").
Jag lade händerna än en gång över hans onda knä. Började känna efter där knäskålen skulle sitta över knäleden och hittade den inte... Började leta mig uppåt där jag känt den "svampiga klumpen" tidigare och hittade den. Nu var den helt plötsligt inte så svampig längre. Den var benhård och kändes precis som en knäskål. ("Oups").
Jag fick hjälp att ta av handfängslena utav arrestvakterna och körde in honom till sjukhuset och lämnade honom där.
Jag fick aldrig helt säkert veta vilka skador han hade och jag kände mig så dum! Jag fastnade i fällan av förutfattade meningar och en övertro på min egen kapacitet och kunskap. Visst, det är lätt att missta sig, men detta kändes så uppenbart att jag inte ifrågasatte mig själv mer.
Det här är det jag är mest orolig för sedan som praktiserande läkare. Att feldiagnostisera pga. att jag går på rutin och förutfattade meningar och därför inte fortsätter med en fördjupad undersökning.
Jag vill vara mycket nogrann i allt jag gör, men det kan ibland kompromissas lite väl mycket mot effektiviteten.
Detta är något jag inte får glömma i allt jag har att lära mig....
onsdag 30 december 2009
söndag 13 december 2009
Ännu mer infektionskurs och jobb
Äntligen en ledig dag. Det har hänt väldigt mycket de senaste dagarna både i skolan och på jobbet.
Infektionsmedicinkurs
Under förra veckan så hade jag avdelningplacering på infektion igen. Jag har gjort vad jag kunnat för att ta igen plugg som jag inte hunnit med innan. Men det har inte gått så bra som jag hoppats. Att jobba natt är tungt. Jag blir trött i flera dagar efter ett nattpass.
Första passet på avdelningen, så gjorde vi likadant som förra omgången. Vi delade upp oss på varsin underläkare som rondade och följde ronden. Under ronden fick vi varsin patient tilldelade som vi skulle läsa in oss på. Vi skulle ta reda på hur diagnos ställts (ifall det fanns någon), behandling och alternativ behandling ifall patienten har typ 1 allergi. Följande dagar skulle vi läsa in oss på alla patienter på avdelningen och få förhör med överläkaren på torsdagen.
Denna veckan var det inte lika fullt av patienter med svininfluensa. Förra avdelningsplaceringen var det ju nästan bara influensapatienter vilket inte blev så lärorikt i längden.
Den patient jag fick läsa in mig på under första dagen var en man som nyligen pensionerats och för några år sedan drabbats av AML (Akut Myeloisk Leukemi), men nu hade fått sina blodvärden stabiliserade efter benmärgstransplantation. Några veckor innan han togs in på sjukhuset denna andra omgången, hade han drabbats av kraftig hosta, feber, muskelvärk, huvudvärk och något sänkt i medvetande. De hade tagit odlingar, prover och satt in bredspektrum antibiotika. Det visade sig några dagar senare att han var negativ för H1N1 och hade växt av S. pneumonie. Febern gick ned och han blev bättre och skrevs ut.
Någon vecka senare blev han sämre igen och fick lite feber och hosta. Han lades in på avdelningen igen och nya prover togs. Jag hann tyvärr inte få något riktigt besked om vad han hade. Han blev bättre under de få dagarna jag var på avdelningen, men jag han inte se vad odlingssvaren visade innan placeringen var slut. Eftersom han blev bättre skrevs han ut igen.
Det är rätt frustrerande med oklara fall tycker jag.
Jag gillar raka och logiska svar.
Det är nog också lite av mitt problem med kliniken. Verkligheten är alltid så mycket mer komplicerad än teorin. Det har varit så skönt under preklin, för när jag pluggat så har jag lätt kunnat bygga små logiska nätverk av det jag hade och lära mig. På kliniken är det inte alltid så mycket logik i det hela... Det är så mycket som man inte har någon riktigt bra förklaring varför man gör så. Det bara är så.
På torsdagen hade vi frågestunden med överläkaren. Tyvärr har jag varit försenad på morgonen allför många av dagarna vilket jag också var denna dagen. Vi hade rond och skulle lära oss alla patienter och redogöra för sjukdomar, agens och behandlingar. Vi satte oss i linneförrådet och gick igenom patient efter patient. Det gick väl ganska bra, men jag var tvungen att ha antibiotika lathunden framme hela tiden och kolla på för att kunna svara på några av antibiotikafrågorna.
Det verkade som om att överläkaren inte tyckte särskilt bra om mig heller. Han var ganska kort i tonen och ställde få frågor till mig.
Efter frågestunden så var det en kort diskussion om vad vi tyckte om kursen och så vidare. Jag nämnde då att jag hade otroligt svårt att lära mig om antibiotikan och så vidare.
Då vände sig överläkaren till mig och sa "vi pratade lite om dig imorse när du var sen". Oups tänkte jag. Hoppas det inte var något dumt... Han fortsatte med att berätta om att han hört att jag är med i en grupp för utveckling av läkarprogrammet, forskar, jobbar och har familj... Han menade typ att det inte är så konstigt att jag inte greppat det helt än, men att jag nog skulle göra det snart...
Jaha! Han kanske inte tyckte så illa om mig i alla fall...
Ordningspolisjobb
Jag jobbade fredag natt och från halv fyra på lördag eftermiddag till klockan tre på söndagmorgonen. Det var väldigt mycket att göra hela tiden. Inga större ärenden, men kontinuerligt något att göra. Jag gillar det för man hinner aldrig känna efter hur trött man är.
Det var tre händelser som verkligen stack ut från allt som hänt. Första händelsen var att några ordningsvakter tagit hand om en stökig berusad kille som försökt ta sig in på en konsert. När vi kom dit hade de satt handfängsel på honom och höll ned honom på en bänk. Han hade kräkts och hade gamla matrester på byxorna. Det var en ganska stor kille i 20-års åldern, men inte särskilt vältränad. Han var riktigt upprörd för att han inte fick gå på konserten. När vi försökte sätta in honom i polisbilen så gjorde han en hel del motstånd. Vi blev tvugna att vara ganska hårdhänta mot honom. Han vägrade sätta in fötterna i bilen så att vi kunde stänga den. Det var mycket folk runt i kring som såg vad vi gjorde och det såg nog ganska hetsigt ut. Han skulle tas med och vi gjorde vad vi behövde för att få med honom. Tillslut lyckades vi stänga dörren och han grät och skrek och svor om vart annat på vägen mot polishuset. Han agerade väldigt likt en mycket bortskämd fyraåring som inte får godiset han vill ha. Dessutom började han kaskadkräkas i bilen på vägen in mot polisstationen. Yipee... Det blev till och försöka sanera bilen rejält för att stå ut att arbeta ett helt pass i den polisbilen. Vi lyckades nästan... Det blev en trevligt lukt av äppeldoftande rengöringsmedel med en unken underton av kräkning.
Det andra som hände var att jag och kollegan åkte hem till en klasskompis som hade fest. Det var hälften klasskamrater och hälften var andra vänner till honom. Vi gjorde en kul grej. Jag lät kollegan ringa på dörren och säga "nu får ni se till och sänka här va", medan jag stod vänd från dörren. Hon var en mycket duktigare skådespelerska än jag trodde. Det var en klasskamrat som öppnade dörren och inte han som hade festen och jag hörde hur orolig han som öppnade blev. Han sa senare "jag blev så skraj att jag trodde jag skulle pissa ner mig". :-)
Det är lustigt vilken uppståndelse det kan bli över att man kommer i polisuniform. Mina klasskamrater var alla hjärtliga och välkomnande, men det var någon som var på festen som jag inte kände sedan tidigare som tittade nästan lite obehagligt granskande och nedlåtande på mig. Inte så kul, men sånt man får räkna med kanske?
Det tredje är också något som händer då och då. Det var faktiskt en händelse som skedde precis intill där jag bor. Det var en kille som tagit GHB och låg i sina ångestdrömmar på gatan och skrek. (De kan bli omväxlande aggressiva - medvetandesänkta/sövda med andningsdepression. De missbrukar ibland steroider också som späder på aggressiviteten). Av en slump var vi två polisbilar precis i närheten och en tredje anslöt lite senare. Han låg och vrålade i ett kraftigt bröl var och varannat andetag. Vi gick fram och tog tag i hans händer för att han inte skulle börja vifta med armarna och slå till oss. Han var helt väck. När vi tog tag i honom reagerade han först som någon som man väckt ur en djup sömn. Med en oförstående blick sa han gång på gång "ta det lugnt" oavsett vad vi sa till honom. Typiskt nog så var han en stark vältränad kille. Typ som en grovarbetarkille. Han började göra motstånd och dra åt sig armarna och knuffa undan oss. Vi hjälptes åt och fick ned honom igen på mage och satte handfängsel på honom hela tiden som han omväxlande brölade högt och emellanåt sa "ta det lugnt". När vi fått på honom fängslena så hade vi kontroll på honom, så det var bara två som höll kvar honom där han låg. Vi tillkallade en ambulans för att transportera in honom till sjukhuset. Under tiden vi väntade på att ambulansen skulle komma (ca 20 min), så passerade det en del folk. En av dem sa "det där ser ju jävligt bra ut med sex poliser på en snubbe". (?) Det var två som höll honom och vi andra stod bredvid, men...
Bara ett litet ögonblick senare passerade ett par i medelåldern. Efter att de passerat kom de tillbaka igen och ställde sig och tittade på. Min kollega gick fram och frågade ifall de undrade något. Kvinnan sa då "behöver han verkligen ligga sådär, det är väl inte bra"? Kollegan försökte förklara att vi misstänkte att han tagit GHB och att han därför kunde bli väldigt aggressiv och att det var viktigt att vi höll kontroll på honom. "Ja, ja, men det ser inte bra ut i alla fall", sa hon och så vände de sig om och gick igen.
Det är helt otroligt vilken förväntan om att poliser gärna missbrukar sin maktposition och agerar hänsynslöst utan något egentligt skäl till det. Undrar vad man behöver göra för att ta bort den misstänksamheten och förväntan på polisers agerande? Visst, vi har ett offentligt jobb på gatan som många kan se på, men det är förunderligt hur människor tror sig veta hur saker och ting går till och att de minsann skulle göra det bättre. Det är som när folk kollar på fotboll och är helt övertygade om hur spelaren skulle gjort istället när han missade skottet mot mål.
Ambulansen kom och han fortsatte skrika och kämpa emot. Jag och en kollega ur den andra patrullen satt bak i ambulansen för att hålla koll på killen på vägen in mot sjukhuset. Han fortsatte bröla och säga "ta det lungt" och "mmammmamma". Efter en skumpig och kämpig färd in mot sjukhuset fick vi jättebra hjälp av sjukvårdsteamet på akuten. De satte direkt nål på honom och gav honom fler små doser av stesolid och diprivan. Snart sov han gott och vi kunde släppa handfängslen och slappna av något. Innan de var säkra på att de fått kontroll på honom och att han verkligen var ordentligt sövd, så fick jag och kollegan vänta kvar en stund till.
Kollegan är en väldigt trevlig och pratsam tjej som pratade med vaktmästarna som också befann sig i rummet. Efter en stund nämner hon att jag läser till läkare. Vaktmästarna vände sig om mot mig och gav mig skeptiska blickar, men verkade sedan inse att hon faktiskt inte skojade med dem. Som tur var hörde inte läkaren och sjuksyrran det hon sa. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig i sådana här situationer.
Det kan bli komplicerat när folk får veta att man är polis (precis som på min kompis fest) och jag tror också att det kan bli komplicerat när folk får veta att en polis snart är en läkare...
Får se hur jag gör i fortsättningen. Jag var inte riktigt beredd än på att låta någon annan berätta om vad jag gör. Det är lite lättare om jag själv kan avgöra vad jag vill avslöja beroende på hur jag uppfattar situationen.
Snart är julen här och förhoppningsvis klarar vi oss på lönen jag får... Det är jobbigt att ha ont om pengar...
Infektionsmedicinkurs
Under förra veckan så hade jag avdelningplacering på infektion igen. Jag har gjort vad jag kunnat för att ta igen plugg som jag inte hunnit med innan. Men det har inte gått så bra som jag hoppats. Att jobba natt är tungt. Jag blir trött i flera dagar efter ett nattpass.
Första passet på avdelningen, så gjorde vi likadant som förra omgången. Vi delade upp oss på varsin underläkare som rondade och följde ronden. Under ronden fick vi varsin patient tilldelade som vi skulle läsa in oss på. Vi skulle ta reda på hur diagnos ställts (ifall det fanns någon), behandling och alternativ behandling ifall patienten har typ 1 allergi. Följande dagar skulle vi läsa in oss på alla patienter på avdelningen och få förhör med överläkaren på torsdagen.
Denna veckan var det inte lika fullt av patienter med svininfluensa. Förra avdelningsplaceringen var det ju nästan bara influensapatienter vilket inte blev så lärorikt i längden.
Den patient jag fick läsa in mig på under första dagen var en man som nyligen pensionerats och för några år sedan drabbats av AML (Akut Myeloisk Leukemi), men nu hade fått sina blodvärden stabiliserade efter benmärgstransplantation. Några veckor innan han togs in på sjukhuset denna andra omgången, hade han drabbats av kraftig hosta, feber, muskelvärk, huvudvärk och något sänkt i medvetande. De hade tagit odlingar, prover och satt in bredspektrum antibiotika. Det visade sig några dagar senare att han var negativ för H1N1 och hade växt av S. pneumonie. Febern gick ned och han blev bättre och skrevs ut.
Någon vecka senare blev han sämre igen och fick lite feber och hosta. Han lades in på avdelningen igen och nya prover togs. Jag hann tyvärr inte få något riktigt besked om vad han hade. Han blev bättre under de få dagarna jag var på avdelningen, men jag han inte se vad odlingssvaren visade innan placeringen var slut. Eftersom han blev bättre skrevs han ut igen.
Det är rätt frustrerande med oklara fall tycker jag.
Jag gillar raka och logiska svar.
Det är nog också lite av mitt problem med kliniken. Verkligheten är alltid så mycket mer komplicerad än teorin. Det har varit så skönt under preklin, för när jag pluggat så har jag lätt kunnat bygga små logiska nätverk av det jag hade och lära mig. På kliniken är det inte alltid så mycket logik i det hela... Det är så mycket som man inte har någon riktigt bra förklaring varför man gör så. Det bara är så.
På torsdagen hade vi frågestunden med överläkaren. Tyvärr har jag varit försenad på morgonen allför många av dagarna vilket jag också var denna dagen. Vi hade rond och skulle lära oss alla patienter och redogöra för sjukdomar, agens och behandlingar. Vi satte oss i linneförrådet och gick igenom patient efter patient. Det gick väl ganska bra, men jag var tvungen att ha antibiotika lathunden framme hela tiden och kolla på för att kunna svara på några av antibiotikafrågorna.
Det verkade som om att överläkaren inte tyckte särskilt bra om mig heller. Han var ganska kort i tonen och ställde få frågor till mig.
Efter frågestunden så var det en kort diskussion om vad vi tyckte om kursen och så vidare. Jag nämnde då att jag hade otroligt svårt att lära mig om antibiotikan och så vidare.
Då vände sig överläkaren till mig och sa "vi pratade lite om dig imorse när du var sen". Oups tänkte jag. Hoppas det inte var något dumt... Han fortsatte med att berätta om att han hört att jag är med i en grupp för utveckling av läkarprogrammet, forskar, jobbar och har familj... Han menade typ att det inte är så konstigt att jag inte greppat det helt än, men att jag nog skulle göra det snart...
Jaha! Han kanske inte tyckte så illa om mig i alla fall...
Ordningspolisjobb
Jag jobbade fredag natt och från halv fyra på lördag eftermiddag till klockan tre på söndagmorgonen. Det var väldigt mycket att göra hela tiden. Inga större ärenden, men kontinuerligt något att göra. Jag gillar det för man hinner aldrig känna efter hur trött man är.
Det var tre händelser som verkligen stack ut från allt som hänt. Första händelsen var att några ordningsvakter tagit hand om en stökig berusad kille som försökt ta sig in på en konsert. När vi kom dit hade de satt handfängsel på honom och höll ned honom på en bänk. Han hade kräkts och hade gamla matrester på byxorna. Det var en ganska stor kille i 20-års åldern, men inte särskilt vältränad. Han var riktigt upprörd för att han inte fick gå på konserten. När vi försökte sätta in honom i polisbilen så gjorde han en hel del motstånd. Vi blev tvugna att vara ganska hårdhänta mot honom. Han vägrade sätta in fötterna i bilen så att vi kunde stänga den. Det var mycket folk runt i kring som såg vad vi gjorde och det såg nog ganska hetsigt ut. Han skulle tas med och vi gjorde vad vi behövde för att få med honom. Tillslut lyckades vi stänga dörren och han grät och skrek och svor om vart annat på vägen mot polishuset. Han agerade väldigt likt en mycket bortskämd fyraåring som inte får godiset han vill ha. Dessutom började han kaskadkräkas i bilen på vägen in mot polisstationen. Yipee... Det blev till och försöka sanera bilen rejält för att stå ut att arbeta ett helt pass i den polisbilen. Vi lyckades nästan... Det blev en trevligt lukt av äppeldoftande rengöringsmedel med en unken underton av kräkning.
Det andra som hände var att jag och kollegan åkte hem till en klasskompis som hade fest. Det var hälften klasskamrater och hälften var andra vänner till honom. Vi gjorde en kul grej. Jag lät kollegan ringa på dörren och säga "nu får ni se till och sänka här va", medan jag stod vänd från dörren. Hon var en mycket duktigare skådespelerska än jag trodde. Det var en klasskamrat som öppnade dörren och inte han som hade festen och jag hörde hur orolig han som öppnade blev. Han sa senare "jag blev så skraj att jag trodde jag skulle pissa ner mig". :-)
Det är lustigt vilken uppståndelse det kan bli över att man kommer i polisuniform. Mina klasskamrater var alla hjärtliga och välkomnande, men det var någon som var på festen som jag inte kände sedan tidigare som tittade nästan lite obehagligt granskande och nedlåtande på mig. Inte så kul, men sånt man får räkna med kanske?
Det tredje är också något som händer då och då. Det var faktiskt en händelse som skedde precis intill där jag bor. Det var en kille som tagit GHB och låg i sina ångestdrömmar på gatan och skrek. (De kan bli omväxlande aggressiva - medvetandesänkta/sövda med andningsdepression. De missbrukar ibland steroider också som späder på aggressiviteten). Av en slump var vi två polisbilar precis i närheten och en tredje anslöt lite senare. Han låg och vrålade i ett kraftigt bröl var och varannat andetag. Vi gick fram och tog tag i hans händer för att han inte skulle börja vifta med armarna och slå till oss. Han var helt väck. När vi tog tag i honom reagerade han först som någon som man väckt ur en djup sömn. Med en oförstående blick sa han gång på gång "ta det lugnt" oavsett vad vi sa till honom. Typiskt nog så var han en stark vältränad kille. Typ som en grovarbetarkille. Han började göra motstånd och dra åt sig armarna och knuffa undan oss. Vi hjälptes åt och fick ned honom igen på mage och satte handfängsel på honom hela tiden som han omväxlande brölade högt och emellanåt sa "ta det lugnt". När vi fått på honom fängslena så hade vi kontroll på honom, så det var bara två som höll kvar honom där han låg. Vi tillkallade en ambulans för att transportera in honom till sjukhuset. Under tiden vi väntade på att ambulansen skulle komma (ca 20 min), så passerade det en del folk. En av dem sa "det där ser ju jävligt bra ut med sex poliser på en snubbe". (?) Det var två som höll honom och vi andra stod bredvid, men...
Bara ett litet ögonblick senare passerade ett par i medelåldern. Efter att de passerat kom de tillbaka igen och ställde sig och tittade på. Min kollega gick fram och frågade ifall de undrade något. Kvinnan sa då "behöver han verkligen ligga sådär, det är väl inte bra"? Kollegan försökte förklara att vi misstänkte att han tagit GHB och att han därför kunde bli väldigt aggressiv och att det var viktigt att vi höll kontroll på honom. "Ja, ja, men det ser inte bra ut i alla fall", sa hon och så vände de sig om och gick igen.
Det är helt otroligt vilken förväntan om att poliser gärna missbrukar sin maktposition och agerar hänsynslöst utan något egentligt skäl till det. Undrar vad man behöver göra för att ta bort den misstänksamheten och förväntan på polisers agerande? Visst, vi har ett offentligt jobb på gatan som många kan se på, men det är förunderligt hur människor tror sig veta hur saker och ting går till och att de minsann skulle göra det bättre. Det är som när folk kollar på fotboll och är helt övertygade om hur spelaren skulle gjort istället när han missade skottet mot mål.
Ambulansen kom och han fortsatte skrika och kämpa emot. Jag och en kollega ur den andra patrullen satt bak i ambulansen för att hålla koll på killen på vägen in mot sjukhuset. Han fortsatte bröla och säga "ta det lungt" och "mmammmamma". Efter en skumpig och kämpig färd in mot sjukhuset fick vi jättebra hjälp av sjukvårdsteamet på akuten. De satte direkt nål på honom och gav honom fler små doser av stesolid och diprivan. Snart sov han gott och vi kunde släppa handfängslen och slappna av något. Innan de var säkra på att de fått kontroll på honom och att han verkligen var ordentligt sövd, så fick jag och kollegan vänta kvar en stund till.
Kollegan är en väldigt trevlig och pratsam tjej som pratade med vaktmästarna som också befann sig i rummet. Efter en stund nämner hon att jag läser till läkare. Vaktmästarna vände sig om mot mig och gav mig skeptiska blickar, men verkade sedan inse att hon faktiskt inte skojade med dem. Som tur var hörde inte läkaren och sjuksyrran det hon sa. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig i sådana här situationer.
Det kan bli komplicerat när folk får veta att man är polis (precis som på min kompis fest) och jag tror också att det kan bli komplicerat när folk får veta att en polis snart är en läkare...
Får se hur jag gör i fortsättningen. Jag var inte riktigt beredd än på att låta någon annan berätta om vad jag gör. Det är lite lättare om jag själv kan avgöra vad jag vill avslöja beroende på hur jag uppfattar situationen.
Snart är julen här och förhoppningsvis klarar vi oss på lönen jag får... Det är jobbigt att ha ont om pengar...
tisdag 1 december 2009
Skön sömn och forskning
I helgen jobbade jag dagspass både lördag och söndag. De var bägge väldigt lugna med ganska lite att göra. Men jag jobbade också natten mot måndagen med en hel del att göra som olovliga körningar, narkotikabrott, inbrott med mera.
På måndag förmiddagen var det föreläsningar jag fått rekommenderat att gå på för att de skulle vara bra, så jag valde att gå direkt från jobbet till skolan. Det var länge sedan jag inte sov direkt efter ett nattpass. Det gick förvånansvärt bra trots allt. Jag somnade bara till lite emellanåt när föreläsningstakten gick ned. Och det var faktiskt en bra föreläsning och jag är glad att jag gick trots att jag var så trött.
När jag kom hem sov jag först 5 timmar och sedan gick jag och lade mig och sov 12 timmar till över natten. Det var riktigt gött och få de 17 timmarna, men jag känner mig otroligt nog fortfarande trött. Nu blir det inte mer jobb förrän på lördag i alla fall.
På torsdag blir det lab och på fredag seminarium, så det är en del obligatoriska moment i skolan denna veckan istället...
Forskning
Idag var första dagen på länge som jag ägnat en tanke åt forskningen. Vi hade först ett forskargruppmöte som inte var särskilt givande och jag kände att det kanske hade varit bättre spenderad tid om jag pluggat infektion istället... men jag fick leda en diskussion kring begreppet aggressivitet.
Gruppen består av lite olika "kunskapsdomäner". Vi har psykologer/beteendevetare, statistiker, juridikfilosof, professor i teoretisk filosofi, psykiatriker med flera som gör att alla kan göra sina egna små intressanta inlägg från sin egen synvinkel.
Aggressivitet:
- Det saknas en gemensam klar definition för aggression. Den varierar något beroende på vetenskapsdisciplin.
"aggression (latin aggre´ssio 'angrepp', 'anfall', av aggre´dior 'angripa', 'anfalla'):
- inom biologin de olika beteenden varmed en individ eller grupp av individer med våld eller hot om våld förhindrar eller försöker förhindra att en annan individ eller grupp av individer får möjlighet att utnyttja en viss, av båda parter eftertraktad resurs som inte räcker åt båda. Konflikten kan gälla t.ex. sexualpartner, föda, revir eller boplats eller kan vara en uppgörelse om status. Aggressiva beteenden kan bestå av synliga, akustiska, kemiska eller andra signaler, som ofta är starkt ritualiserade. [NE]
- i psykologin: beteende eller reaktion som har till syfte att tillfoga en annan individ (eller "individersättning") skada eller obehag. [NE]
- De center i hjärnan som aktiveras vid aggressivt beteende ligger i mycket nära anslutning till belöningssystemen. Man har visat att aggressivt beteende ger en tillfresställelse/belöning.
- Det fyrningsmönster och singalsystem som aktiveras vid rädsla är mycket lik den som aktiveras vid aggressivt beteende.
- Människors aggressivitet kan delas in i emotionell (het) aggressivitet och instrumentell aggressivitet. Instrumentell aggressivitet saknar emotionell komponent (föregående provokation) och är bara ett sätt att uppnå något eftertraktat som t.ex. status i socialt sammanhang.
Ondska
- önskan att orsaka sina medmänniskor (andligt) lidande. [NE]
Det är svårt att inom psykiatrin tala om begreppet ondska. De flesta av oss i gruppen är av åsikten att, för att något skall klassas som ondska, behöver personen ha en klar avsikt att åsamka lidande (intentionalitet), förstå att det orsakar smärta/lidande (insikt) och kunnat handlat på ett annat alternativt sätt (kontroll/förmåga). Dessa är var och en svåra begrepp att reda ut och förklara på ett djupare filosofiskt plan vad de egentligen innebär. De som hamnar inom psykiatrin har alla svårigheter med antingen sin verklighetsuppfattning eller att kontrollera sitt beteende. Därför kan man egentligen inte kalla dessa människors handlingar för onda.
På måndag förmiddagen var det föreläsningar jag fått rekommenderat att gå på för att de skulle vara bra, så jag valde att gå direkt från jobbet till skolan. Det var länge sedan jag inte sov direkt efter ett nattpass. Det gick förvånansvärt bra trots allt. Jag somnade bara till lite emellanåt när föreläsningstakten gick ned. Och det var faktiskt en bra föreläsning och jag är glad att jag gick trots att jag var så trött.
När jag kom hem sov jag först 5 timmar och sedan gick jag och lade mig och sov 12 timmar till över natten. Det var riktigt gött och få de 17 timmarna, men jag känner mig otroligt nog fortfarande trött. Nu blir det inte mer jobb förrän på lördag i alla fall.På torsdag blir det lab och på fredag seminarium, så det är en del obligatoriska moment i skolan denna veckan istället...
Forskning
Idag var första dagen på länge som jag ägnat en tanke åt forskningen. Vi hade först ett forskargruppmöte som inte var särskilt givande och jag kände att det kanske hade varit bättre spenderad tid om jag pluggat infektion istället... men jag fick leda en diskussion kring begreppet aggressivitet.
Gruppen består av lite olika "kunskapsdomäner". Vi har psykologer/beteendevetare, statistiker, juridikfilosof, professor i teoretisk filosofi, psykiatriker med flera som gör att alla kan göra sina egna små intressanta inlägg från sin egen synvinkel.
Aggressivitet:
- Det saknas en gemensam klar definition för aggression. Den varierar något beroende på vetenskapsdisciplin.
"aggression (latin aggre´ssio 'angrepp', 'anfall', av aggre´dior 'angripa', 'anfalla'):
- inom biologin de olika beteenden varmed en individ eller grupp av individer med våld eller hot om våld förhindrar eller försöker förhindra att en annan individ eller grupp av individer får möjlighet att utnyttja en viss, av båda parter eftertraktad resurs som inte räcker åt båda. Konflikten kan gälla t.ex. sexualpartner, föda, revir eller boplats eller kan vara en uppgörelse om status. Aggressiva beteenden kan bestå av synliga, akustiska, kemiska eller andra signaler, som ofta är starkt ritualiserade. [NE]
- i psykologin: beteende eller reaktion som har till syfte att tillfoga en annan individ (eller "individersättning") skada eller obehag. [NE]
- De center i hjärnan som aktiveras vid aggressivt beteende ligger i mycket nära anslutning till belöningssystemen. Man har visat att aggressivt beteende ger en tillfresställelse/belöning.
- Det fyrningsmönster och singalsystem som aktiveras vid rädsla är mycket lik den som aktiveras vid aggressivt beteende.
- Människors aggressivitet kan delas in i emotionell (het) aggressivitet och instrumentell aggressivitet. Instrumentell aggressivitet saknar emotionell komponent (föregående provokation) och är bara ett sätt att uppnå något eftertraktat som t.ex. status i socialt sammanhang.
Ondska
- önskan att orsaka sina medmänniskor (andligt) lidande. [NE]
Det är svårt att inom psykiatrin tala om begreppet ondska. De flesta av oss i gruppen är av åsikten att, för att något skall klassas som ondska, behöver personen ha en klar avsikt att åsamka lidande (intentionalitet), förstå att det orsakar smärta/lidande (insikt) och kunnat handlat på ett annat alternativt sätt (kontroll/förmåga). Dessa är var och en svåra begrepp att reda ut och förklara på ett djupare filosofiskt plan vad de egentligen innebär. De som hamnar inom psykiatrin har alla svårigheter med antingen sin verklighetsuppfattning eller att kontrollera sitt beteende. Därför kan man egentligen inte kalla dessa människors handlingar för onda.
söndag 29 november 2009
Tröttsamt
Ett kroniskt tillstånd av trötthet har lägrat sig hos mig. Det strömmar en enorm mängd upplevelser genom mitt huvud som jag inte hinner reflektera nämnvärt över. God planering och struktur behövs för att nödvändig tid inte skall gå till spillo. All tid planeras enligt en strikt plan med mycket lite utrymme för förseningar eller annat strul. Ofta blir det så att om något inte funkar som tänkt, så är det den lilla nödvändiga vilostunden som går bort.
En månad kvar innan livet kan gå tillbaka till ett tillstånd av lite mer överkomlig press.
Infektionsmedicin (TBC)
Under veckan som gått kände jag av att jag inte varit på några av de gruppdiskussioner och seminarier som visserligen inte varit obligatoriska, men tydligen väldigt nyttiga för en större förståelse.
I slutet av veckan hade vi en temadag om TBC som var oväntat givande. Jag har inte tidigare varit inläst på TB och inte förstått omfattningen på det hot som det egentligen innebär för de fattiga i världen. Den var uppdelad i en biomedicinsk beskrivning, en epidemiologisk del och om den klinisk handläggningen av TB. Den är egentligen inte särskilt smittsam, men har trots det en enorm spridning (ca 2 miljarder infekterade). Fattiga, undernärda, HIV-smittade och immunsvaga människor drabbas hårdast i sjukdomsförloppet.
Bakterien som kan ligga vilande i människokroppen i nästan en hel livstid
och utvecklar tydligen väldigt lätt resistens mot antibiotika.
En av föreläsarna sa att man funnit totalresistenta stammar i Kina som ställer till stora problem där.
Än så länge är inte hotet särskilt stort i Sverige, men de resistenta stammarna sprider sig och förs vidare med latenta bärare.
Ordningspolisjobb
Igår var en ganska normal dag. Så som jag minns att de var när jag jobbade innan jag började på ledningscentralen. En nykterhetskontroll, två snatterier, fotpatrull på en av de större köpcentren i stan, ett falskt överfallslarm och en transport av en intagen för LVM (Lagen om Vård av Missbrukare). Inget uppseendeväckande, men på det hela en ganska trevlig dag.
Det har inte riktigt dragit igång än, men så snart julhandeln är igång så ökar antalet snattare till tre gånger så många mot normalt. Det är otroligt att man låter så stora resurser gå åt till en sådan enkel grej som snatteri om man jämför med parkeringsärenden eller tjuvåkning på buss. Det hade underlättat ganska mycket om butikskontrollanterna kunde skriva en anmälan eller böteslapp själva istället för att alltid behöva kalla in polisen. Vissa fall är väl självklart som vid minderåriga eller de som vägrar medverka. Samhällskostnaden för handläggningen av ett snatteri (säg runt 100 kr) är ca 1000 kr. Två polisers timlön plus åklagartid är inte billig. Men detta har varit upp länge bland chefer och det verkar inte som om man kan hitta någon enkel lösning som är säker för alla (man vill ju inte att någon ska få betala böter som inte begått brottet).
En månad kvar innan livet kan gå tillbaka till ett tillstånd av lite mer överkomlig press.
Infektionsmedicin (TBC)
Under veckan som gått kände jag av att jag inte varit på några av de gruppdiskussioner och seminarier som visserligen inte varit obligatoriska, men tydligen väldigt nyttiga för en större förståelse.
I slutet av veckan hade vi en temadag om TBC som var oväntat givande. Jag har inte tidigare varit inläst på TB och inte förstått omfattningen på det hot som det egentligen innebär för de fattiga i världen. Den var uppdelad i en biomedicinsk beskrivning, en epidemiologisk del och om den klinisk handläggningen av TB. Den är egentligen inte särskilt smittsam, men har trots det en enorm spridning (ca 2 miljarder infekterade). Fattiga, undernärda, HIV-smittade och immunsvaga människor drabbas hårdast i sjukdomsförloppet.Bakterien som kan ligga vilande i människokroppen i nästan en hel livstid
och utvecklar tydligen väldigt lätt resistens mot antibiotika.En av föreläsarna sa att man funnit totalresistenta stammar i Kina som ställer till stora problem där.
Än så länge är inte hotet särskilt stort i Sverige, men de resistenta stammarna sprider sig och förs vidare med latenta bärare.
Ordningspolisjobb
Igår var en ganska normal dag. Så som jag minns att de var när jag jobbade innan jag började på ledningscentralen. En nykterhetskontroll, två snatterier, fotpatrull på en av de större köpcentren i stan, ett falskt överfallslarm och en transport av en intagen för LVM (Lagen om Vård av Missbrukare). Inget uppseendeväckande, men på det hela en ganska trevlig dag.
Det har inte riktigt dragit igång än, men så snart julhandeln är igång så ökar antalet snattare till tre gånger så många mot normalt. Det är otroligt att man låter så stora resurser gå åt till en sådan enkel grej som snatteri om man jämför med parkeringsärenden eller tjuvåkning på buss. Det hade underlättat ganska mycket om butikskontrollanterna kunde skriva en anmälan eller böteslapp själva istället för att alltid behöva kalla in polisen. Vissa fall är väl självklart som vid minderåriga eller de som vägrar medverka. Samhällskostnaden för handläggningen av ett snatteri (säg runt 100 kr) är ca 1000 kr. Två polisers timlön plus åklagartid är inte billig. Men detta har varit upp länge bland chefer och det verkar inte som om man kan hitta någon enkel lösning som är säker för alla (man vill ju inte att någon ska få betala böter som inte begått brottet).
onsdag 25 november 2009
Jobb, jobb, jobb och så en hel del studier...
Nu är jag nyss hemkommen från jobbet. Det känns verkligen att jag jobbar mer än vad jag pluggar just nu. Jag är inte särskilt ledsen för det, för nu känns det kul och jobba igen. Idag var nog första gången som jag inte tvekade på att det kommer och funka bra fortsättningsvis med arbetskamraterna.
Jag har varit otroligt trött under veckan som gått från det att jag senast gjorde ett inlägg. Det har varit ansträngande att jobba så mycket natt och att försöka hålla koll på allt nytt som det innebär att ändra arbetsuppgift efter fem år på samma plats. När jag varit mitt upp i det har jag inte upplevt det som särskilt jobbigt, men nu när jag äntligen hade en ganska fri helg så märkte jag det alltför tydligt. Jag försökte hämta igen det jag inte orkat plugga innan på infektionsmedicinen, men det var näst intill omöjligt att koncentrera sig och hålla sig vaken.
Jag hade i alla fall tid och prata med hustrun och mysa med familjen i helgen vilket var väldigt, väldigt skönt. :)
Det bästa av allt var att hustrun påminde mig om hur bra det funkat för mig tidigare med att plugga på "lappar". Dvs. en fråga på ena sidan och ett svar på baksidan. Det ger möjlighet att själv tänka ut lämpliga "korta-svars-frågor"/tentafrågor och sedan skriva ned ett hyfsat utförligt svar. Sedan är det bara att sitta och "nöta in" kunskapen.
Jag började skriva på några lappar under helgen och det kändes som om jag äntligen började få lite kontroll i allt kaos.
Ordningspolisjobb
Vad är det som gör att jag tycker om att jobba som ordningspolis? Det är svårt och sätta fingret på... men det har varit väldigt kul under de senaste arbetspassen.
Under ett arbetspass (natt) i förra veckan larmades det ut om en trafikolycka på en av de stora lederna kring vår stad. Först gick det ut som om att föraren var fastklämd i fordonet, men under "utlarmningen" framkom att det var en ung kille som verkade berusad. Strax efter det sade de att han sprungit från platsen när räddningstjänstpersonalen kommit till platsen. Ytterligare ett ögonblick senare framkom det åt vilket håll han sprungit. Jag och kollegan som jobbade då, låg ganska bra till för att åka fram på ärendet, men det var sådant "tjatter" på radion så vi hade inte möjlighet att säga något alls. Jag styrde bara polisbilen i riktning mot det område som de angivit att killen sprungit åt. Det snackades över radion om vilka patruller som anlänt till olycksplatsen, vem som tilldelades ledningsansvaret (PIC) och han delegerade vem som skulle åka vart och så vidare...
Det var fortfarande ingen som visste att vi åkt med på ärendet...
Snart kom det också fram att bilen verkade stulen. Nu fick ärendet flera dimensioner. Dels var det angeläget att få tag på honom för att kolla så att han inte var allvarligt skadad (ja, man kan ju faktiskt strax inpå en olycka verka oskadad) och dels skulle vi få tag på en biltjuv. Det blev lite hetsigare på polisradion om att hundpatrullen skulle fram och börja söka.
Jag var ganska kvickt framme på en av de större gatorna i det område som han skulle ha sprungit åt. Jag gled ganska långsamt framåt på gatan och såg plötsligt en figur som typ "joggade" fram på gatan (vi såg bara ryggtavlan på honom). Han var den enda personen i området som vi sett och han var klädd enligt signalementet som gått ut över radion, så jag blinkade med helljusen på honom och satte på blåljuset. Killen stannade då upp direkt, vände sig om och jag hörde honom säga "ja, ja.. det var jag som gjorde det" och gick mot polisbilen och satte händerna på motorhuven.
Det var den andra personen på kort tid som direkt erkände vad han gjort. He, he... Väldigt lustigt! Ledningscentralen hade precis uppmanat de inblandade patrullerna att gå över på en "insatskanal" och var nästan på väg att koppla ned då jag gick in och sade "vi har honom här". Den personal som höll i ärendet på ledningscentralen sa bara "öhhh... jaha"(!?). "Hur vet du det"?
- Jo han sa det själv när vi tog honom, sa jag.
Hela insatsen avbröts och senare var alla, som hört vad som hänt, ganska konfunderade. De frågade hur jag gjort för att hitta honom så snabbt...
Senare i samband med ett annat ärende (där jag inte varit inblandad) och det var ett eftersök efter en person som de inte fick tag på, så fick jag en liten hånfull kommentar, men med glimten i ögat, om att 'om jag varit där så hade säkert gärningsmannen gett upp direkt och erkänt allt han gjort'.
:)
Förnedring...
Under nattpasset igår träffade jag en kvinna som för första gången anmälde sin ex-sambo för diverse brott. Herregud vad hon pratade...
Det märktes hur mycket hon hållit inom sig det senaste året. Hon hade själv blivit bortaborterad som treåring från ett land i mellanöstern till ett europeiskt kristet par som hon levt större delen av sin barndom med och hade därför väldigt få muslimska traditioner med sig.
Killen hon blivit ihop med för snart ett år sedan var en djupt religiös muslim som till en början behandlat henne väldigt omtänksamt och ömt. Hon hade själv till en början betänkligheter kring honom, men gav till slut med sig och de blev ett par.
Hon berättade en lång historia om hur han efter en tid bl.a. inledningsvis köpt en koran till henne och visat henne hur man ska göra när man ber, krävt att hon skulle vänta "fixad och fräsch" (dvs. naken) hemma på honom när han kom hem från jobbet. Hon hade inte fått tillåtelse att fortsätta umgås med egna vänner (men hon kunde få vara med honom när han träffade sina kompisar ibland). Sex skedde under näst intill ritualistiska former oavsett om hon hade lust till det eller inte och skulle gärna avslutas med att hon fick sig en örfil eller två.
Han kallade henne gärna omväxlande för älskling, äcklig hora och gris i olika sammanhang.
Hon berättade väldigt mycket mer som jag absolut inte kan skriva om här, men det var faktiskt det första "riktiga" kvinnofridsärendet som jag stött på i min karriär. Visst... jag har träffat på kvinnor som misshandlats grovt, men i detta fallet handlade det faktiskt inte så mycket om det fysiska utan snarare om den systematiska psykiska misshandeln hon varit utsatt för.
Hemskt och säga det, men det var otroligt intressant och höra henne berätta om vad hon varit med om. Det var så att man bitvis häpnade över vad hon berättade. I vissa stycken skolboksexempel vad ett kvinnofridsärende innebär och i andra överraskande och oväntat. Hon var väldigt trovärdig och övertygande i sin berättelse och jag hoppas verkligen att hon inte bara hittade på och lurade mig. (Men det tror jag verkligen inte.... Det går nog inte att spontant hitta på en sådan historia som hon berättade för mig!).
Jag berättade för henne att jag verkligen trodde på det hon berättade och att jag hoppades att allt skulle gå bra för henne till slut, trots att det skulle stå "ord emot ord". Under det långa förhöret grät hon omväxlande med att fysiskt visa hur äcklad hon var över vad han gjort med henne (svalde hårt som om hon mådde illa t.ex.), men när vi var klara såg hon lättad ut. Gick med lätta steg och skakade min och kollegans hand med djupt eftertryck.
Detta är nog en av anledningarna till att jag tycker om jobbet som ordningspolis. Ibland känner man att man verkligen kan hjälpa någon bara genom något så enkelt som att låta den få berätta sin historia.
:)
Nu är det infektionsstudier som gäller för resten av veckan.
Dags att sova...
Jag har varit otroligt trött under veckan som gått från det att jag senast gjorde ett inlägg. Det har varit ansträngande att jobba så mycket natt och att försöka hålla koll på allt nytt som det innebär att ändra arbetsuppgift efter fem år på samma plats. När jag varit mitt upp i det har jag inte upplevt det som särskilt jobbigt, men nu när jag äntligen hade en ganska fri helg så märkte jag det alltför tydligt. Jag försökte hämta igen det jag inte orkat plugga innan på infektionsmedicinen, men det var näst intill omöjligt att koncentrera sig och hålla sig vaken.
Jag hade i alla fall tid och prata med hustrun och mysa med familjen i helgen vilket var väldigt, väldigt skönt. :)
Det bästa av allt var att hustrun påminde mig om hur bra det funkat för mig tidigare med att plugga på "lappar". Dvs. en fråga på ena sidan och ett svar på baksidan. Det ger möjlighet att själv tänka ut lämpliga "korta-svars-frågor"/tentafrågor och sedan skriva ned ett hyfsat utförligt svar. Sedan är det bara att sitta och "nöta in" kunskapen.
Jag började skriva på några lappar under helgen och det kändes som om jag äntligen började få lite kontroll i allt kaos.
Ordningspolisjobb
Vad är det som gör att jag tycker om att jobba som ordningspolis? Det är svårt och sätta fingret på... men det har varit väldigt kul under de senaste arbetspassen.
Under ett arbetspass (natt) i förra veckan larmades det ut om en trafikolycka på en av de stora lederna kring vår stad. Först gick det ut som om att föraren var fastklämd i fordonet, men under "utlarmningen" framkom att det var en ung kille som verkade berusad. Strax efter det sade de att han sprungit från platsen när räddningstjänstpersonalen kommit till platsen. Ytterligare ett ögonblick senare framkom det åt vilket håll han sprungit. Jag och kollegan som jobbade då, låg ganska bra till för att åka fram på ärendet, men det var sådant "tjatter" på radion så vi hade inte möjlighet att säga något alls. Jag styrde bara polisbilen i riktning mot det område som de angivit att killen sprungit åt. Det snackades över radion om vilka patruller som anlänt till olycksplatsen, vem som tilldelades ledningsansvaret (PIC) och han delegerade vem som skulle åka vart och så vidare...
Det var fortfarande ingen som visste att vi åkt med på ärendet...
Snart kom det också fram att bilen verkade stulen. Nu fick ärendet flera dimensioner. Dels var det angeläget att få tag på honom för att kolla så att han inte var allvarligt skadad (ja, man kan ju faktiskt strax inpå en olycka verka oskadad) och dels skulle vi få tag på en biltjuv. Det blev lite hetsigare på polisradion om att hundpatrullen skulle fram och börja söka.
Jag var ganska kvickt framme på en av de större gatorna i det område som han skulle ha sprungit åt. Jag gled ganska långsamt framåt på gatan och såg plötsligt en figur som typ "joggade" fram på gatan (vi såg bara ryggtavlan på honom). Han var den enda personen i området som vi sett och han var klädd enligt signalementet som gått ut över radion, så jag blinkade med helljusen på honom och satte på blåljuset. Killen stannade då upp direkt, vände sig om och jag hörde honom säga "ja, ja.. det var jag som gjorde det" och gick mot polisbilen och satte händerna på motorhuven.
Det var den andra personen på kort tid som direkt erkände vad han gjort. He, he... Väldigt lustigt! Ledningscentralen hade precis uppmanat de inblandade patrullerna att gå över på en "insatskanal" och var nästan på väg att koppla ned då jag gick in och sade "vi har honom här". Den personal som höll i ärendet på ledningscentralen sa bara "öhhh... jaha"(!?). "Hur vet du det"?
- Jo han sa det själv när vi tog honom, sa jag.
Hela insatsen avbröts och senare var alla, som hört vad som hänt, ganska konfunderade. De frågade hur jag gjort för att hitta honom så snabbt...
Senare i samband med ett annat ärende (där jag inte varit inblandad) och det var ett eftersök efter en person som de inte fick tag på, så fick jag en liten hånfull kommentar, men med glimten i ögat, om att 'om jag varit där så hade säkert gärningsmannen gett upp direkt och erkänt allt han gjort'.
:)
Förnedring...
Under nattpasset igår träffade jag en kvinna som för första gången anmälde sin ex-sambo för diverse brott. Herregud vad hon pratade...
Det märktes hur mycket hon hållit inom sig det senaste året. Hon hade själv blivit bortaborterad som treåring från ett land i mellanöstern till ett europeiskt kristet par som hon levt större delen av sin barndom med och hade därför väldigt få muslimska traditioner med sig.
Killen hon blivit ihop med för snart ett år sedan var en djupt religiös muslim som till en början behandlat henne väldigt omtänksamt och ömt. Hon hade själv till en början betänkligheter kring honom, men gav till slut med sig och de blev ett par.
Hon berättade en lång historia om hur han efter en tid bl.a. inledningsvis köpt en koran till henne och visat henne hur man ska göra när man ber, krävt att hon skulle vänta "fixad och fräsch" (dvs. naken) hemma på honom när han kom hem från jobbet. Hon hade inte fått tillåtelse att fortsätta umgås med egna vänner (men hon kunde få vara med honom när han träffade sina kompisar ibland). Sex skedde under näst intill ritualistiska former oavsett om hon hade lust till det eller inte och skulle gärna avslutas med att hon fick sig en örfil eller två.
Han kallade henne gärna omväxlande för älskling, äcklig hora och gris i olika sammanhang.
Hon berättade väldigt mycket mer som jag absolut inte kan skriva om här, men det var faktiskt det första "riktiga" kvinnofridsärendet som jag stött på i min karriär. Visst... jag har träffat på kvinnor som misshandlats grovt, men i detta fallet handlade det faktiskt inte så mycket om det fysiska utan snarare om den systematiska psykiska misshandeln hon varit utsatt för.
Hemskt och säga det, men det var otroligt intressant och höra henne berätta om vad hon varit med om. Det var så att man bitvis häpnade över vad hon berättade. I vissa stycken skolboksexempel vad ett kvinnofridsärende innebär och i andra överraskande och oväntat. Hon var väldigt trovärdig och övertygande i sin berättelse och jag hoppas verkligen att hon inte bara hittade på och lurade mig. (Men det tror jag verkligen inte.... Det går nog inte att spontant hitta på en sådan historia som hon berättade för mig!).
Jag berättade för henne att jag verkligen trodde på det hon berättade och att jag hoppades att allt skulle gå bra för henne till slut, trots att det skulle stå "ord emot ord". Under det långa förhöret grät hon omväxlande med att fysiskt visa hur äcklad hon var över vad han gjort med henne (svalde hårt som om hon mådde illa t.ex.), men när vi var klara såg hon lättad ut. Gick med lätta steg och skakade min och kollegans hand med djupt eftertryck.
Detta är nog en av anledningarna till att jag tycker om jobbet som ordningspolis. Ibland känner man att man verkligen kan hjälpa någon bara genom något så enkelt som att låta den få berätta sin historia.
:)
Nu är det infektionsstudier som gäller för resten av veckan.
Dags att sova...
lördag 14 november 2009
Ekonomisk?
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att klara av de närmaste två månaderna.
Jag får skylla mig själv. Jag har levt över mina tillgångar.
Jag älskar och köpa mig en latte då och då. En god lunch på någon restaurang emellanåt och sedan har det ju varit flera barkvällar också.
Sammantaget blir det mycket pengar. Dessutom tappade jag kollen på ekonomin någon gång i mitten på hösten och missade ett par räkningar som skulle betalats vilket gjorde att pengarna tagit helt slut.
Nu får jag bita i det sura äpplet och bara jobba på.
Det är ju skönt att det äntligen verkar lösa sig på jobbet. Det är också riktigt skönt att det är välbetalt och att jag själv kan bestämma hur mycket jag vill jobba (lägga till mertid) trots att jag har en deltidstjänst.
Det är ett jobb jag tycker om och gärna vill jobba med (se tidigare inlägg "Ordningspolisjobb").
Men att ha så mycket och göra samtidigt ställer till med problem för studierna ("infektionsklinik").
Nu har jag hamnat i en situation igen där jag behöver klara av en näst intill 250%-ig sysselsättningsgrad. Heltidsstudier, nästan heltidsjobb och lite forskning som jag lovat att slutföra innan årets slut...
Förra gången jag var i liknande situation, sa jag efteråt, "aldrig mer"...
Men... "Är huv'et dumt får kroppen lida", som en kollega till mig alltid säger.
:-)
Jag får skylla mig själv. Jag har levt över mina tillgångar.
Jag älskar och köpa mig en latte då och då. En god lunch på någon restaurang emellanåt och sedan har det ju varit flera barkvällar också.
Sammantaget blir det mycket pengar. Dessutom tappade jag kollen på ekonomin någon gång i mitten på hösten och missade ett par räkningar som skulle betalats vilket gjorde att pengarna tagit helt slut.
Nu får jag bita i det sura äpplet och bara jobba på.
Det är ju skönt att det äntligen verkar lösa sig på jobbet. Det är också riktigt skönt att det är välbetalt och att jag själv kan bestämma hur mycket jag vill jobba (lägga till mertid) trots att jag har en deltidstjänst.
Det är ett jobb jag tycker om och gärna vill jobba med (se tidigare inlägg "Ordningspolisjobb").
Men att ha så mycket och göra samtidigt ställer till med problem för studierna ("infektionsklinik").
Nu har jag hamnat i en situation igen där jag behöver klara av en näst intill 250%-ig sysselsättningsgrad. Heltidsstudier, nästan heltidsjobb och lite forskning som jag lovat att slutföra innan årets slut...
Förra gången jag var i liknande situation, sa jag efteråt, "aldrig mer"...
Men... "Är huv'et dumt får kroppen lida", som en kollega till mig alltid säger.
:-)
Praktik på infektionsavdelning
Jag har jobbat väldigt mycket den sista veckan och kommer fortsätta med det hela november och december.
Jag behöver egentligen lägga fokus på en sak åt gången för att det ska funka riktigt bra, men nu får jag försöka hitta någon kompromiss.
Om jag splittrar mig för mycket känns det som om jag inte riktigt får grepp om det som jag ska kunna. Som i veckan som gick till exempel.
Vi hade introduktion till ett seminarium i måndags. Det handlar om mag-, tarminfektioner och vi ska ha det i nästa vecka. Jag visste att jag skulle jobba senare på eftermiddagen och hade lite svårt att koncentrera mig.
Tisdag till torsdag så skulle min grupp vara på avdelning och följa med på rond och träffa patienter. Jag kunde bara vara med på onsdagen tyvärr och jag kommer ta igen de andra två tillfällena med andra grupper i nästa vecka. Det märktes att de andra i min grupp hade bättre koll. Hmm... Det gillar jag inte. Jag vill vara den som har minst lika bra koll som de flesta andra.
Vi satt först och hade avrapportering från syrrorna angånde vad som hänt med patienterna under senaste dygnet och sedan gick vi runt på rond. Ronden i sig var väl inte några problem.
Efter ronden skulle de andra gå igenom den patient som de fått tilldelat tillsammans med underläkaren på avdelningen.
De skulle berätta kort om anamnesen, eventuell diagnos, hur man kommit fram till diagnosen, behandling och alternativ behandling.
Jag har fortfarande inte lärt mig antibiotikan. Jag sitter fortfarande och slår i pappren och fattar väldigt lite. Ligger steget efter nästan hela tiden.
Jag hade förhoppning om att få pluggat lite nu i helgen eftersom jag faktiskt är ledig och inte uppbokad, men det är segt. Jag är trött från veckan som gått och har svårt att komma igång.
Ja,ja... än är helgen inte slut.
Jag behöver egentligen lägga fokus på en sak åt gången för att det ska funka riktigt bra, men nu får jag försöka hitta någon kompromiss.
Om jag splittrar mig för mycket känns det som om jag inte riktigt får grepp om det som jag ska kunna. Som i veckan som gick till exempel.
Vi hade introduktion till ett seminarium i måndags. Det handlar om mag-, tarminfektioner och vi ska ha det i nästa vecka. Jag visste att jag skulle jobba senare på eftermiddagen och hade lite svårt att koncentrera mig.
Tisdag till torsdag så skulle min grupp vara på avdelning och följa med på rond och träffa patienter. Jag kunde bara vara med på onsdagen tyvärr och jag kommer ta igen de andra två tillfällena med andra grupper i nästa vecka. Det märktes att de andra i min grupp hade bättre koll. Hmm... Det gillar jag inte. Jag vill vara den som har minst lika bra koll som de flesta andra.
Vi satt först och hade avrapportering från syrrorna angånde vad som hänt med patienterna under senaste dygnet och sedan gick vi runt på rond. Ronden i sig var väl inte några problem.
Efter ronden skulle de andra gå igenom den patient som de fått tilldelat tillsammans med underläkaren på avdelningen.
De skulle berätta kort om anamnesen, eventuell diagnos, hur man kommit fram till diagnosen, behandling och alternativ behandling.
Jag har fortfarande inte lärt mig antibiotikan. Jag sitter fortfarande och slår i pappren och fattar väldigt lite. Ligger steget efter nästan hela tiden.
Jag hade förhoppning om att få pluggat lite nu i helgen eftersom jag faktiskt är ledig och inte uppbokad, men det är segt. Jag är trött från veckan som gått och har svårt att komma igång.
Ja,ja... än är helgen inte slut.
Ordningspolisjobb
Nu har jag jobbat med det nya gänget i fyra pass. Det har inte varit några konstigheter och de har ganska snabbt accepterat mig. Allihop är väl mer eller mindre avvaktande gentemot mig, men det är väl bara och vänta sig detta innan vi lärt känna varandra lite bättre.
Jag tycker om ordningspolisjobbet. För det mesta i alla fall. Jag är inte särskilt engagerad i ordningshållning i och för sig, så jag är ju inte den mest nitiske ordningspolisen. Men jobbet är varierande och bjuder ibland på överraskningar.
Jag jobbade först kväll, sedan dag, natt och sist en kväll i torsdags. Alla arbetspassen hade något kul och bjuda på, men en grej var väl lite roligare än de andra.
Jag och kollegan "Nils" åkte runt i stan under dagspasset och väntade på något att göra. Ibland slumpar det sig så att man håller sig på rätt del av stan, vilket vi gjorde nu. Vi fick larm om att det var ett pågående inbrott bara några hundra meter ifrån där vi var och att anmälaren hade uppsikt över tjuven.
Jag körde snabbt fram, men inte med blåljusen på för de kan ibland ställa till mer problem än vad de är till hjälp. Då vi kommer fram till parkeringen vid den angivna adressen står en man och en kvinna och pekar på huset som tjuven är inne i.
Det är ett 3-vånings suterränghus med flertalet lägenheter i. Tjuven hade slagit en ruta i bottenplan och tagit sig in i lägenheten. Ytterligare en granne stod och höll koll vid andra gaveln på huset så att tjuven inte skulle "slinka undan". Jag och "Nils" tog oss fram till entrédörren till lägenheten. Precis när vi ställt oss intill dörren och övervägde vad vi skulle göra för att ta honom, så öppnades dörren och ut kliver en ganska sliten man i 40-års åldern. Han bar ett gitarrfodral och en datorväska i händerna. Han stannade till direkt framför oss och ställde ned väskorna på marken.
"Nils" frågade - Vad har du gjort?
- Ja, jag har gjort inbrott! Sa han lakoniskt.
- Jaha, men det var ju bra. Då får du följa med oss, sa jag och hjälpte honom bort till radiobilen.
Jag pratade med grannarna om vad de sett och fick veta att han som bor i lägenheten var bortrest. Efter en liten stund så fick jag tag på lägenhetsinnehavaren på telefon och han var riktigt olycklig. Bara två veckor tidigare hade det varit någon annan som brutit sig in i hans bostad och tagit allt han ägde.
Stackar'n! Jag hörde hur upprörd, skakad och ledsen han var över att ha fått inbrott igen. Det sista han hade (gitarren, bärbar dator och ett psp-spel) var på väg ut med den senaste tjuven vi grep. Han sa "Jag hoppas ni tog i ordentligt när ni grep honom". Han hade nog velat höra att tjuven gjort våldsamt motstånd och fått känna på några rapp av batongen.
Jag höll det så kallade 24:8-förhöret med tjuven (rättegångsbalkens paragraf som reglerar vad som ska hända med den gripne). Det visade sig att han varit "ren" under några år och nyligen fått kontakt med några gamla bekanta som lockade in honom i fällan. Han kom till stan och festade under helgen och höll på och tända av. Han kände sig desperat och behövde mer, så därför gjorde han inbrott. Han sa att det ändå var skönt att han blev tagen såpass tidigt, så att han inte behövde sjunka så lågt denna gången. Jag berättade för honom hur olycklig lägenhetsinnehavaren var över vad han gjort och om det tidigare inbrottet.
Han sa att det var fördjävligt och att han skämdes över vad han gjort. Han sa också att det bara fanns två utvägar för honom. Antingen att han blev fri från drogsuget eller att han skjuter sig själv. Jag bekräftade honom och sa att jag förstår att det måste vara otroligt svårt när man väl fastnat för en drog och så vidare.
Förhöret avslutades positivt. Jag lyckönskade honom i att inte få fler återfall och han skakade min hand med eftertryck som om han var nöjd över att ha fått pratat med mig.
Åklagaren anhöll honom.
Jag tycker om ordningspolisjobbet. För det mesta i alla fall. Jag är inte särskilt engagerad i ordningshållning i och för sig, så jag är ju inte den mest nitiske ordningspolisen. Men jobbet är varierande och bjuder ibland på överraskningar.
Jag jobbade först kväll, sedan dag, natt och sist en kväll i torsdags. Alla arbetspassen hade något kul och bjuda på, men en grej var väl lite roligare än de andra.
Jag och kollegan "Nils" åkte runt i stan under dagspasset och väntade på något att göra. Ibland slumpar det sig så att man håller sig på rätt del av stan, vilket vi gjorde nu. Vi fick larm om att det var ett pågående inbrott bara några hundra meter ifrån där vi var och att anmälaren hade uppsikt över tjuven.
Jag körde snabbt fram, men inte med blåljusen på för de kan ibland ställa till mer problem än vad de är till hjälp. Då vi kommer fram till parkeringen vid den angivna adressen står en man och en kvinna och pekar på huset som tjuven är inne i.
Det är ett 3-vånings suterränghus med flertalet lägenheter i. Tjuven hade slagit en ruta i bottenplan och tagit sig in i lägenheten. Ytterligare en granne stod och höll koll vid andra gaveln på huset så att tjuven inte skulle "slinka undan". Jag och "Nils" tog oss fram till entrédörren till lägenheten. Precis när vi ställt oss intill dörren och övervägde vad vi skulle göra för att ta honom, så öppnades dörren och ut kliver en ganska sliten man i 40-års åldern. Han bar ett gitarrfodral och en datorväska i händerna. Han stannade till direkt framför oss och ställde ned väskorna på marken.
"Nils" frågade - Vad har du gjort?
- Ja, jag har gjort inbrott! Sa han lakoniskt.
- Jaha, men det var ju bra. Då får du följa med oss, sa jag och hjälpte honom bort till radiobilen.
Jag pratade med grannarna om vad de sett och fick veta att han som bor i lägenheten var bortrest. Efter en liten stund så fick jag tag på lägenhetsinnehavaren på telefon och han var riktigt olycklig. Bara två veckor tidigare hade det varit någon annan som brutit sig in i hans bostad och tagit allt han ägde.
Stackar'n! Jag hörde hur upprörd, skakad och ledsen han var över att ha fått inbrott igen. Det sista han hade (gitarren, bärbar dator och ett psp-spel) var på väg ut med den senaste tjuven vi grep. Han sa "Jag hoppas ni tog i ordentligt när ni grep honom". Han hade nog velat höra att tjuven gjort våldsamt motstånd och fått känna på några rapp av batongen.
Jag höll det så kallade 24:8-förhöret med tjuven (rättegångsbalkens paragraf som reglerar vad som ska hända med den gripne). Det visade sig att han varit "ren" under några år och nyligen fått kontakt med några gamla bekanta som lockade in honom i fällan. Han kom till stan och festade under helgen och höll på och tända av. Han kände sig desperat och behövde mer, så därför gjorde han inbrott. Han sa att det ändå var skönt att han blev tagen såpass tidigt, så att han inte behövde sjunka så lågt denna gången. Jag berättade för honom hur olycklig lägenhetsinnehavaren var över vad han gjort och om det tidigare inbrottet.
Han sa att det var fördjävligt och att han skämdes över vad han gjort. Han sa också att det bara fanns två utvägar för honom. Antingen att han blev fri från drogsuget eller att han skjuter sig själv. Jag bekräftade honom och sa att jag förstår att det måste vara otroligt svårt när man väl fastnat för en drog och så vidare.
Förhöret avslutades positivt. Jag lyckönskade honom i att inte få fler återfall och han skakade min hand med eftertryck som om han var nöjd över att ha fått pratat med mig.
Åklagaren anhöll honom.
söndag 8 november 2009
Nystart
Jag sade i tidigare inlägg att jag inte skulle skriva mer om konflikten, men det har hänt ett och annat som jag tycker är intressant och känner för att skriva av mig om...
Nu har det gått drygt en och en halv vecka sedan jag fick beskedet om att jag skulle få byta lista. Igår jobbade jag igen första gången sedan jag fått beskedet.
Det som oroade mig och gjorde den senaste veckan ganska outhärdlig var att beskedet om vilken lista jag skulle hamna på dröjde ända tills i förrgår.
Det har varit chefen för "ordning och säkerhet" som har tagit hand om samtalen med yttre befälen på de andra listorna. Det är personer som jag är bekant med och några av dem har jag till och med jobbat med tidigare.
Jag pratade med chefen i torsdags och då sa han att det är ju "bekymmersamt" att det snackas så mycket skit så fort i organisationen (?). Det var bara en som tydligen var helt klar med att det var helt okej att jag kom och det var han som var mitt yttre befäl innan jag sökte mig in på ledningscentralen. De andra sa att "det var okej", men att de hade vissa invändningar. Jag har ingen aning om vad invändningarna handlade om, men oavsett så tänkte jag ju det värsta.
Jag fick beskedet i fredags att jag hamnade på min "gamla lista" igen. Den enda som är kvar som jag jobbat med tidigare är yttre befälet.
Samtidigt fick jag besked om att jag skulle behöva jobba två dagspass till med min nuvarande lista.
Det kändes som en lättnad att hamna på "gamla" listan igen, så jag var inte så särskilt bekymrad över att behöva jobba med dem. För att de inte skulle få en jobbig överraskning att jag var kvar på listan, så hörde jag av mig till yttre befälet och berättade att jag skulle jobba med dem över helgen igen...
Som svar fick jag besked om att jag skulle vara beredd på att få jobba i receptionen hela helgen
Receptionsjobb
Saken är den att det är ganska låg status att jobba i receptionen. Själv vet jag inte riktigt varför, men det kanske är för att det på sitt sätt kan vara ganska krävande.
Alla befälen har en särskild "rullande lista" för att tjänstgöringstillfällena i receptionen skall bli så rättvist fördelad mellan personalen som möjligt för att undvika gnäll.
Så detta innebar helt klart att befälet var orolig för att det skulle bli jobbigt bland personalen ifall jag skulle åka med i gänget... Det störde inte mig särskilt mycket heller egentligen. Jag var på gott humör för att jag visste att det snart skulle lösa sig ändå.
Men sedan hände något som jag inte väntade mig. När jag kom på morgonen så var det nästan ingen som hälsade på mig (?). Då kände jag mig lika utfryst som en djupfrusen kyckling. :-)
Den personal som har ansvar för receptionen har en egen tjänstgöringslista och går "bredvid" ingripandepersonalen. De (receptionsbefälet) blev förvånad när de fick beskedet om att jag skulle ta receptionen bägge dagarna.
Befälet frågade mig då vad det kom sig.
Jag sa då direkt "nä.. jag är utfrusen på listan, så de har satt mig i receptionen".
Va?! Sa han då.
"Ingen kan ju anklaga dig för att inte vara rättfram i alla fall".
Jag fick snabbt förklara att "Filippa" och jag hade en konflikt för 10 år sedan som hon inte ville lösa idag och att hon sagt att hon vägrar jobba med mig och nu har de andra valt att stödja henne.
Han sa att det "var väl moget av dem".
Det var skönt att känna att det finns människor runt detta som kan se det absurda i situationen utan att egentligen behöva ta ställning i konfliktfrågan.
Jag förväntar mig ju givetvis inte att folk ska ge mig sitt stöd sådär direkt, men jag blir glad av att känna att det finns rationalitet. Och att de till slut kan känna att de har lättare att tro mig än vad de har att tro på "Filippa" utan att jag behöver anstränga mig allt för mycket.
Dagen flöt på igår och jag låtsades som ingenting och visade mig glad och nöjd. Det var några ur listan som vågade börja heja på mig när de gick förbi. Det kändes mer som att de inte kände sig inblandade egentligen och bara inte kunde visa sig vänliga mot mig när de andra var med för att inte uppfattas som svekfulla mot det "egna gänget". (Min analys).
Idag när jag jobbade var det ännu fler ur gänget som gav mig ett leende och hälsade glatt på mig, så nu känns det som om att det bara är en eller möjligtvis två som inte kan hälsa eller prata med mig. Ja, ja... Jag är nöjd för det lilla! :-)
Det är underligt hur gruppdynimik fungerar och det är något som fascinerat mig länge. Jag låter mig mycket sällan styras av "grupptryck" när jag är medveten om det. Därför har jag lätt för att ställa mig utanför och observera vad som händer istället.
Jag har en idé om att de konflikter jag varit med om har handlat om min förmåga att stå emot grupptryck och att det varit alltför hotfullt för vissa personer. De kan ha uppfattat mig som opålitlig eller ett hot mot gruppen.
Imorgon börjar jag jobba på min "gamla" lista igen och det ska bli spännande och se hur de är och vad de tror att de vet om mig...
:-)
Nu har det gått drygt en och en halv vecka sedan jag fick beskedet om att jag skulle få byta lista. Igår jobbade jag igen första gången sedan jag fått beskedet.
Det som oroade mig och gjorde den senaste veckan ganska outhärdlig var att beskedet om vilken lista jag skulle hamna på dröjde ända tills i förrgår.
Det har varit chefen för "ordning och säkerhet" som har tagit hand om samtalen med yttre befälen på de andra listorna. Det är personer som jag är bekant med och några av dem har jag till och med jobbat med tidigare.
Jag pratade med chefen i torsdags och då sa han att det är ju "bekymmersamt" att det snackas så mycket skit så fort i organisationen (?). Det var bara en som tydligen var helt klar med att det var helt okej att jag kom och det var han som var mitt yttre befäl innan jag sökte mig in på ledningscentralen. De andra sa att "det var okej", men att de hade vissa invändningar. Jag har ingen aning om vad invändningarna handlade om, men oavsett så tänkte jag ju det värsta.
Jag fick beskedet i fredags att jag hamnade på min "gamla lista" igen. Den enda som är kvar som jag jobbat med tidigare är yttre befälet.
Samtidigt fick jag besked om att jag skulle behöva jobba två dagspass till med min nuvarande lista.
Det kändes som en lättnad att hamna på "gamla" listan igen, så jag var inte så särskilt bekymrad över att behöva jobba med dem. För att de inte skulle få en jobbig överraskning att jag var kvar på listan, så hörde jag av mig till yttre befälet och berättade att jag skulle jobba med dem över helgen igen...
Som svar fick jag besked om att jag skulle vara beredd på att få jobba i receptionen hela helgen
Receptionsjobb
Saken är den att det är ganska låg status att jobba i receptionen. Själv vet jag inte riktigt varför, men det kanske är för att det på sitt sätt kan vara ganska krävande.
Alla befälen har en särskild "rullande lista" för att tjänstgöringstillfällena i receptionen skall bli så rättvist fördelad mellan personalen som möjligt för att undvika gnäll.
Så detta innebar helt klart att befälet var orolig för att det skulle bli jobbigt bland personalen ifall jag skulle åka med i gänget... Det störde inte mig särskilt mycket heller egentligen. Jag var på gott humör för att jag visste att det snart skulle lösa sig ändå.
Men sedan hände något som jag inte väntade mig. När jag kom på morgonen så var det nästan ingen som hälsade på mig (?). Då kände jag mig lika utfryst som en djupfrusen kyckling. :-)
Den personal som har ansvar för receptionen har en egen tjänstgöringslista och går "bredvid" ingripandepersonalen. De (receptionsbefälet) blev förvånad när de fick beskedet om att jag skulle ta receptionen bägge dagarna.
Befälet frågade mig då vad det kom sig.
Jag sa då direkt "nä.. jag är utfrusen på listan, så de har satt mig i receptionen".
Va?! Sa han då.
"Ingen kan ju anklaga dig för att inte vara rättfram i alla fall".
Jag fick snabbt förklara att "Filippa" och jag hade en konflikt för 10 år sedan som hon inte ville lösa idag och att hon sagt att hon vägrar jobba med mig och nu har de andra valt att stödja henne.
Han sa att det "var väl moget av dem".
Det var skönt att känna att det finns människor runt detta som kan se det absurda i situationen utan att egentligen behöva ta ställning i konfliktfrågan.
Jag förväntar mig ju givetvis inte att folk ska ge mig sitt stöd sådär direkt, men jag blir glad av att känna att det finns rationalitet. Och att de till slut kan känna att de har lättare att tro mig än vad de har att tro på "Filippa" utan att jag behöver anstränga mig allt för mycket.
Dagen flöt på igår och jag låtsades som ingenting och visade mig glad och nöjd. Det var några ur listan som vågade börja heja på mig när de gick förbi. Det kändes mer som att de inte kände sig inblandade egentligen och bara inte kunde visa sig vänliga mot mig när de andra var med för att inte uppfattas som svekfulla mot det "egna gänget". (Min analys).
Idag när jag jobbade var det ännu fler ur gänget som gav mig ett leende och hälsade glatt på mig, så nu känns det som om att det bara är en eller möjligtvis två som inte kan hälsa eller prata med mig. Ja, ja... Jag är nöjd för det lilla! :-)
Det är underligt hur gruppdynimik fungerar och det är något som fascinerat mig länge. Jag låter mig mycket sällan styras av "grupptryck" när jag är medveten om det. Därför har jag lätt för att ställa mig utanför och observera vad som händer istället.
Jag har en idé om att de konflikter jag varit med om har handlat om min förmåga att stå emot grupptryck och att det varit alltför hotfullt för vissa personer. De kan ha uppfattat mig som opålitlig eller ett hot mot gruppen.
Imorgon börjar jag jobba på min "gamla" lista igen och det ska bli spännande och se hur de är och vad de tror att de vet om mig...
:-)
söndag 25 oktober 2009
Fest och om frigjordhet
I fredags träffade jag grabbarna (gubbarna?) på en ölkväll. Det kändes som ett skönt brejk från att älta konflikt och lösningsstrategier. Det blev många goda öl och en sen natt... som påverkade lördagen. :)
Igår lät jag sonen (snart 10 år) klippa sig och ta hål i örat. När jag lite senare samma dag hämtade en cykel från min äldre bror, så nämde jag detta (kanske för att provocera lite). Han sa då med eftertryck: "Vad är du för förälder egentligen, XX [dottern] fick inte ta hål i öronen förrän hon var 13 år".
He, he.. brorsan är så välordnad och strukturerad i sitt liv. En riktig "svensson" på sitt eget lilla sätt. En ram som jag faller utanför även om jag inte är en helt frigjord människa. Jag tycker det är skönt men det ställer lite högre krav om man inte följer den sociala mallen av hur saker och ting "ska vara". Så fort man går utanför det trygga valet, så måste man vara beredd på att ta konsekvenserna för det. Nu anser inte jag att låta sonen ta hål i örat är särskilt vågat jämfört med mycket annat, men gör detta till en allmän fundering.
Sonen har under lång tid talat om det och verkade helt säker i sin önskan. Han blev både riktigt snygg och nöjd med örhänget. :)
Imorgon fortsätter djupdykningen i bakteriernas och virusarnas värld...
Igår lät jag sonen (snart 10 år) klippa sig och ta hål i örat. När jag lite senare samma dag hämtade en cykel från min äldre bror, så nämde jag detta (kanske för att provocera lite). Han sa då med eftertryck: "Vad är du för förälder egentligen, XX [dottern] fick inte ta hål i öronen förrän hon var 13 år".
He, he.. brorsan är så välordnad och strukturerad i sitt liv. En riktig "svensson" på sitt eget lilla sätt. En ram som jag faller utanför även om jag inte är en helt frigjord människa. Jag tycker det är skönt men det ställer lite högre krav om man inte följer den sociala mallen av hur saker och ting "ska vara". Så fort man går utanför det trygga valet, så måste man vara beredd på att ta konsekvenserna för det. Nu anser inte jag att låta sonen ta hål i örat är särskilt vågat jämfört med mycket annat, men gör detta till en allmän fundering.
Sonen har under lång tid talat om det och verkade helt säker i sin önskan. Han blev både riktigt snygg och nöjd med örhänget. :)
Imorgon fortsätter djupdykningen i bakteriernas och virusarnas värld...
Avsägande av självpåtaget ansvar
Nu har jag kommit till ett beslut i frågan om min konflikt med kollegan på jobbet. Igår bestämde jag mig för att sluta ta på mig ansvaret för att lösa problemet.
Nu får cheferna och "Filippa" lösa det själva. Efter utspelet i torsdags så har jag kommit att inse att vi nog sannolikt aldrig kommer finna någon gemensam grund och stå på. Konfliktlösande samtal skulle nog inte leda någonvart. Vi har för olika uppfattning om historien och hon har en förmåga att övervärdera "oförrätter" som hon utsätts för (i alla fall från mig).
Jag har hållt mig öppen för att kunna lösa detta, men kommer från och med nu tystlåtet hålla mig till min egen uppfattning av vad som hänt (utan att ge efter för några av hennes tolkningar) och bara vara mig själv i arbetsgruppen. Det finns nog inte mycket jag kan göra nu för att påverka deras inställning. Antingen accepterar de mig eller också inte...
För de som kommer in på bloggen utan att läst några tidigare inlägg, så lägger jag till länkar nedan till de inlägg jag skrivit om händelsen:
- Jag hade en konflikt som startade på polishögskolan ("Första konflikten") och påverkade mig en tid efter i två omgångar ("Aspiranten", "Konflikt 2...".
- Många år senare (alltså denna höst), så intog den kvinnan jag hade konflikten med en oresonlig inställning och meddelade cheferna att hon vägrade att arbeta med mig ("... besvärligt på jobbet").
- Jag har därefter arbetat på att försöka lösa situationen ("Träff med chefen"), men det verkar ganska lönlöst och på många sätt otrevligt ("Status Quo").
Situationen är väl långt ifrån tillfredsställande än, men jag backar tillbaka och accepterar det hela för att se vad som händer under de närmsta veckorna.
Jag tänker inte fördjupa mig mer i denna konflikten här, men jag kanske tar upp lite "goda råd" och psykologistudier om konflikter på jobbet lite längre fram.
Hoppas ni får jobba tillsammans med rationella, resonliga och öppna människor. :-)
Nu får cheferna och "Filippa" lösa det själva. Efter utspelet i torsdags så har jag kommit att inse att vi nog sannolikt aldrig kommer finna någon gemensam grund och stå på. Konfliktlösande samtal skulle nog inte leda någonvart. Vi har för olika uppfattning om historien och hon har en förmåga att övervärdera "oförrätter" som hon utsätts för (i alla fall från mig).
Jag har hållt mig öppen för att kunna lösa detta, men kommer från och med nu tystlåtet hålla mig till min egen uppfattning av vad som hänt (utan att ge efter för några av hennes tolkningar) och bara vara mig själv i arbetsgruppen. Det finns nog inte mycket jag kan göra nu för att påverka deras inställning. Antingen accepterar de mig eller också inte...
För de som kommer in på bloggen utan att läst några tidigare inlägg, så lägger jag till länkar nedan till de inlägg jag skrivit om händelsen:
- Jag hade en konflikt som startade på polishögskolan ("Första konflikten") och påverkade mig en tid efter i två omgångar ("Aspiranten", "Konflikt 2...".
- Många år senare (alltså denna höst), så intog den kvinnan jag hade konflikten med en oresonlig inställning och meddelade cheferna att hon vägrade att arbeta med mig ("... besvärligt på jobbet").
- Jag har därefter arbetat på att försöka lösa situationen ("Träff med chefen"), men det verkar ganska lönlöst och på många sätt otrevligt ("Status Quo").
Situationen är väl långt ifrån tillfredsställande än, men jag backar tillbaka och accepterar det hela för att se vad som händer under de närmsta veckorna.
Jag tänker inte fördjupa mig mer i denna konflikten här, men jag kanske tar upp lite "goda råd" och psykologistudier om konflikter på jobbet lite längre fram.
Hoppas ni får jobba tillsammans med rationella, resonliga och öppna människor. :-)
fredag 23 oktober 2009
Status Quo
Oj, detta har varit en kväll med många svängar upp och ned. Kvällen inleddes med större utsättning och därefter satte vi oss i turlaget i ett särskilt rum på stationen för att kunna prata lite i fred.
Budskap
Yttre befälet inledde med en summering av vad som hänt i stort och hur läget var nu. Därefter fick jag möjlighet att säga vad jag ville säga. Jag var ganska nervös för jag ville att det skulle komma fram på ett bra sätt och det upplever jag i efterhand att det gjorde.
Jag fick sagt att jag varit uppe hos chefen i måndags och krävt ett beslut och att jag sagt att det inte spelar någon roll vilket turlag jag jobbar på. Och att det är okej för mig och byta bara beslutet kommer snabbt.
Att även om jag blir kvar på listan och det blir jobbigt med konflikter så kan jag inte sluta jobba eftersom jag behöver inkomsten.
Att jag vill att det ska vara ett öppet klimat där alla säger precis vad det tycker och känner utan förbehåll.
Att jag är beredd att lösa konflikten mellan mig och "Filippa" på något sätt ifall det behövs.
Vi var totalt nio stycken plus yttre befälet som var med på samtalet, dvs. inte alla i personalgruppen/turlaget. Jag fortsatte med att bekräfta att det måste ha varit jobbigt för dem att detta händer.
Först var det tyst i några sekunder och sedan kommer en tjej i turlaget till tals och säger att hon är jätteledsen för vad som hänt. Vad jag fick veta sedan var att hon var riktigt bra kompis med "Filippa" (kanske bästa kompis). Hon fick tårar i ögonen då hon berättade vad hon kände.
Strax efter var det en av killarna som sa att han också kände detta som väldigt jobbigt. De andra var väl ganska neutrala. Dels för att de var nya på turlaget och dels för att de kanske inte kände lika starkt eller inte kunde med och säga något just då.
Det var någon som var nyfiken på vad som hänt. Jag ville inte gå in på detaljer så jag summerade kort (i efterhan inser jag att det var för kort) allt det som jag berättade om i inlägget "Första konflikten", genom att säga:
Att "Filippa" tog på sig ansvaret för att hjälpa till i en annan konflikt jag hade med en annan tjej. Och att jag efter det kände mig nedtryckt och att "Filippa" kritiserade mig ofta.
Och att jag sagt det till lärarinnan och att hon då kallat upp "Filippa" till studierummet och skällt ut henne "för att vara olämplig som polis", vilket jag inte avsåg.
Samtalet gick runt hela problematiken en stund och riktades senare in på att cheferna brustit i sitt ansvar.
Det anser verkligen jag också! Jag ställde kravet i måndags att en chef skulle gå ner till turlaget och motivera sitt beslut att låta mig gå kvar på turlaget, men det var ingen som hört något från cheferna (inklusive mig).
Dessutom sa tjejen, som är så bra kompis med "Filippa", att det blir nog svårt att lösa konflikten eftersom "Filippa" har blivit så sårad av mig att hon inte kommer kunna förlåta mig.
Samtalet avslutades med att vi skulle ta det som det kom och se vad som händer.
En pratig kväll och ett dödsfall
Jag åkte tillsammans med yttre befälet under kvällen för att han ville lära känna mig bättre och kunna prata igenom saker och ting. Det blev väldigt bra. Vi lärde känna varandra bättre och jag tror att jag lyckades förmedla min syn på hur jag upplevde allt som händer just nu.
Under kvällen fick vi hantera ett dödsfall med en person som inte hörts av på tre veckor och som sannolikt legat död i ca 2 veckor. Likvätska hade läckt ut, luktade starkt och fränt från kroppen och maskar kröp i den. Kroppen fördes till Rättsmedicin för vidare handläggning där. Jag blev faktiskt inte så äcklad som jag trodde. Det är hemskt att se detta första gången, men jag har sett detta och värre vid tidigare tillfällen innan jag gick in på ledningscentralen.
En oväntad vändning och jobbig vändning
Vid 10-tiden på kvällen ringer yttre befälets telefon. Jag fick reda på att det var "Filippa" som ringde och ville kalla samman alla för att prata och berätta något.
Det dröjde ganska länge innan alla kunde komma in till stationen, så det började inte förrän drygt en och en halv timme senare. När vi alla väl var på plats så började "Filippa" med att säga att hon inte upplevde detta som någon vanlig konflikt. Det handlar om att hon "inte har något förtroende" för mig. Hon kan inte lita på mig och har sårat henne så mycket att det inte går att reparera. Hon sa också "det är precis det här som han gör" och pekade på mig med handen. "Jag blir så arg, för jag har inte alls blivit uppkallad till läraren för att jag varit olämplig som polis".
Jag satt tyst och sa ingenting.
"Jag och två klasskamrater tog på oss ansvaret att hjälpa XX (mig) för att han var mobbad och jag tyckte inte det var rätt. Vi hade ett bra samtal tycker jag och det var inte jag som blev uppkallad efter det utan det var ett gemensamt möte hos läraren. Det finns protokoll över bägge mötena, men inget om att jag skulle vara olämplig som polis."
Jag vet inte hur hon gör det, men jag tror att jag håller på och bli knäpp...
Jag minns tydligt hur hon står framme vid tavlan och pratar med folket i klassen om att hon fått skulden för något som hon anser att hon inte har gjort, men minns samtidigt det gemensamma mötet hos läraren. Jag minns också hur hon försökt vända syftet med mötet till att hon tagit sitt ansvar som medkamrat och förhindra "skitsnack bakom min rygg".
Jag kommer inte ihåg i vilken ordning saker och ting skedde, men jag vet bestämt att hon fick skäll och rejält med skäll och det var så vår konflikt startade (tyvärr måste jag väl erkänna att "nästan olämplig som polis" kom ryktesvägen till mig, så det kan vara en överdrift).
Efter det hände det fler missförstånd på skolan där hon utnyttjat missförstånden till att beskylla mig för att vara lögnaktig, falsk och opålitlig.
Då "Filippa" berättade detta, så bekräftade tjejkompisen på listan att jag faktiskt sagt just så.
Hon lyckades förmedla igen att jag var en lögnare. Jag ville inte fastna i en "jag sa att du sa att jag sa"-fälla, så därför bemötte jag inte hennes påstående alls.
Kompisens inställning till mig har knappast förbättrats och hon lär väl nu vara övertygad om att jag är en manipulativ lögnare.
"Filippa" ville också åskådliggöra varför hon inte kan tänka sig att det skulle gå och lösa konflikten och förklara varför det egentligen inte är en "konflikt". Hon jämförde situationen med en kvinna som frigjort sig från en man som misshandlat henne svårt och att de varit skilda i tio år. Efter tio år kommer någon och säger att "nu skall ni bli tillsammans igen och gifta er".
Hon sade att hon ville poängtera det faktum att man som polis är oerhört beroende av sin kollega som man jobbar med i många avseenden och att "man lämnar över sitt liv i den andres händer". Detta var en känslomässig grej som hon kände för mig och handlar inte så mycket om vem som gjort vad eller så och att det därför inte är något som man kan prata igenom. Hon tryckte också på att det var hon som kände så och att det inte har med någon annans känslor/åsikter om mig att göra.
Detta är ju en väldigt stark beskrivning av vad hon känner. Jag undrar vad som gjort att hon känner på detta sättet om det inte hände på det sätt som jag beskrivit det? Antingen tycker hon att det är något annat jag gjort som haft större betydelse för henne, men då kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det kan vara... Det var länge sedan och då jag hade inte ork över att hantera problemen som vi hade med varandra och kommer därför ihåg väldigt lite.
Det låter i alla fall inte som om det kommer bli någon öppning för kommunikation mellan oss den närmsta tiden.
Jag kan inte låta bli och undra varför hon skulle behöva säga allt detta just denna kvällen? Det var väl jyst på sätt och vis, för då fick ju jag också vara med, men det känns ändå konstigt.
Ringde kompisen och berättade vad jag försökt säga till turlaget och då fick hon bråttom att förklara sig och sin ståndpunkt...?
Jag vet ärligt talat inte var de andra står i sina ståndpunkter nu. Det var mycket tyst i rummet när hon pratade. Yttre befälet summerade och försökte "coacha" så gott han kunde.
De andra var ju väldigt angelägna om att det skulle hittas en lösning på problemet och att cheferna måste ta sitt ansvar. Det var helt tydligt att de tyckte att cheferna absolut skulle låta mig få komma till en annan lista och nu känner jag själv att det kanske skulle bli en bra lösning med tanke på den lojalitet som finns med "Filippa" och hennes situation...
Manipulation?
Jag är allt mer övertygad nu om att "Filippa" inte pratat specifikt om mig och om vad som kan hänt, utan snarare anförtrott sig åt några ytterst få och därefter låtit tysta insinuationer ta hand om resten.
Jag kan fortfarande inte avgöra om hon avsiktligt manipulerar eller om det bara är hennes personlighet att hantera människor som hon inte tycker om på detta sättet? Det är svårt att vara objektiv när man är mitt upp i något. Hon skådespelar otroligt skickligt ifall det skulle vara så att hon avsiktligt manipulerar...
Detta möte slutade på samma sätt som det förra. "Vänta och se vad cheferna beslutar".
Efter detta samtalet kände jag mig helt klart mer olustig än efter det första. Jag vill inte att hennes bild av mig ska få bli den gällande. Just nu är flera av deras åsikter i en vågskål. Får se åt vilket håll vågskålen kommer luta om ett tag...
Nu är jag trött och har huvudvärk. Dags och lägga sig och försöka sova trots alla tankar som snurrar i huvudet.
Budskap
Yttre befälet inledde med en summering av vad som hänt i stort och hur läget var nu. Därefter fick jag möjlighet att säga vad jag ville säga. Jag var ganska nervös för jag ville att det skulle komma fram på ett bra sätt och det upplever jag i efterhand att det gjorde.
Jag fick sagt att jag varit uppe hos chefen i måndags och krävt ett beslut och att jag sagt att det inte spelar någon roll vilket turlag jag jobbar på. Och att det är okej för mig och byta bara beslutet kommer snabbt.
Att även om jag blir kvar på listan och det blir jobbigt med konflikter så kan jag inte sluta jobba eftersom jag behöver inkomsten.
Att jag vill att det ska vara ett öppet klimat där alla säger precis vad det tycker och känner utan förbehåll.
Att jag är beredd att lösa konflikten mellan mig och "Filippa" på något sätt ifall det behövs.
Vi var totalt nio stycken plus yttre befälet som var med på samtalet, dvs. inte alla i personalgruppen/turlaget. Jag fortsatte med att bekräfta att det måste ha varit jobbigt för dem att detta händer.
Först var det tyst i några sekunder och sedan kommer en tjej i turlaget till tals och säger att hon är jätteledsen för vad som hänt. Vad jag fick veta sedan var att hon var riktigt bra kompis med "Filippa" (kanske bästa kompis). Hon fick tårar i ögonen då hon berättade vad hon kände.
Strax efter var det en av killarna som sa att han också kände detta som väldigt jobbigt. De andra var väl ganska neutrala. Dels för att de var nya på turlaget och dels för att de kanske inte kände lika starkt eller inte kunde med och säga något just då.
Det var någon som var nyfiken på vad som hänt. Jag ville inte gå in på detaljer så jag summerade kort (i efterhan inser jag att det var för kort) allt det som jag berättade om i inlägget "Första konflikten", genom att säga:
Att "Filippa" tog på sig ansvaret för att hjälpa till i en annan konflikt jag hade med en annan tjej. Och att jag efter det kände mig nedtryckt och att "Filippa" kritiserade mig ofta.
Och att jag sagt det till lärarinnan och att hon då kallat upp "Filippa" till studierummet och skällt ut henne "för att vara olämplig som polis", vilket jag inte avsåg.
Samtalet gick runt hela problematiken en stund och riktades senare in på att cheferna brustit i sitt ansvar.
Det anser verkligen jag också! Jag ställde kravet i måndags att en chef skulle gå ner till turlaget och motivera sitt beslut att låta mig gå kvar på turlaget, men det var ingen som hört något från cheferna (inklusive mig).
Dessutom sa tjejen, som är så bra kompis med "Filippa", att det blir nog svårt att lösa konflikten eftersom "Filippa" har blivit så sårad av mig att hon inte kommer kunna förlåta mig.
Samtalet avslutades med att vi skulle ta det som det kom och se vad som händer.
En pratig kväll och ett dödsfall
Jag åkte tillsammans med yttre befälet under kvällen för att han ville lära känna mig bättre och kunna prata igenom saker och ting. Det blev väldigt bra. Vi lärde känna varandra bättre och jag tror att jag lyckades förmedla min syn på hur jag upplevde allt som händer just nu.
Under kvällen fick vi hantera ett dödsfall med en person som inte hörts av på tre veckor och som sannolikt legat död i ca 2 veckor. Likvätska hade läckt ut, luktade starkt och fränt från kroppen och maskar kröp i den. Kroppen fördes till Rättsmedicin för vidare handläggning där. Jag blev faktiskt inte så äcklad som jag trodde. Det är hemskt att se detta första gången, men jag har sett detta och värre vid tidigare tillfällen innan jag gick in på ledningscentralen.
En oväntad vändning och jobbig vändning
Vid 10-tiden på kvällen ringer yttre befälets telefon. Jag fick reda på att det var "Filippa" som ringde och ville kalla samman alla för att prata och berätta något.
Det dröjde ganska länge innan alla kunde komma in till stationen, så det började inte förrän drygt en och en halv timme senare. När vi alla väl var på plats så började "Filippa" med att säga att hon inte upplevde detta som någon vanlig konflikt. Det handlar om att hon "inte har något förtroende" för mig. Hon kan inte lita på mig och har sårat henne så mycket att det inte går att reparera. Hon sa också "det är precis det här som han gör" och pekade på mig med handen. "Jag blir så arg, för jag har inte alls blivit uppkallad till läraren för att jag varit olämplig som polis".
Jag satt tyst och sa ingenting.
"Jag och två klasskamrater tog på oss ansvaret att hjälpa XX (mig) för att han var mobbad och jag tyckte inte det var rätt. Vi hade ett bra samtal tycker jag och det var inte jag som blev uppkallad efter det utan det var ett gemensamt möte hos läraren. Det finns protokoll över bägge mötena, men inget om att jag skulle vara olämplig som polis."
Jag vet inte hur hon gör det, men jag tror att jag håller på och bli knäpp...
Jag minns tydligt hur hon står framme vid tavlan och pratar med folket i klassen om att hon fått skulden för något som hon anser att hon inte har gjort, men minns samtidigt det gemensamma mötet hos läraren. Jag minns också hur hon försökt vända syftet med mötet till att hon tagit sitt ansvar som medkamrat och förhindra "skitsnack bakom min rygg".
Jag kommer inte ihåg i vilken ordning saker och ting skedde, men jag vet bestämt att hon fick skäll och rejält med skäll och det var så vår konflikt startade (tyvärr måste jag väl erkänna att "nästan olämplig som polis" kom ryktesvägen till mig, så det kan vara en överdrift).
Efter det hände det fler missförstånd på skolan där hon utnyttjat missförstånden till att beskylla mig för att vara lögnaktig, falsk och opålitlig.
Då "Filippa" berättade detta, så bekräftade tjejkompisen på listan att jag faktiskt sagt just så.
Hon lyckades förmedla igen att jag var en lögnare. Jag ville inte fastna i en "jag sa att du sa att jag sa"-fälla, så därför bemötte jag inte hennes påstående alls.
Kompisens inställning till mig har knappast förbättrats och hon lär väl nu vara övertygad om att jag är en manipulativ lögnare.
"Filippa" ville också åskådliggöra varför hon inte kan tänka sig att det skulle gå och lösa konflikten och förklara varför det egentligen inte är en "konflikt". Hon jämförde situationen med en kvinna som frigjort sig från en man som misshandlat henne svårt och att de varit skilda i tio år. Efter tio år kommer någon och säger att "nu skall ni bli tillsammans igen och gifta er".
Hon sade att hon ville poängtera det faktum att man som polis är oerhört beroende av sin kollega som man jobbar med i många avseenden och att "man lämnar över sitt liv i den andres händer". Detta var en känslomässig grej som hon kände för mig och handlar inte så mycket om vem som gjort vad eller så och att det därför inte är något som man kan prata igenom. Hon tryckte också på att det var hon som kände så och att det inte har med någon annans känslor/åsikter om mig att göra.
Detta är ju en väldigt stark beskrivning av vad hon känner. Jag undrar vad som gjort att hon känner på detta sättet om det inte hände på det sätt som jag beskrivit det? Antingen tycker hon att det är något annat jag gjort som haft större betydelse för henne, men då kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det kan vara... Det var länge sedan och då jag hade inte ork över att hantera problemen som vi hade med varandra och kommer därför ihåg väldigt lite.
Det låter i alla fall inte som om det kommer bli någon öppning för kommunikation mellan oss den närmsta tiden.
Jag kan inte låta bli och undra varför hon skulle behöva säga allt detta just denna kvällen? Det var väl jyst på sätt och vis, för då fick ju jag också vara med, men det känns ändå konstigt.
Ringde kompisen och berättade vad jag försökt säga till turlaget och då fick hon bråttom att förklara sig och sin ståndpunkt...?
Jag vet ärligt talat inte var de andra står i sina ståndpunkter nu. Det var mycket tyst i rummet när hon pratade. Yttre befälet summerade och försökte "coacha" så gott han kunde.
De andra var ju väldigt angelägna om att det skulle hittas en lösning på problemet och att cheferna måste ta sitt ansvar. Det var helt tydligt att de tyckte att cheferna absolut skulle låta mig få komma till en annan lista och nu känner jag själv att det kanske skulle bli en bra lösning med tanke på den lojalitet som finns med "Filippa" och hennes situation...
Manipulation?
Jag är allt mer övertygad nu om att "Filippa" inte pratat specifikt om mig och om vad som kan hänt, utan snarare anförtrott sig åt några ytterst få och därefter låtit tysta insinuationer ta hand om resten.
Jag kan fortfarande inte avgöra om hon avsiktligt manipulerar eller om det bara är hennes personlighet att hantera människor som hon inte tycker om på detta sättet? Det är svårt att vara objektiv när man är mitt upp i något. Hon skådespelar otroligt skickligt ifall det skulle vara så att hon avsiktligt manipulerar...
Detta möte slutade på samma sätt som det förra. "Vänta och se vad cheferna beslutar".
Efter detta samtalet kände jag mig helt klart mer olustig än efter det första. Jag vill inte att hennes bild av mig ska få bli den gällande. Just nu är flera av deras åsikter i en vågskål. Får se åt vilket håll vågskålen kommer luta om ett tag...
Nu är jag trött och har huvudvärk. Dags och lägga sig och försöka sova trots alla tankar som snurrar i huvudet.
torsdag 22 oktober 2009
Konflikt 2 och dess efterverkningar...
Introduktion
Jag visste egentligen inte hur "AnnaKarin" (Filippas kompis) såg på mig. Jag hade inte haft tillfälle att umgås särskilt mycket med henne på PHS, så jag visste inte heller vad hon var för typ av person.
Då jag kom till den nya stationen blev det någon dags introduktion av stationen och efter det så placerades jag ut på turlaget. Det dröjde ett antal arbetspass innan jag åkte tillsammans med AnnaKarin. Jag fick lära känna de andra först.
Det var "tjejlistan" som chefer och personalen från de andra listorna kallade den. Det var ett kvinnligt yttre befäl "Lena" och sedan var vi tre män utav 11 personer på listan. Det är ganska ovanligt att det var (är) så. Alla var ganska olika varandra, men de verkade fungera hyfsat bra med varandra.
Det var inget påtagligt som hände när jag kom. Det var väldigt likt det som jag känner med min nya lista idag och som jag skrivit om tidigare. Ett ointresse och distans riktad gentemot mig.
Jag ville inte tro då att det kunde bero på att de redan hade uppfattningar och förväntningar på mig, utan trodde att det berodde på något annat.
Vid den här tiden hade jag börjat läsa om sagan om ringen böckerna igen, så jag ville gärna läsa om det var en lugn stund eller så.
Jag provade att sitta med vid fika bordet några gånger. Det är inte lätt att tränga sig in i andras konversationer (särskilt om de inte bjuder in en), så jag valde att sätta mig med min bok.
Några gånger fick jag lite ifrågasättande kommentarer som "hur orkar du läsa den tjocka boken här" eller andra liknande kommentarer. Det var väl ett sätt för mig att hantera min oförmåga att kunna ta mig in i gemenskapen. Det var något jag skulle få kastat tillbaka i ansiktet senare...
Trevande försök
Efter ungefär tre veckor fick jag åka första gången med AnnaKarin. Det blev en ganska "trevande" upplevelse. Ingen av oss visste hur vi skulle agera mot varandra för att det skulle fungera. När det var lugnt och vi hade ärenden som det inte gjorde så mycket ifall de tog lite längre tid, så fastnade vi ibland i grejen med att försöka visa oss ödmjuka.
"Nä, men bestäm du".
"Nä, men du sa ju först, så bestäm du".
"Jag men det behöver jag inte göra ifall du vill göra på något annat sätt". O.s.v...
Riktigt tramsigt bitvis alltså. Jag anser mig vara ganska handlingskraftig och otålig. I detta fallet var det nog till stor nackdel. Men saken är den att jag aldrig helt säkert fått veta vad som hände mellan AnnaKarin och mig.
Jag utnyttjade senare det faktum att jag var något år äldre än AnnaKarin vilket gjorde mig till "förman" i patrullen och stå som ansvarig för ingripanden och beslut i något större utsträckning. Jag började ta för mig mer efter att ha tröttnat på vårt handligsförlamade kommunikationssätt. Jag började styra och ställa mer med henne för att undvika "hur vill du göra, då"-diskussionerna. Vilket jag tror kan ha varit en av orsakerna till problemet mellan oss...
Problematiskt
En annan sak som också ställde till det mellan oss var en incident med en välkänd tung missbrukare som slagit sönder rutor på en mack och hotat personal.
Hon körde snabbt fram till macken på larm för vi fick det på radion som pågående, men när vi kom dit hade han vandrat vidare in på en liten cykel-/gångväg en bit in bakom macken.
Ett vittne skulle peka ut åt vilket håll han gått och då bestämde jag helt självsvåldigt att jag skulle gå iväg med vittnet medan AnnaKarin skulle köra fram polisbilen till gångbanan.
Hon tog lite längre tid på sig än vad jag väntade mig, så jag började gå inåt på gångbanan och bad honom vinka till sig AnnaKarin så att hon skulle kunna köra efter med bilen in på gångbanan.
Typ hundra meter in på gångbanan hittade jag den kände missbrukaren på en bänk. Jag stod intill honom och försökte få kontakt med honom medan jag väntade på att AnnaKarin skulle komma. Tiden gick och jag kollade min radio och försökte kalla upp LKC, men det funkade inte. Jag såg också att jag glömt jobbmobilen i polisbilen, så jag kunde inte få tag på henne för att få veta varför hon dröjde.
Till slut tyckte missbrukaren att han suttit färdigt där och ville gå. Då såg jag att han hade en morakniv bredvid sig och då drog jag fram batongen för att vara beredd ifall han fick för sig att göra utfall. Han blev typ "sur" och försökte gå och jag beordrade honom att stanna kvar så gott jag kunde. Till slut kom han så nära mig att jag kände mig tvungen att rappa honom på benet med batongen.
Precis när jag utdelar rappen hör jag hur ett par manliga kollegorkommer till platsen och hjälper mig att ta ned honom på marken. De tar in honom i sin bil och mer eller mindre övertar ärendet. Det var skönt för jag var tvungen och reda ut med AnnaKarin vad som hänt.
1. Det hade varit reservdrift på LKC så radion fungerade inte som vanligt (jag skulle ha lagt min bärbara radio på en specifik kanal).
2. AnnaKarin hade inte sett hur vittnet vinkat på henne, så hon hade kört fram och tillbaka längsmed bilvägen. Gångbanan låg skymd från bilvägen och hon kunde därför inte se var jag var någonstans.
Hon sa att hon försökt och få tag på mig och LKC hade ringt och undrat var vi var någonstans och så vidare. Det märktes hur störd hon var över vad som hänt och lade mycket av skulden på mig för att det blev som det blev.
Jag medger att jag fattade ett hastigt beslut (kanske t.o.m. lite oövertänkt), men samtidigt förväntade jag mig mer av henne... Något som hon tydligen inte klarade av att hantera.
Trött
Jag hade varit på listan i drygt två månader. Jag kände av trycket på att jag inte riktigt passade in i gruppen, hade haft svårt att jobba natt och det var mycket som hände för mig även utanför jobbet (familjeåtaganden med småbarn och lite sömn mm). Detta gjorde att jag pratade med biträdande chefen "Lars". Lars var känd för att vara mycket duktig på administration, men inte särskilt kompetent på att hantera personalfrågor. Jag frågade honom om det fanns någon liten möjlighet för mig att få komma till utredningsavdelningen för att jobba dagtid under några veckor eller ett par månader. Han var mycket tveksam till det. Det skulle inte finnas resursutrymme för det.
Samtal och skuldbeläggande
Tre dagar senare kallades jag till ett "samtal". Lars, Lena (yttre befälet), en kollega med fackansvar och så jag.
Jag hade inte i förväg fått veta exakt vad mötet skulle handla om, men jag hade mina aningar och fick ont i magen.
Lars inledde med att berätta att AnnaKarin uttalat samarbetsbekymmer med mig och att hon inte ville åka med mig mer. I nästa andetag sa han att vi har fixat så att du kan komma upp på utredningen om du vill. (Jaha ja... nu passar det...).
Han kunde inte hjälpa mig för att jag behövde det, men han kunde gärna fixa det för att undvika att ta tag i konflikten.
Jag protesterade genast och poängterade hur viktigt det var för mig och kanske t.o.m. för AnnaKarin att vi redde ut vår konflikt. Det blev först lite milda protester att det inte var nödvändigt när jag ändå ville komma upp på utredningsavdelningen. Jag stod på mig och sa att jag ville ha en gemensam träff.
Då trädde Lena in och sa att "det orkar faktiskt inte hon". Lena sa att AnnaKarin haft det jobbigt och att hon faktiskt försökt samarbeta med mig. Det var något som jag blev fundersam över. Vadå försökte samarbeta?
Då framkom det att AnnaKarin varit tveksam till att jobba med mig från början och att hon berättat det för Lena. De hade kommit överens om att AnnaKarin skulle i alla fall försöka och se hur det gick. Det hade alltså legat en outtalad dold agenda hela tiden som jag inte kunnat "sätta fingret på" och som AnnaKarin kände till och som Lena inte lyft fram i ett enda samtal.
- Helt klart dömt att misslyckas!
Dessutom sade Lena att hon tyckte jag var konstig och att de andra också tyckte det. (?)
Lena hade stört sig på att jag satt och läste istället för att vara med de andra vid fikabordet. Jag försökte berätta för henne att det inte är så lätt att ta sig in i konversationer som man inte har någon anknytning till (interna skämt o.s.v.), men det verkade hon inte fatta alls. Lena satt större delen av tiden med armarna i kors och såg irriterad ut.
(Lena är idag i chefskarriären. Hoppas hon har lärt sig en hel del om personalhanteringsfrågor på vägen...).
Jag ville till utredningen och de använde det som argument för att låta AnnaKarin slippa konfronteras med mig.
Jag upplevde framför allt Lars och Lena som jäkligt fega och som överbeskyddande gentemot AnnaKarin.
Vad var det som gjorde att hon behövde skyddas och tas om hand mer än mig?
Det märktes med all tydlighet vart Lenas allianser låg. Hon sa till och med själv att hon kände mer för AnnaKarin eftersom Lena lärt känna henne under det gångna året och att de även umgås på fritiden. En chef ska ju vara opartisk och ta ansvar för alla parters behov.
Jag fick ingen upprättelse. Ingen förklaring. Inget förslag om vad det var för hemskt jag gjort som jag behövde ändra på.
Ett synnerligen oproduktivt samtal helt enkelt! Men jag fick ju komma upp på utredningen och jobba dagtid i alla fall.
Eftersom det var jag som "blev flyttad på", så var jag självklart ett samtalsämne bland personalen. Jag tror inte det var någon som visste vad problemet var (lika lite som jag), men bara oron över att ha en kollega som är svår att samarbeta med spred sig.
Små förändringar
På utredningen gick allt skitbra. Jag gjorde mig vän med de flesta där. Jag samarbetade med två av de ordinarie utredarna på ett större internetbedrägeriärende som uppmärksammades på stationen och i media. Jag bistod bl.a. med den tekniska kunskapen kring datorer och internet som de äldre kollegorna inte var så familjära med.
Men allt har ett slut och jag skulle bara få var uppe på utredningen ett halvår. När halvåret var slut placerades jag in på ett turlag vars arbetstidlista var rakt motsatt den som AnnaKarin var på, så att vi skulle se varandra så lite som möjligt (eller hon se mig rättare sagt).
Här på min tredje listplacering på under två år, uppstod en helt galen konflikt. Men denna hör inte riktigt samman med det som "Filippa" orsakat mig. Den var snarare ett symtom på efterverkningarna efter den senaste konflikten som förblev olöst.
Och dessutom hade personen som ansvarade för att öppna upp konflikten med mig sannolikt en borderlinestörning.
Han gjorde sig till slut ovän med alla och körde stilen "är du inte med mig, så är du emot mig". Han bytte lista efter några månader och långtidssjukskrev sig under två år innan han sade upp sig som polis. Han jobbar idag som försäljare.
Jag arbetade in mig på den nya listan och det funkade bra. Jag fick min plats i gruppen och det var ingen som hade några åsikter om mig eller vad jag gjorde.
Det hände visserligen en grej till, men den var så otroligt barnslig och dum. Tobias som gick i parallellklassen på PHS och är mycket god vän med Filippa gästspelade på "min" lista under drygt tre månader för att det var ont om personal på listan.
Han hade också gått upp till chefen och sagt att han inte tyckte om mig och inte ville åka tillsammans med mig. (Va Fan!?).
Vid det här laget så var jag ju helt etablerad bland personal och chefer så han fick tack och lov inget gehör för sitt önskemål. Skönt att inte sådant trams accepterades. Vi fick jobba tillsammans vid några tillfällen och det funkade utan några större problem.
Ledningscentralarbete
En tid efter det sökte jag till ledningscentralen och har jobbat där i några år. Här har jag aldrig varit i någon konflikt med någon i personalen. Alla har sina egenheter, men det har inte hindrat ett fungerande samarbete.
Det har gått så många år sedan konflikten med Filippa nu, så jag tänkte att jag skulle vara fri den nu, men hon har tydligten inte lyckats släppa den...
Jag var öppen för att tala med både henne och andra öppet om vad som skett eller inte skett för att förhindra dolda konflikter, men hon kör sina utspel fortfarande.
Ett avslut?
Jag hoppas på att få ett definitivt slut på detta nu. Jag är så trött på att behöva bevisa för andra att jag inte är något som de tror att jag är!
Det ska verkligen bli intressant och se vad som händer ikväll.
Jag visste egentligen inte hur "AnnaKarin" (Filippas kompis) såg på mig. Jag hade inte haft tillfälle att umgås särskilt mycket med henne på PHS, så jag visste inte heller vad hon var för typ av person.
Då jag kom till den nya stationen blev det någon dags introduktion av stationen och efter det så placerades jag ut på turlaget. Det dröjde ett antal arbetspass innan jag åkte tillsammans med AnnaKarin. Jag fick lära känna de andra först.
Det var "tjejlistan" som chefer och personalen från de andra listorna kallade den. Det var ett kvinnligt yttre befäl "Lena" och sedan var vi tre män utav 11 personer på listan. Det är ganska ovanligt att det var (är) så. Alla var ganska olika varandra, men de verkade fungera hyfsat bra med varandra.
Det var inget påtagligt som hände när jag kom. Det var väldigt likt det som jag känner med min nya lista idag och som jag skrivit om tidigare. Ett ointresse och distans riktad gentemot mig.
Jag ville inte tro då att det kunde bero på att de redan hade uppfattningar och förväntningar på mig, utan trodde att det berodde på något annat.
Vid den här tiden hade jag börjat läsa om sagan om ringen böckerna igen, så jag ville gärna läsa om det var en lugn stund eller så.
Jag provade att sitta med vid fika bordet några gånger. Det är inte lätt att tränga sig in i andras konversationer (särskilt om de inte bjuder in en), så jag valde att sätta mig med min bok.
Några gånger fick jag lite ifrågasättande kommentarer som "hur orkar du läsa den tjocka boken här" eller andra liknande kommentarer. Det var väl ett sätt för mig att hantera min oförmåga att kunna ta mig in i gemenskapen. Det var något jag skulle få kastat tillbaka i ansiktet senare...
Trevande försök
Efter ungefär tre veckor fick jag åka första gången med AnnaKarin. Det blev en ganska "trevande" upplevelse. Ingen av oss visste hur vi skulle agera mot varandra för att det skulle fungera. När det var lugnt och vi hade ärenden som det inte gjorde så mycket ifall de tog lite längre tid, så fastnade vi ibland i grejen med att försöka visa oss ödmjuka.
"Nä, men bestäm du".
"Nä, men du sa ju först, så bestäm du".
"Jag men det behöver jag inte göra ifall du vill göra på något annat sätt". O.s.v...
Riktigt tramsigt bitvis alltså. Jag anser mig vara ganska handlingskraftig och otålig. I detta fallet var det nog till stor nackdel. Men saken är den att jag aldrig helt säkert fått veta vad som hände mellan AnnaKarin och mig.
Jag utnyttjade senare det faktum att jag var något år äldre än AnnaKarin vilket gjorde mig till "förman" i patrullen och stå som ansvarig för ingripanden och beslut i något större utsträckning. Jag började ta för mig mer efter att ha tröttnat på vårt handligsförlamade kommunikationssätt. Jag började styra och ställa mer med henne för att undvika "hur vill du göra, då"-diskussionerna. Vilket jag tror kan ha varit en av orsakerna till problemet mellan oss...
Problematiskt
En annan sak som också ställde till det mellan oss var en incident med en välkänd tung missbrukare som slagit sönder rutor på en mack och hotat personal.
Hon körde snabbt fram till macken på larm för vi fick det på radion som pågående, men när vi kom dit hade han vandrat vidare in på en liten cykel-/gångväg en bit in bakom macken.
Ett vittne skulle peka ut åt vilket håll han gått och då bestämde jag helt självsvåldigt att jag skulle gå iväg med vittnet medan AnnaKarin skulle köra fram polisbilen till gångbanan.
Hon tog lite längre tid på sig än vad jag väntade mig, så jag började gå inåt på gångbanan och bad honom vinka till sig AnnaKarin så att hon skulle kunna köra efter med bilen in på gångbanan.
Typ hundra meter in på gångbanan hittade jag den kände missbrukaren på en bänk. Jag stod intill honom och försökte få kontakt med honom medan jag väntade på att AnnaKarin skulle komma. Tiden gick och jag kollade min radio och försökte kalla upp LKC, men det funkade inte. Jag såg också att jag glömt jobbmobilen i polisbilen, så jag kunde inte få tag på henne för att få veta varför hon dröjde.
Till slut tyckte missbrukaren att han suttit färdigt där och ville gå. Då såg jag att han hade en morakniv bredvid sig och då drog jag fram batongen för att vara beredd ifall han fick för sig att göra utfall. Han blev typ "sur" och försökte gå och jag beordrade honom att stanna kvar så gott jag kunde. Till slut kom han så nära mig att jag kände mig tvungen att rappa honom på benet med batongen.
Precis när jag utdelar rappen hör jag hur ett par manliga kollegorkommer till platsen och hjälper mig att ta ned honom på marken. De tar in honom i sin bil och mer eller mindre övertar ärendet. Det var skönt för jag var tvungen och reda ut med AnnaKarin vad som hänt.
1. Det hade varit reservdrift på LKC så radion fungerade inte som vanligt (jag skulle ha lagt min bärbara radio på en specifik kanal).
2. AnnaKarin hade inte sett hur vittnet vinkat på henne, så hon hade kört fram och tillbaka längsmed bilvägen. Gångbanan låg skymd från bilvägen och hon kunde därför inte se var jag var någonstans.
Hon sa att hon försökt och få tag på mig och LKC hade ringt och undrat var vi var någonstans och så vidare. Det märktes hur störd hon var över vad som hänt och lade mycket av skulden på mig för att det blev som det blev.
Jag medger att jag fattade ett hastigt beslut (kanske t.o.m. lite oövertänkt), men samtidigt förväntade jag mig mer av henne... Något som hon tydligen inte klarade av att hantera.
Trött
Jag hade varit på listan i drygt två månader. Jag kände av trycket på att jag inte riktigt passade in i gruppen, hade haft svårt att jobba natt och det var mycket som hände för mig även utanför jobbet (familjeåtaganden med småbarn och lite sömn mm). Detta gjorde att jag pratade med biträdande chefen "Lars". Lars var känd för att vara mycket duktig på administration, men inte särskilt kompetent på att hantera personalfrågor. Jag frågade honom om det fanns någon liten möjlighet för mig att få komma till utredningsavdelningen för att jobba dagtid under några veckor eller ett par månader. Han var mycket tveksam till det. Det skulle inte finnas resursutrymme för det.
Samtal och skuldbeläggande
Tre dagar senare kallades jag till ett "samtal". Lars, Lena (yttre befälet), en kollega med fackansvar och så jag.
Jag hade inte i förväg fått veta exakt vad mötet skulle handla om, men jag hade mina aningar och fick ont i magen.
Lars inledde med att berätta att AnnaKarin uttalat samarbetsbekymmer med mig och att hon inte ville åka med mig mer. I nästa andetag sa han att vi har fixat så att du kan komma upp på utredningen om du vill. (Jaha ja... nu passar det...).
Han kunde inte hjälpa mig för att jag behövde det, men han kunde gärna fixa det för att undvika att ta tag i konflikten.
Jag protesterade genast och poängterade hur viktigt det var för mig och kanske t.o.m. för AnnaKarin att vi redde ut vår konflikt. Det blev först lite milda protester att det inte var nödvändigt när jag ändå ville komma upp på utredningsavdelningen. Jag stod på mig och sa att jag ville ha en gemensam träff.
Då trädde Lena in och sa att "det orkar faktiskt inte hon". Lena sa att AnnaKarin haft det jobbigt och att hon faktiskt försökt samarbeta med mig. Det var något som jag blev fundersam över. Vadå försökte samarbeta?
Då framkom det att AnnaKarin varit tveksam till att jobba med mig från början och att hon berättat det för Lena. De hade kommit överens om att AnnaKarin skulle i alla fall försöka och se hur det gick. Det hade alltså legat en outtalad dold agenda hela tiden som jag inte kunnat "sätta fingret på" och som AnnaKarin kände till och som Lena inte lyft fram i ett enda samtal.
- Helt klart dömt att misslyckas!
Dessutom sade Lena att hon tyckte jag var konstig och att de andra också tyckte det. (?)
Lena hade stört sig på att jag satt och läste istället för att vara med de andra vid fikabordet. Jag försökte berätta för henne att det inte är så lätt att ta sig in i konversationer som man inte har någon anknytning till (interna skämt o.s.v.), men det verkade hon inte fatta alls. Lena satt större delen av tiden med armarna i kors och såg irriterad ut.
(Lena är idag i chefskarriären. Hoppas hon har lärt sig en hel del om personalhanteringsfrågor på vägen...).
Jag ville till utredningen och de använde det som argument för att låta AnnaKarin slippa konfronteras med mig.
Jag upplevde framför allt Lars och Lena som jäkligt fega och som överbeskyddande gentemot AnnaKarin.
Vad var det som gjorde att hon behövde skyddas och tas om hand mer än mig?
Det märktes med all tydlighet vart Lenas allianser låg. Hon sa till och med själv att hon kände mer för AnnaKarin eftersom Lena lärt känna henne under det gångna året och att de även umgås på fritiden. En chef ska ju vara opartisk och ta ansvar för alla parters behov.
Jag fick ingen upprättelse. Ingen förklaring. Inget förslag om vad det var för hemskt jag gjort som jag behövde ändra på.
Ett synnerligen oproduktivt samtal helt enkelt! Men jag fick ju komma upp på utredningen och jobba dagtid i alla fall.
Eftersom det var jag som "blev flyttad på", så var jag självklart ett samtalsämne bland personalen. Jag tror inte det var någon som visste vad problemet var (lika lite som jag), men bara oron över att ha en kollega som är svår att samarbeta med spred sig.
Små förändringar
På utredningen gick allt skitbra. Jag gjorde mig vän med de flesta där. Jag samarbetade med två av de ordinarie utredarna på ett större internetbedrägeriärende som uppmärksammades på stationen och i media. Jag bistod bl.a. med den tekniska kunskapen kring datorer och internet som de äldre kollegorna inte var så familjära med.
Men allt har ett slut och jag skulle bara få var uppe på utredningen ett halvår. När halvåret var slut placerades jag in på ett turlag vars arbetstidlista var rakt motsatt den som AnnaKarin var på, så att vi skulle se varandra så lite som möjligt (eller hon se mig rättare sagt).
Här på min tredje listplacering på under två år, uppstod en helt galen konflikt. Men denna hör inte riktigt samman med det som "Filippa" orsakat mig. Den var snarare ett symtom på efterverkningarna efter den senaste konflikten som förblev olöst.
Och dessutom hade personen som ansvarade för att öppna upp konflikten med mig sannolikt en borderlinestörning.
Han gjorde sig till slut ovän med alla och körde stilen "är du inte med mig, så är du emot mig". Han bytte lista efter några månader och långtidssjukskrev sig under två år innan han sade upp sig som polis. Han jobbar idag som försäljare.
Jag arbetade in mig på den nya listan och det funkade bra. Jag fick min plats i gruppen och det var ingen som hade några åsikter om mig eller vad jag gjorde.
Det hände visserligen en grej till, men den var så otroligt barnslig och dum. Tobias som gick i parallellklassen på PHS och är mycket god vän med Filippa gästspelade på "min" lista under drygt tre månader för att det var ont om personal på listan.
Han hade också gått upp till chefen och sagt att han inte tyckte om mig och inte ville åka tillsammans med mig. (Va Fan!?).
Vid det här laget så var jag ju helt etablerad bland personal och chefer så han fick tack och lov inget gehör för sitt önskemål. Skönt att inte sådant trams accepterades. Vi fick jobba tillsammans vid några tillfällen och det funkade utan några större problem.
Ledningscentralarbete
En tid efter det sökte jag till ledningscentralen och har jobbat där i några år. Här har jag aldrig varit i någon konflikt med någon i personalen. Alla har sina egenheter, men det har inte hindrat ett fungerande samarbete.
Det har gått så många år sedan konflikten med Filippa nu, så jag tänkte att jag skulle vara fri den nu, men hon har tydligten inte lyckats släppa den...
Jag var öppen för att tala med både henne och andra öppet om vad som skett eller inte skett för att förhindra dolda konflikter, men hon kör sina utspel fortfarande.
Ett avslut?
Jag hoppas på att få ett definitivt slut på detta nu. Jag är så trött på att behöva bevisa för andra att jag inte är något som de tror att jag är!
Det ska verkligen bli intressant och se vad som händer ikväll.
onsdag 21 oktober 2009
Skön träning och ett litet besked
Jag hade sovmorgon och en labsession till idag. Jag fick lämna lite av mitt blod igår och idag kollade vi på tre olika sekvenser av fagocytos. 
I den första låg hemofilus influense utan kapsel [Hi] (gott om fagocytos).
I den andra hemofilus influense b med kapsel [Hib] (väldigt lite facocytos).
I den tredje låg Hib plus antikroppar. I den hade bakterierna agglutinerats (klumpats ihop av antikropparna) och fagocyterats något bättre än provet utan antikroppar.
Det var länge sedan jag satt och glodde ner i ett mikroskop (sist var 1½ år sedan på histologikursen) och det var sjukt vad snurrig jag blev. Antingen är jag inte lämpad för att kolla i mikroskop eller så är jag väl kanske bara otränad. ;-)
Har haft ett skönt träningspass idag också. Jag tränar på Friskis och testade "Indoor Walking" tillsammans med hustrun. Det var riktigt gött! Tung technogung första halvtimmen drev på bra. Sista kvarten hade lite mesig musik... Av flera skäl så har det varit lite dåligt med träning de senaste veckorna, så det var ett väldigt bra uppstartspass.
När jag kom hem från träningen hörde jag av mig till mitt yttre befäl som var på väg till jobbet för att jobba natt. Jag frågade om han hört något och han sa bara att han fått besked från chefen att beslutet ligger kvar på att jag ska stanna på listan. Gött! Hoppas beslutet inte ändras...
Jag frågade om det hade varit något snack på listan om vad som hänt, men det påstod han att det inte varit. Han sa också att det inte var alla som var helt insatta i omständigheterna för att det varit lediga o så, men att det varit någon/några som ringt och pratat med "Filippa".
Jag ville göra honom beredd på att jag skulle ta upp saken med de andra, så jag sa rent ut att jag skulle ta upp saken imorgon för att skapa ett öppet klimat.Det verkade som om han menade det när han sa att han tyckte det vore bra. Han hade själv inte tagit upp det med de andra än och jag hörde igen hur jobbigt han tycker detta är (vilket jag också tycker som ni kanske förstår).
Imorgon ska jag först avsluta labben på eftermiddagen och sedan ska jag jobba kväll.
Till utsättningen tänkte jag ta upp saken inför allihop och så får jag se hur de reagerar...
Det kommer bli besvärligt om någon eller några ger mig skulden för att "Filippa" väljer att inte komma tillbaka till dem eller om jag inte får gehör för att få berätta min version av vad jag upplevt har hänt. Om de vägrar lyssna får hennes version stå oemotsagd och då känner jag nog att ingenting är löst än...
Jag kan faktiskt mötas med lite skepsis och oförståelse om jag berättar delar av vad som hänt mig (jag kan inte berätta detta på det sättet som jag har gjort här på bloggen).
Ibland får jag känslan av att även de som jag känner väl (men kanske inte så länge) tänker -"undrar vad han gjort".
De märker väl också hur starkt det påverkar mig. Jag har nog inte varit lika öppen och pratsam som jag kanske kan vara ibland. Enbart det faktum att jag blir så starkt påverkad gör också att andra blir fundersamma. De vet inte om att de gör det och detta är väl en väldigt mänsklig reaktion, men det gör det tyvärr inte lättare för mig...
Om det är någon av er som är nyfiken på hur det hela gått, så ska jag försöka skriva lite efter jobbet imorgon. Det blir nog ganska sent...
Imogen Heap: Headlock
spotify:track:4DQx83WALp1UWDPgvTh1M4
I den första låg hemofilus influense utan kapsel [Hi] (gott om fagocytos).
I den andra hemofilus influense b med kapsel [Hib] (väldigt lite facocytos).
I den tredje låg Hib plus antikroppar. I den hade bakterierna agglutinerats (klumpats ihop av antikropparna) och fagocyterats något bättre än provet utan antikroppar.
Det var länge sedan jag satt och glodde ner i ett mikroskop (sist var 1½ år sedan på histologikursen) och det var sjukt vad snurrig jag blev. Antingen är jag inte lämpad för att kolla i mikroskop eller så är jag väl kanske bara otränad. ;-)
Har haft ett skönt träningspass idag också. Jag tränar på Friskis och testade "Indoor Walking" tillsammans med hustrun. Det var riktigt gött! Tung technogung första halvtimmen drev på bra. Sista kvarten hade lite mesig musik... Av flera skäl så har det varit lite dåligt med träning de senaste veckorna, så det var ett väldigt bra uppstartspass.
När jag kom hem från träningen hörde jag av mig till mitt yttre befäl som var på väg till jobbet för att jobba natt. Jag frågade om han hört något och han sa bara att han fått besked från chefen att beslutet ligger kvar på att jag ska stanna på listan. Gött! Hoppas beslutet inte ändras...
Jag frågade om det hade varit något snack på listan om vad som hänt, men det påstod han att det inte varit. Han sa också att det inte var alla som var helt insatta i omständigheterna för att det varit lediga o så, men att det varit någon/några som ringt och pratat med "Filippa".
Jag ville göra honom beredd på att jag skulle ta upp saken med de andra, så jag sa rent ut att jag skulle ta upp saken imorgon för att skapa ett öppet klimat.Det verkade som om han menade det när han sa att han tyckte det vore bra. Han hade själv inte tagit upp det med de andra än och jag hörde igen hur jobbigt han tycker detta är (vilket jag också tycker som ni kanske förstår).
Imorgon ska jag först avsluta labben på eftermiddagen och sedan ska jag jobba kväll.
Till utsättningen tänkte jag ta upp saken inför allihop och så får jag se hur de reagerar...
Det kommer bli besvärligt om någon eller några ger mig skulden för att "Filippa" väljer att inte komma tillbaka till dem eller om jag inte får gehör för att få berätta min version av vad jag upplevt har hänt. Om de vägrar lyssna får hennes version stå oemotsagd och då känner jag nog att ingenting är löst än...
Jag kan faktiskt mötas med lite skepsis och oförståelse om jag berättar delar av vad som hänt mig (jag kan inte berätta detta på det sättet som jag har gjort här på bloggen).
Ibland får jag känslan av att även de som jag känner väl (men kanske inte så länge) tänker -"undrar vad han gjort".
De märker väl också hur starkt det påverkar mig. Jag har nog inte varit lika öppen och pratsam som jag kanske kan vara ibland. Enbart det faktum att jag blir så starkt påverkad gör också att andra blir fundersamma. De vet inte om att de gör det och detta är väl en väldigt mänsklig reaktion, men det gör det tyvärr inte lättare för mig...
Om det är någon av er som är nyfiken på hur det hela gått, så ska jag försöka skriva lite efter jobbet imorgon. Det blir nog ganska sent...
Imogen Heap: Headlock
spotify:track:4DQx83WALp1UWDPgvTh1M4
Baktlab, forskarmöte och funderingar...
Idag hade vi mikrobiologilaboration.
laboration (senlat. labora´tio eg. '(ansträngande) arbete', av lat. labo´ro 'arbeta'), praktiskt naturvetenskapligt arbete, experiment, vanligen i undervisningssyfte. (NE)
Vi skulle göra olika odlingar med cellkulturer och bakterier. Jag är inte någon labråtta precis... Det gick nog bra, men resultatet får vi inte förrän på torsdag. Jag hade en trevlig och duktig labpartner som det funkade bra med.
Det kändes mest som om jag följde en instruktion utan särskilt mycket eftertanke. Men det blir nog bättre på torsdag när vi ska studera resultaten.
Idag hade vi forskargruppmöte igen. Idag hade gruppen bjudit in sjukvårdspersonal från kriminal- och rättspykvården för att diskutera farmakologisk behandling av aggression. Ännu en givande session precis som förra veckan. Det är verkligen kul att få ta del av kunniga och drivna människors idéer kring det man intresserar sig för.
Jag har fortfarande inte fått något besked från cheferna på mitt jobb. Jag funderar på vilket som skulle vara bäst. Byta turlag eller inte? Det skulle vara skönt att äntligen konfrontera "Filippa" om vad hon gjort, men tror samtidigt att det inte skulle leda någonvart. Hon kommer nog aldrig erkänna något utan att hon konfronteras med bevis för det...
När jag tänker tillbaka på allt som hänt mig, så går det upp för mig hur stort ansvar hon har för alla komplicerade möten jag varit med om. Det som stör mig absolut mest är att hon inte kunnat släppa detta och bara gå vidare. Jag har förlåtit henne för det som hänt tidigare och vi skulle nog inte haft något problem idag ifall hon bara hade låtit bli att ondgöra sig över mig inför de andra under det senaste halvåret-året.
Det ska bli spännande och se hur cheferna hanterar detta... (med tanke på att jag har ganska dåliga erfarenheter även av chefernas förmåga att hantera konflikter från tidigare händelser).
laboration (senlat. labora´tio eg. '(ansträngande) arbete', av lat. labo´ro 'arbeta'), praktiskt naturvetenskapligt arbete, experiment, vanligen i undervisningssyfte. (NE)
Vi skulle göra olika odlingar med cellkulturer och bakterier. Jag är inte någon labråtta precis... Det gick nog bra, men resultatet får vi inte förrän på torsdag. Jag hade en trevlig och duktig labpartner som det funkade bra med.Det kändes mest som om jag följde en instruktion utan särskilt mycket eftertanke. Men det blir nog bättre på torsdag när vi ska studera resultaten.
Idag hade vi forskargruppmöte igen. Idag hade gruppen bjudit in sjukvårdspersonal från kriminal- och rättspykvården för att diskutera farmakologisk behandling av aggression. Ännu en givande session precis som förra veckan. Det är verkligen kul att få ta del av kunniga och drivna människors idéer kring det man intresserar sig för.
Jag har fortfarande inte fått något besked från cheferna på mitt jobb. Jag funderar på vilket som skulle vara bäst. Byta turlag eller inte? Det skulle vara skönt att äntligen konfrontera "Filippa" om vad hon gjort, men tror samtidigt att det inte skulle leda någonvart. Hon kommer nog aldrig erkänna något utan att hon konfronteras med bevis för det...
När jag tänker tillbaka på allt som hänt mig, så går det upp för mig hur stort ansvar hon har för alla komplicerade möten jag varit med om. Det som stör mig absolut mest är att hon inte kunnat släppa detta och bara gå vidare. Jag har förlåtit henne för det som hänt tidigare och vi skulle nog inte haft något problem idag ifall hon bara hade låtit bli att ondgöra sig över mig inför de andra under det senaste halvåret-året.
Det ska bli spännande och se hur cheferna hanterar detta... (med tanke på att jag har ganska dåliga erfarenheter även av chefernas förmåga att hantera konflikter från tidigare händelser).
tisdag 20 oktober 2009
Aspiranten
Ansökningarna till aspirantplatser var klara i början av sista terminen och otroligt nog så hamnade jag tillsammans med Filippa, Sara och Tobias på samma polisstation trots att det fanns minst fem andra stationer jag kunde blivit slumpmässigt placerad på av myndigheten. Det kändes lite obekvämt att det blev så, men det var en tjej till "Johanna" som också kom till samma station. Johanna var en väldigt jordnära person och det fanns inte något manipulativt i henne.
Annorlunda
Under aspiranttiden hade vi alla var sin handledare som ansvarade för vår utveckling i yrkesrollen till polis. Min handledare var något äldre och kunnig polis, men hade hjärtat någon annanstans. Han lärde mig bl.a. hur han gjorde för att ordna privata ärenden under arbetstid, suga lite på larmen för att inte överanstränga sig och att det är viktigt att inte köra för fort fram på larmen för då kan man faktiskt behöva skriva något. Om man är tillräckligt långsam fram kan ärendet t.o.m. ha löst sig självt. Eftersom han var en ganska udda karaktär så hamnade jag lite utanför "kärnan" av poliser.
De andra hade lite yngre och hungrigare handledare som ställde högre krav vilket jag blev lite avundsjuk på. Det önskade jag att min handledare också var.
Under aspiranttiden så skulle vi alla gå runt på polisstationens olika avdelningar som utredning och span. Det som jag är absolut gladast för att min handledare fixade var några dagars studiebesökhos piketen. Det var skitkul! Löp- och styrketräning, skjutövningar, rappelering, inbrytning i lägenhet var något av det som jag (och inte de andra) fick vara med om just då pga. att han hade kontakter.
Utfryst
När jag kom upp på spanavdelningen var första tillfället som jag riktigt kände av att jag förväntades vara eller bete mig på ett visst sätt.
Jag hade haft en ganska bra tid fram till detta tillfället och hade inte väntat mig att få den behandlingen jag fick. Filippa, Sara och Tobias hade under någon eller ett par veckor befunnit sig tillsammans uppe på "ungomsspan".
Ungdomsspan var två killar i yngre medelåldern "Benny" och "Bosse" som var respekterade och omtyckta av de flesta på stationen. Bägge, men kanske i synnerhet Bosse, var ganska tystlåtna gentemot mig. Om jag frågade något så gav de mig kortast möjliga svar utan några utläggningar. Filippa, Sara och Tobias skulle vara kvar ytterligare en vecka samtidigt med mig. På ett kanske inte helt diskret sätt höll de isär mig från de andra i så stor utsträckning som möjligt, som jag vid det ögonblicket inte riktigt förstod...
Efter någon dag tyckte jag det kändes orättvist att jag inte skulle få vara med på några av de saker som de andra fick vara med på och frågade Bosse om inte jag också skulle få göra något av det. Det blev på gränsen till en utskällning.
Tyvärr minns jag inte idag vad han sa, men jag blev chockerad av vilket förakt han hade i rösten då han talade med mig. Då kände jag mig inträngd i ett hörn och förstod att Filippa eller Sara (eller bägge) hade snackat om mig och att Benny och Bosse försökte skydda tjejerna från mig.
Hur kan en lögnare säga att han inte är en lögnare? Det fanns inte mycket till utväg för mig och jag stod verkligen ensam i striden just då. Jag tog upp problemet med min handledare, men han gav bara rådet att "bara vara mig själv" så kommer de till slut upptäcka att det faktiskt inte är så som tjejerna påstår. Men det hjälpte mig ju faktiskt inte just då... Jag lät det vara och accepterade att jag satt i en sits jag inte kunde förändra.
Jag vet heller inte vad de (hon) har sagt. Det kan vara allt från ett diskret insinuant "Jaha, ska han vara här också", till att hon vitt och brett talade om vad de (hon) tycker om om mig och varför. Det diskreta sättet kan ibland vara effektivare för då lämnar man detaljer öppet för fantasin och "mottagarens" föreställningar. I efterhand kan ingen heller anklaga personen för att farit med osanning eftersom omständigheterna inte varit direkt uttalade. Hur ska man då kunna vända på en situation?
Upprättelse?
Någon månad senare var det dags för mig att vara med på utredningsavdelningen (och jag skulle faktiskt få vara där utan de andra). Jag fick en äldre mycket sympatisk utredare ("Gunnar") som tog hand om mig och såg till att jag fick lite lätta arbeten att börja jobba med.
Poliser älskar och skvallra om varandra och ganska snart hörde jag hur Gunnar skällde ut en utredarkollega rejält för att denne hade pratat illa om mig vid fikabordet. Han sa att jag var "en bra kille" och att hon skulle "ge fan" i att snacka skit om sådant som hon inte känner till. Strax efter det satte han sig ned med mig och berättade som det var. Han tyckte om mig och skulle ställa upp för mig om det blev mer problem eller skitsnack.
Fy fan vad skönt det kändes att äntligen få en liten form av upprättelse! Efter det var de flesta uppe på utredningen nästan överdrivet vänliga mot mig. De hälsade trevligt och lät mig få vara en del i deras "fikasnack". Jag kommer alltid vara otroligt tacksam för det Gunnar gjorde. Inte för att det var så mycket han gjorde, men det symboliska värdet var ovärderligt för mig. Det blev så att jag faktiskt blev omtyckt bland utredarna och jag kände mig hemma trots den korta tiden som jag befann mig där. Ryktet från utredningen motverkade effekten av Filippas (deras) skitsnack.
Efter att aspiranten var klar och jag fick min placering jobbade jag tillsammans med Johanna och vi hade kul och fick gemenskap. Yttre befälet på den listan hade varit Johannas handledare och handledarna hade pratat sig samman givetvis och då hade det väl insinuerats igen om att man skulle hålla koll på mig...
Yttre befälet konfronterade mig och sa att han aldrig lyssnar på andras bedömningar om någon och att han själv skulle skaffa sig en uppfattningom mig. Det var väl nobelt sagt av honom, men det märktes i alla fall att han hade ett extra misstänksamt öga gentemot mig som tog lite tid att bli av med. De andra på listan behövde bara jobba några pass med mig och sedan var jag accepterad och med i gemenskapen.
Jag jobbade nästan ett år till på den stationen innan jag sökte mig vidare. Johanna berättade att hon hade varit med vid något tillfälle och hört hur stämningen var gentemot mig var då Filippa, Sara och Tobias satt och pratade. Den var verkligen inte var särskilt mogen och hon tyckte inte att det var något jag skulle bry mig så mycket om. Dessutom hittade jag ett tillfälle då jag konfronterade Bosse med hans tidigare intsällning till mig. Jag fick typ ett "halvt rätt", men långt ifrån en ursäkt. Han hade väl ingen aning om vad han skulle tro och det kan vara riktigt svårt att erkänna att man har fel ibland...
Jag trodde verkligen att den tiden som var innan var över och att Filippa släppt det hela.
Den enda som inte sökte sig till ny station var Sara som fortfarande är kvar och gör karriär.
Det är helt otroligt, men då jag får min placering på den nya stationen hamnar jag på samma lista som AnnaKarin (Filippas bästa kompis från parallellklassen!).
Då tar nästa konflikt sin början... och då funderar jag på om det någonsin kommer ta slut.
Annorlunda
Under aspiranttiden hade vi alla var sin handledare som ansvarade för vår utveckling i yrkesrollen till polis. Min handledare var något äldre och kunnig polis, men hade hjärtat någon annanstans. Han lärde mig bl.a. hur han gjorde för att ordna privata ärenden under arbetstid, suga lite på larmen för att inte överanstränga sig och att det är viktigt att inte köra för fort fram på larmen för då kan man faktiskt behöva skriva något. Om man är tillräckligt långsam fram kan ärendet t.o.m. ha löst sig självt. Eftersom han var en ganska udda karaktär så hamnade jag lite utanför "kärnan" av poliser.
De andra hade lite yngre och hungrigare handledare som ställde högre krav vilket jag blev lite avundsjuk på. Det önskade jag att min handledare också var.
Under aspiranttiden så skulle vi alla gå runt på polisstationens olika avdelningar som utredning och span. Det som jag är absolut gladast för att min handledare fixade var några dagars studiebesökhos piketen. Det var skitkul! Löp- och styrketräning, skjutövningar, rappelering, inbrytning i lägenhet var något av det som jag (och inte de andra) fick vara med om just då pga. att han hade kontakter.
Utfryst
När jag kom upp på spanavdelningen var första tillfället som jag riktigt kände av att jag förväntades vara eller bete mig på ett visst sätt.
Jag hade haft en ganska bra tid fram till detta tillfället och hade inte väntat mig att få den behandlingen jag fick. Filippa, Sara och Tobias hade under någon eller ett par veckor befunnit sig tillsammans uppe på "ungomsspan".
Ungdomsspan var två killar i yngre medelåldern "Benny" och "Bosse" som var respekterade och omtyckta av de flesta på stationen. Bägge, men kanske i synnerhet Bosse, var ganska tystlåtna gentemot mig. Om jag frågade något så gav de mig kortast möjliga svar utan några utläggningar. Filippa, Sara och Tobias skulle vara kvar ytterligare en vecka samtidigt med mig. På ett kanske inte helt diskret sätt höll de isär mig från de andra i så stor utsträckning som möjligt, som jag vid det ögonblicket inte riktigt förstod...
Efter någon dag tyckte jag det kändes orättvist att jag inte skulle få vara med på några av de saker som de andra fick vara med på och frågade Bosse om inte jag också skulle få göra något av det. Det blev på gränsen till en utskällning.
Tyvärr minns jag inte idag vad han sa, men jag blev chockerad av vilket förakt han hade i rösten då han talade med mig. Då kände jag mig inträngd i ett hörn och förstod att Filippa eller Sara (eller bägge) hade snackat om mig och att Benny och Bosse försökte skydda tjejerna från mig.
Hur kan en lögnare säga att han inte är en lögnare? Det fanns inte mycket till utväg för mig och jag stod verkligen ensam i striden just då. Jag tog upp problemet med min handledare, men han gav bara rådet att "bara vara mig själv" så kommer de till slut upptäcka att det faktiskt inte är så som tjejerna påstår. Men det hjälpte mig ju faktiskt inte just då... Jag lät det vara och accepterade att jag satt i en sits jag inte kunde förändra.
Jag vet heller inte vad de (hon) har sagt. Det kan vara allt från ett diskret insinuant "Jaha, ska han vara här också", till att hon vitt och brett talade om vad de (hon) tycker om om mig och varför. Det diskreta sättet kan ibland vara effektivare för då lämnar man detaljer öppet för fantasin och "mottagarens" föreställningar. I efterhand kan ingen heller anklaga personen för att farit med osanning eftersom omständigheterna inte varit direkt uttalade. Hur ska man då kunna vända på en situation?
Upprättelse?
Någon månad senare var det dags för mig att vara med på utredningsavdelningen (och jag skulle faktiskt få vara där utan de andra). Jag fick en äldre mycket sympatisk utredare ("Gunnar") som tog hand om mig och såg till att jag fick lite lätta arbeten att börja jobba med.
Poliser älskar och skvallra om varandra och ganska snart hörde jag hur Gunnar skällde ut en utredarkollega rejält för att denne hade pratat illa om mig vid fikabordet. Han sa att jag var "en bra kille" och att hon skulle "ge fan" i att snacka skit om sådant som hon inte känner till. Strax efter det satte han sig ned med mig och berättade som det var. Han tyckte om mig och skulle ställa upp för mig om det blev mer problem eller skitsnack.
Fy fan vad skönt det kändes att äntligen få en liten form av upprättelse! Efter det var de flesta uppe på utredningen nästan överdrivet vänliga mot mig. De hälsade trevligt och lät mig få vara en del i deras "fikasnack". Jag kommer alltid vara otroligt tacksam för det Gunnar gjorde. Inte för att det var så mycket han gjorde, men det symboliska värdet var ovärderligt för mig. Det blev så att jag faktiskt blev omtyckt bland utredarna och jag kände mig hemma trots den korta tiden som jag befann mig där. Ryktet från utredningen motverkade effekten av Filippas (deras) skitsnack.
Efter att aspiranten var klar och jag fick min placering jobbade jag tillsammans med Johanna och vi hade kul och fick gemenskap. Yttre befälet på den listan hade varit Johannas handledare och handledarna hade pratat sig samman givetvis och då hade det väl insinuerats igen om att man skulle hålla koll på mig...
Yttre befälet konfronterade mig och sa att han aldrig lyssnar på andras bedömningar om någon och att han själv skulle skaffa sig en uppfattningom mig. Det var väl nobelt sagt av honom, men det märktes i alla fall att han hade ett extra misstänksamt öga gentemot mig som tog lite tid att bli av med. De andra på listan behövde bara jobba några pass med mig och sedan var jag accepterad och med i gemenskapen.
Jag jobbade nästan ett år till på den stationen innan jag sökte mig vidare. Johanna berättade att hon hade varit med vid något tillfälle och hört hur stämningen var gentemot mig var då Filippa, Sara och Tobias satt och pratade. Den var verkligen inte var särskilt mogen och hon tyckte inte att det var något jag skulle bry mig så mycket om. Dessutom hittade jag ett tillfälle då jag konfronterade Bosse med hans tidigare intsällning till mig. Jag fick typ ett "halvt rätt", men långt ifrån en ursäkt. Han hade väl ingen aning om vad han skulle tro och det kan vara riktigt svårt att erkänna att man har fel ibland...
Jag trodde verkligen att den tiden som var innan var över och att Filippa släppt det hela.
Den enda som inte sökte sig till ny station var Sara som fortfarande är kvar och gör karriär.
Det är helt otroligt, men då jag får min placering på den nya stationen hamnar jag på samma lista som AnnaKarin (Filippas bästa kompis från parallellklassen!).
Då tar nästa konflikt sin början... och då funderar jag på om det någonsin kommer ta slut.
måndag 19 oktober 2009
Träff med chefen
Hade möte med en av cheferna i morse. Han är bra. Har sunda värderingar och är rak i det han säger. De andra tjejen ("Filippa") som talat illa om mig till andra och var uppe hos cheferna i förra veckan hade inte talat med honom som jag pratade med i morse. De andra två mellancheferna var bägge borta idag.
Då jag förklarade för honom vad Filippa sa till de andra cheferna i förra veckan om att hon skulle sluta som polis om jag skulle vara kvar på det turlag som hon har som "sitt turlag". Han blev helt frågande. Han bad mig förklara en gång till och frågade vad jag ville. Jag berättade att det egentligen inte spelade mig någon roll ifall de valde att låta mig byta turlag, men att jag var öppen för att försöka lösa konflikten (se tidigare inlägg). Dessutom sa jag att jag ville ha ett snabbt beslut.
Antingen så ska de flytta på mig och då vill jag konfrontera de andra på turlaget om situationen och i alla fall erbjuda dem möjligheten att fråga mig om det som de kanske undrar över. Eller så låter de mig vara kvar på turlaget, men då vill jag att cheferna kommer med och förklarar sitt beslut att låta mig gå kvar. Dels för att förhindra att det är jag som får skulden för att Filippa inte kommer tillbaka till turlaget och för att involvera cheferna lite mer i konflikten. Det är förvånansvärt hur fega de flesta chefer är på att ta tag i konflikter...
När jag berättat mina villkor gick vi ned till personalplanerarna. De var ju de som varit lite sura för att jag ställde till med en massa bekymmer för att jag går deltid, men som jag charmade med godis och en ursäktande lapp.
Då hände något som jag inte väntat mig. Den ena av dem som tidigare verkat mest besvärad över mina påhittiga lösningar, var den som reagerade starkast på Filippas tilltag.
Medan vi allihop satt och diskuterade lösningar på problemet så fick jag veta av personalplaneraren att det var snack om mig på alla turlagen!?
Hur har Filippa lyckats med detta?
Nästan all personal är utbytt och det är väl så många som kan räknas på en hand som jag jobbat med eller varit i personlig kontakt med.
Jag har alltid varit snäll och ursäktat Filippa för att hon snackat bakom ryggen på mig. Andra kollegor som var med i början av allt sa att jag bara skulle låta det vara. Rykten dör ut när det visar sig att det inte är någon sanning i dem... Men inte om det är så att det är någon som späder på dem och fortsätter!
Inte trodde jag detta om Filippa. Hon söker gemenskap med andra genom att beklaga sig över andras (min) existens inom polisen, trots att hon inte haft något med mig att göra på över sju år...?!
Nu är jag så arg att jag inte kan ha överseende med något. Det hon sysslar med nu är faktiskt mobbing och inte något som någon ska acceptera!
Nu vill jag vara kvar på listan enbart för att det blir jobbigt för henne om jag är det!
Då jag förklarade för honom vad Filippa sa till de andra cheferna i förra veckan om att hon skulle sluta som polis om jag skulle vara kvar på det turlag som hon har som "sitt turlag". Han blev helt frågande. Han bad mig förklara en gång till och frågade vad jag ville. Jag berättade att det egentligen inte spelade mig någon roll ifall de valde att låta mig byta turlag, men att jag var öppen för att försöka lösa konflikten (se tidigare inlägg). Dessutom sa jag att jag ville ha ett snabbt beslut.
Antingen så ska de flytta på mig och då vill jag konfrontera de andra på turlaget om situationen och i alla fall erbjuda dem möjligheten att fråga mig om det som de kanske undrar över. Eller så låter de mig vara kvar på turlaget, men då vill jag att cheferna kommer med och förklarar sitt beslut att låta mig gå kvar. Dels för att förhindra att det är jag som får skulden för att Filippa inte kommer tillbaka till turlaget och för att involvera cheferna lite mer i konflikten. Det är förvånansvärt hur fega de flesta chefer är på att ta tag i konflikter...
När jag berättat mina villkor gick vi ned till personalplanerarna. De var ju de som varit lite sura för att jag ställde till med en massa bekymmer för att jag går deltid, men som jag charmade med godis och en ursäktande lapp.
Då hände något som jag inte väntat mig. Den ena av dem som tidigare verkat mest besvärad över mina påhittiga lösningar, var den som reagerade starkast på Filippas tilltag.
Medan vi allihop satt och diskuterade lösningar på problemet så fick jag veta av personalplaneraren att det var snack om mig på alla turlagen!?
Hur har Filippa lyckats med detta?
Nästan all personal är utbytt och det är väl så många som kan räknas på en hand som jag jobbat med eller varit i personlig kontakt med.
Jag har alltid varit snäll och ursäktat Filippa för att hon snackat bakom ryggen på mig. Andra kollegor som var med i början av allt sa att jag bara skulle låta det vara. Rykten dör ut när det visar sig att det inte är någon sanning i dem... Men inte om det är så att det är någon som späder på dem och fortsätter!
Inte trodde jag detta om Filippa. Hon söker gemenskap med andra genom att beklaga sig över andras (min) existens inom polisen, trots att hon inte haft något med mig att göra på över sju år...?!
Nu är jag så arg att jag inte kan ha överseende med något. Det hon sysslar med nu är faktiskt mobbing och inte något som någon ska acceptera!
Nu vill jag vara kvar på listan enbart för att det blir jobbigt för henne om jag är det!
Första stora konflikten
Det blir svårt för mig att fatta mig kort eftersom det är många omständigheter runt om som förklarar hur fel allting blev.
Bakgrund
Det var över 4000 behöriga sökanden till cirka 180 utbildningsplatser på PHS, Solna efter att det har varit stängt i över 3 år. Självklart var jag ju väldigt osäker på om jag skulle komma in. Men för säkerhets skull så ställde jag mig i bostadskö på SSSB redan då jag lämnade in ansökan.
Av någon anledning så tog jag mig igenom alla ansökningsprocesser och fick besked i juni att jag blivit antagen! Jag var otroligt glad efter att inte haft ett enda fast jobb efter lumpen och inte varit säker på vad jag velat utbilda mig till.
Men den sommaren var mer galen en vanligt också. Jag jobbade som dykinstruktör på en ö i bohus skärgård, hustrun jobbade på sjukhus och dottern var knappt 1½ år. Det blev en hel del långpendling och ganska ansträngande för oss allihop.
Några veckor innan skolstart hade vi stort bröllop som det var massor att planera och organisera inför. Jag var trött redan innan terminen startade. Hustrun hade en termin kvar på sin utbildning, så hon fick stanna kvar hemma med dottern under hösten då jag åkte iväg för o plugga i Solna.
Eftersom jag varit duktig och ställt mig i bostadskö, så fick jag en bra studentlägenhet i korridor i Bergshamra som är på cykelavstånd från PHS. Perfekt! Jag ställde mig direkt i kö till en familjebostad i samma område och ansökte om dagisplats för dottern.
Hösten var mörk och ensam utan familjen. Jag visste också att hustrun hade det jobbigt hemma själv. Hon hade mycket praktik med sena kvällar där det blev ett ständigt pusslande med olika barnvakter. Inte helt idealt, men vi såg fram emot julen då de också skulle flytta med upp.
Boendeproblem
Var efter hösten går får jag veta att PHS inte är medlemmar i SSCO (Stockholms Studentkårers Centralorganisation) och därför inte har rätt att bo i studentbostad... Min ansökan om familjebostad blev lagd på is. Vår andra bostad var redan uppsagd. Hustrun hade sökt jobb på Karolinska. Inte mycket till återvändo...
Strax innan jul tog jag med mig dottern upp till Solna. Jag skolade in henne på dagis (ganska meckigt när det är så mycket obligatorisk närvaro som det var på utbildningen).
Efter nyår kom hustrun upp. Hela bohaget lades in på ett hyrlager och vi bodde alla tre i en 18 kvm-lägenhet med dusch och gemensamt kök. Ingen av oss fick någonsin sova ut ordentligt. Hustrun jobbade skift och var otroligt trött med tanken på anspänningen att börja på ett nytt jobb. Dottern vaknade tidigt varje morgon, även om vi faktiskt hade någon sovmorgon.
Vi satt rejält i kläm. Vi skulle snart bli vräkta från bostaden. Andrahandslägenhet var inte och tänka på med den begränsade ekonomiska förutsättningen vi hade. Inneboende hos någon annan i del av ett privathus var heller inget optimalt alternativ. Vi behövde studentlägenheten för familj helt enkelt!
Jag sökte en extra kvällskurs på Stockholms universitet för att vara inskriven på en kår som tillät studentbostadsboende. Så jag läste religionshistoria samtidigt med de andra polisämnena... En lite intressant bonus.
:-)
Ordförandeskap
Jag visste att jag var tvungen och påverka PHS-studentorganisation till att gå med i SSCO på något sätt. Jag tog mig till årsmötet som var i januari. Styrelsemedlemmar valdes. Då frågan kom om det var någon som ville bli ordförande så var det ingen på mötet som annonserade sitt intresse. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på men jag räckte upp handen och blev vald till ordföranden enbart för att det inte fanns någon annan som ville.
Jag hade haft fullt upp med mig själv och mitt liv det senaste halvåret, så jag hade ingen koll på varken vad som förväntades av ordföranden i studerandeföreningen eller vad som ingick i uppdraget. Men jag såg det som ett ypperligt tillfälle att driva min egen agenda med att få studerandeföreningen in i SSCO. Det var en tjej i min klass som blev invald som kassör ("Sara").
Saras pappa var en duktig och välkänd förhandlare inom polisfacket. Hon hade koll på stadgar, regler och rutiner. Tyvärr var Sara också ganska osäker på om det fanns förutsättning för Studerandeföreningen att gå in i SSCO pga. någon stadga som Studerandeföreningen hade kvar sedan tiden då den var direkt underställd facket och poliseleverna fick lön.
Jag körde över henne. Hon protesterade lite försynt, men jag lät henne inte få så mycket utrymme på styrelsemötena och jag övertallade de andra styrelsemedlemmarna om vikten av att bli en del av de andra studentorganisationerna för att polisutbildningen ändå skulle högskoleanpassas. Jag nådde framgång. Vi fick ett interimmistiskt beslut och att Studerandeföreningen skulle få tillgång till vissa förmåner däribland möjligheten att bo i studentbostad.
Problemet löst till viss del
Mitt problem var löst! Vi flyttade in i en perfekt liten 3a med kokvrå och badkar. En sjukt ansträngande vårtermin minimalt bostadsutrymme, dubbelstudier och styrelseansvar var nästan över. Dottern hade andra barn till grannar istället för utbytesstudenter.
Vi hade fortfarande ansträngd ekonomi från gamla skulder och så vidare, så vi var tvugna att jobba heltid i stort sett hela sommaren. Vi hade en kort semestervecka till Gotland, men det var nog det största semesterfiaskot jag varit med om. Vi var mer trötta när vi kom hem än när vi åkte. (Vi lärde oss vikten av att planera resan något innan man åker iväg i alla fall).
Det resulterade i att jag var fortfarande nästan lika trött som i slutet av förra terminen när nästa började. Jag tyckte inte att jag kunde hoppa av ordförandeskapet mitt i mandatperioden och behövde därför ägna en hel del kraft åt det. Men jag behövde ju inte plugga dubbelt i alla fall!
:-)
MÖTE
Ett par månader in på termin 3 på polisutbildningen som efter en storföreläsning tog mig åt sidan och sa att "det är flera som stört sig på ditt beteende och vill gärna ha ett möte där läraren är med".
- Jaha, sa jag. Vad är det för beteende och vilka är det? Men det ville hon inte ta då utan det skulle vi ta på mötet.
Särskild granskning?
Till detta hör att polisutbildningsledningen är känd för sin godtyckliga granskning av studenter som uppmärksammas på något negativt sätt, för om det skulle visa sig att der är olämpliga som poliser ska de avskiljas från utbildningen. En student hade i tunnelbanan satt upp fötterna på motstående sitts och slängt ett glasspapper på golvet i vagnen. Intill studenten hade en lärare på PHS stått och sett detta och talat om för studenten (som inte visste att det var en lärare) att han skulle plocka upp glasspappret. Studenten hade sagt att det skulle han inte bry sig om (kanske på något mer trotsigt/ohyfsat sätt) och då blivit satt på särskild granskning ända fram till examen.
Jag blev orolig över att något skulle vinklas till den grad att jag skulle hamna i särskild granskning. (Tänk om jag råkat uttrycka mig det minsta lilla kränkande mot någon av tjejerna då blir det automatiskt särskild granskning tänkte jag).
Jag hörde mig för bland killarna i klassen om de hade hört något, men de flesta var helt oförstående. Det var väl någon som var irriterad på att jag jämt skulle svara i mobilen på föreläsningar om den ringde (jag hade inte ringsignalen på givetvis), men annars var det inget som de hade och anmärka på. Jag fick med mig en av killarna som stöd åt mig i det lilla "samtalet".
Vilket är problemet?
Till samtalet kom Filippa, Sara, en tjej till och klasslärarinnan Ann (polis). Den tredje tjejen tror jag inte sa mer än möjligtvis fem ord under hela samtalet.
Filippa var den som inledde samtalet och tog på sig rollen som ordförande. Hon berättade då att "flera i klassen" hade stört sig på att jag svarade i mobiltelefon när det var lektion.
- Visst det kan jag förstå. Det sa jag att jag skulle sluta med eftersom jag inte förstått hur illa de såg på att jag gjorde det. (Det fick jag skäll för lite senare för att jag inte förstod).
Efter det berättade Filippa att de stört sig (särskilt Filippa) på att jag gav svar på frågor som jag inte visste svaret på (som hon uttryckte sig då).
- Här undrade jag givetvis vad hon menade.
Då sa hon att om hon frågade mig om när eller i vilket klassrum en lektion skulle vara så gav jag svar som var helt fel!
- Hmmm... Okej... Jag svarade som jag själv trodde att det var och sa oftast att jag inte var säker om jag inte kände mig säker. Men ibland kan man vara övertygad om något men ändå ha fel.
Det tyckte hon var lögnaktigt och att jag skulle sluta med det.
- Okej, sa jag.
Efter det sa Filippa att jag var nonchalant och hade översittarattityder...
- Okej, sa jag igen och bad henne berätta vidare och förklara sig. Det handlade om att "folk" hade sagt till mig att inte svara i mobilen och att jag gjort det ändå. Jag lyssnar inte på andras kritik och önskemål. Här hoppade Sara in och med eftertryck förklarade att det faktiskt var så...
Jag satt tyst under hela samtalet och bara tog emot vad de hade och säga. Pressen på mig var enorm eftersom jag var orolig för att deras kritik skulle få gehör och tas på allvar som ett universellt problem hos mig.
Men vad jag förstod så gav Ann (lärarinnan) mig sitt stöd och förminskade betydelsen av kritiken och poängterade att jag faktiskt sagt att jag skulle ändra på det som de hade som kritik. Dessutom visade Ann förståelse för att jag behövde svara i telefonen ibland eftersom jag hade familj (ingen annan i klassen hade barn).
Filippa och Sara visade sig oförstående till det och inte riktigt nöjda.
- Ja, då får vi väl se om det blir någon ändring då? Sa de lite kritiskt tveksamt i slutet.
Om att må dåligt
När mötet avslutades stannade jag kvar en stund i rummet och bara skakade när spänningarna släppte. Ann var kvar och såg hur jag skakade och frågade hur det var med mig. Jag berättade om min oro för att deras kritik skulle tas på allvar. Ann försäkrade mig då att hon i alla fall inte tyckte att detta var något anmärkningsvärt och att det inte skulle vara så särskilt svårt för mig att ändra på. Det kändes skönt!
Efter det var jag på gränsen till att gå in i väggen. Jag sov dåligt och hade svårt att koncentrera mig (milda symtom på utmattningssyndrom). Jag höll mig på min kant och gjorde inget väsen av mig alls. Backade tillbaka från ordförandeskapet och lämnade över det till en ny student följande årsmöte.
Problemet var bara att Filippa inte kunde låta mig vara. Om jag till exempel skulle redovisa något, så skulle hon alltid kritisera! Det kändes som om hon ville att jag skulle hålla mig på mattan och inte ges möjlighet att andas ut... Jag var helt övertygad om att hon initierat mötet.
Efter ett tillfälle när det varit värre än vanligt så nämnde jag det till Ann och att jag tyckte det var jobbigt. Jag sa till henne att det inte var något hon behövde göra något åt än, men att hon skulle vara medveten om det.
Man kan inte ha kontroll på allt
Det är här det blir lite galet. Ann kallar följande dag in Filippa på sitt studierum och skäller ut henne efter noter och ifrågasätter om hon är lämplig som polis...
Oj, då... Det var ju inte riktigt som jag tänkt mig precis.
Strid om anförvanter...
Direkt efter det samtalet kallar Filippa samman nästan hela klassen och berättar vad som hänt. Hon berättar sin version innan jag kom in i klassrummet.
Hon gråter och påstår att hon inte alls varit kritisk mot mig utan att jag bara hittat på det för att säga det till Ann så att hon ska skälla på Filippa.
Filippa får det och framstå som om att jag manipulerat fram detta genom lögner och svek.
Jag försökte få henne att förstå att detta inte var min avsikt, men det trodde hon inte på och kallade mig för lögnare. Hon frågade de andra i klassen ifall de tyckt att hon var överkritisk mot mig. De höll faktiskt med mig och hade upplevt samma sak som mig att hon "småhackat", utan någon egentlig anledning, på mig under en längre tid.
Det vägrade hon att inse.
Något jag inte förstått innan...
Filippa berättar också under "klassammankomsten" att det faktiskt inte var hon som ansvarat för att kalla samman mötet med mig och vad det skulle innehålla. Filippa hade bara hjälp Sara som "tyckte att detta var jobbigt och behövde stöd"...
Jag hade hela tiden trott att det var enbart Filippa som motarbetat mig, fast det egentligen var Sara som manipulerat Filippa...
Då blev det genast mer förståeligt med punkten om att jag hade "nonchalanta översittarfasoner".
Det märktes hur störda alla var av att hon var så ledsen som hon var. Hon lyckades få lite sympatier i klassen men inte helt och det märkte hon. Hon lade hela skulden för det på mig.
Hon hade gamla kompisar som hon känt sedan länge i en parallellklass. Jag fick veta hur hon pratat om hur falsk och lögnaktig jag var. Där fick hon gehör för sin "jobbiga situation". Det var särskilt två anförvanter hon hade - AnnaKarin och Tobias.
Dessa skapar tillsammans stora problem för mig även efter skolan under aspiranttiden och nästföljande år...
Bakgrund
Det var över 4000 behöriga sökanden till cirka 180 utbildningsplatser på PHS, Solna efter att det har varit stängt i över 3 år. Självklart var jag ju väldigt osäker på om jag skulle komma in. Men för säkerhets skull så ställde jag mig i bostadskö på SSSB redan då jag lämnade in ansökan.
Av någon anledning så tog jag mig igenom alla ansökningsprocesser och fick besked i juni att jag blivit antagen! Jag var otroligt glad efter att inte haft ett enda fast jobb efter lumpen och inte varit säker på vad jag velat utbilda mig till.
Men den sommaren var mer galen en vanligt också. Jag jobbade som dykinstruktör på en ö i bohus skärgård, hustrun jobbade på sjukhus och dottern var knappt 1½ år. Det blev en hel del långpendling och ganska ansträngande för oss allihop.
Några veckor innan skolstart hade vi stort bröllop som det var massor att planera och organisera inför. Jag var trött redan innan terminen startade. Hustrun hade en termin kvar på sin utbildning, så hon fick stanna kvar hemma med dottern under hösten då jag åkte iväg för o plugga i Solna.
Eftersom jag varit duktig och ställt mig i bostadskö, så fick jag en bra studentlägenhet i korridor i Bergshamra som är på cykelavstånd från PHS. Perfekt! Jag ställde mig direkt i kö till en familjebostad i samma område och ansökte om dagisplats för dottern.
Hösten var mörk och ensam utan familjen. Jag visste också att hustrun hade det jobbigt hemma själv. Hon hade mycket praktik med sena kvällar där det blev ett ständigt pusslande med olika barnvakter. Inte helt idealt, men vi såg fram emot julen då de också skulle flytta med upp.
Boendeproblem
Var efter hösten går får jag veta att PHS inte är medlemmar i SSCO (Stockholms Studentkårers Centralorganisation) och därför inte har rätt att bo i studentbostad... Min ansökan om familjebostad blev lagd på is. Vår andra bostad var redan uppsagd. Hustrun hade sökt jobb på Karolinska. Inte mycket till återvändo...
Strax innan jul tog jag med mig dottern upp till Solna. Jag skolade in henne på dagis (ganska meckigt när det är så mycket obligatorisk närvaro som det var på utbildningen).
Efter nyår kom hustrun upp. Hela bohaget lades in på ett hyrlager och vi bodde alla tre i en 18 kvm-lägenhet med dusch och gemensamt kök. Ingen av oss fick någonsin sova ut ordentligt. Hustrun jobbade skift och var otroligt trött med tanken på anspänningen att börja på ett nytt jobb. Dottern vaknade tidigt varje morgon, även om vi faktiskt hade någon sovmorgon.
Vi satt rejält i kläm. Vi skulle snart bli vräkta från bostaden. Andrahandslägenhet var inte och tänka på med den begränsade ekonomiska förutsättningen vi hade. Inneboende hos någon annan i del av ett privathus var heller inget optimalt alternativ. Vi behövde studentlägenheten för familj helt enkelt!
Jag sökte en extra kvällskurs på Stockholms universitet för att vara inskriven på en kår som tillät studentbostadsboende. Så jag läste religionshistoria samtidigt med de andra polisämnena... En lite intressant bonus.
:-)
Ordförandeskap
Jag visste att jag var tvungen och påverka PHS-studentorganisation till att gå med i SSCO på något sätt. Jag tog mig till årsmötet som var i januari. Styrelsemedlemmar valdes. Då frågan kom om det var någon som ville bli ordförande så var det ingen på mötet som annonserade sitt intresse. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på men jag räckte upp handen och blev vald till ordföranden enbart för att det inte fanns någon annan som ville.
Jag hade haft fullt upp med mig själv och mitt liv det senaste halvåret, så jag hade ingen koll på varken vad som förväntades av ordföranden i studerandeföreningen eller vad som ingick i uppdraget. Men jag såg det som ett ypperligt tillfälle att driva min egen agenda med att få studerandeföreningen in i SSCO. Det var en tjej i min klass som blev invald som kassör ("Sara").
Saras pappa var en duktig och välkänd förhandlare inom polisfacket. Hon hade koll på stadgar, regler och rutiner. Tyvärr var Sara också ganska osäker på om det fanns förutsättning för Studerandeföreningen att gå in i SSCO pga. någon stadga som Studerandeföreningen hade kvar sedan tiden då den var direkt underställd facket och poliseleverna fick lön.
Jag körde över henne. Hon protesterade lite försynt, men jag lät henne inte få så mycket utrymme på styrelsemötena och jag övertallade de andra styrelsemedlemmarna om vikten av att bli en del av de andra studentorganisationerna för att polisutbildningen ändå skulle högskoleanpassas. Jag nådde framgång. Vi fick ett interimmistiskt beslut och att Studerandeföreningen skulle få tillgång till vissa förmåner däribland möjligheten att bo i studentbostad.
Problemet löst till viss del
Mitt problem var löst! Vi flyttade in i en perfekt liten 3a med kokvrå och badkar. En sjukt ansträngande vårtermin minimalt bostadsutrymme, dubbelstudier och styrelseansvar var nästan över. Dottern hade andra barn till grannar istället för utbytesstudenter.
Vi hade fortfarande ansträngd ekonomi från gamla skulder och så vidare, så vi var tvugna att jobba heltid i stort sett hela sommaren. Vi hade en kort semestervecka till Gotland, men det var nog det största semesterfiaskot jag varit med om. Vi var mer trötta när vi kom hem än när vi åkte. (Vi lärde oss vikten av att planera resan något innan man åker iväg i alla fall).
Det resulterade i att jag var fortfarande nästan lika trött som i slutet av förra terminen när nästa började. Jag tyckte inte att jag kunde hoppa av ordförandeskapet mitt i mandatperioden och behövde därför ägna en hel del kraft åt det. Men jag behövde ju inte plugga dubbelt i alla fall!
:-)
MÖTE
Ett par månader in på termin 3 på polisutbildningen som efter en storföreläsning tog mig åt sidan och sa att "det är flera som stört sig på ditt beteende och vill gärna ha ett möte där läraren är med".
- Jaha, sa jag. Vad är det för beteende och vilka är det? Men det ville hon inte ta då utan det skulle vi ta på mötet.
Särskild granskning?
Till detta hör att polisutbildningsledningen är känd för sin godtyckliga granskning av studenter som uppmärksammas på något negativt sätt, för om det skulle visa sig att der är olämpliga som poliser ska de avskiljas från utbildningen. En student hade i tunnelbanan satt upp fötterna på motstående sitts och slängt ett glasspapper på golvet i vagnen. Intill studenten hade en lärare på PHS stått och sett detta och talat om för studenten (som inte visste att det var en lärare) att han skulle plocka upp glasspappret. Studenten hade sagt att det skulle han inte bry sig om (kanske på något mer trotsigt/ohyfsat sätt) och då blivit satt på särskild granskning ända fram till examen.
Jag blev orolig över att något skulle vinklas till den grad att jag skulle hamna i särskild granskning. (Tänk om jag råkat uttrycka mig det minsta lilla kränkande mot någon av tjejerna då blir det automatiskt särskild granskning tänkte jag).
Jag hörde mig för bland killarna i klassen om de hade hört något, men de flesta var helt oförstående. Det var väl någon som var irriterad på att jag jämt skulle svara i mobilen på föreläsningar om den ringde (jag hade inte ringsignalen på givetvis), men annars var det inget som de hade och anmärka på. Jag fick med mig en av killarna som stöd åt mig i det lilla "samtalet".
Vilket är problemet?
Till samtalet kom Filippa, Sara, en tjej till och klasslärarinnan Ann (polis). Den tredje tjejen tror jag inte sa mer än möjligtvis fem ord under hela samtalet.
Filippa var den som inledde samtalet och tog på sig rollen som ordförande. Hon berättade då att "flera i klassen" hade stört sig på att jag svarade i mobiltelefon när det var lektion.
- Visst det kan jag förstå. Det sa jag att jag skulle sluta med eftersom jag inte förstått hur illa de såg på att jag gjorde det. (Det fick jag skäll för lite senare för att jag inte förstod).
Efter det berättade Filippa att de stört sig (särskilt Filippa) på att jag gav svar på frågor som jag inte visste svaret på (som hon uttryckte sig då).
- Här undrade jag givetvis vad hon menade.
Då sa hon att om hon frågade mig om när eller i vilket klassrum en lektion skulle vara så gav jag svar som var helt fel!
- Hmmm... Okej... Jag svarade som jag själv trodde att det var och sa oftast att jag inte var säker om jag inte kände mig säker. Men ibland kan man vara övertygad om något men ändå ha fel.
Det tyckte hon var lögnaktigt och att jag skulle sluta med det.
- Okej, sa jag.
Efter det sa Filippa att jag var nonchalant och hade översittarattityder...
- Okej, sa jag igen och bad henne berätta vidare och förklara sig. Det handlade om att "folk" hade sagt till mig att inte svara i mobilen och att jag gjort det ändå. Jag lyssnar inte på andras kritik och önskemål. Här hoppade Sara in och med eftertryck förklarade att det faktiskt var så...
Jag satt tyst under hela samtalet och bara tog emot vad de hade och säga. Pressen på mig var enorm eftersom jag var orolig för att deras kritik skulle få gehör och tas på allvar som ett universellt problem hos mig.
Men vad jag förstod så gav Ann (lärarinnan) mig sitt stöd och förminskade betydelsen av kritiken och poängterade att jag faktiskt sagt att jag skulle ändra på det som de hade som kritik. Dessutom visade Ann förståelse för att jag behövde svara i telefonen ibland eftersom jag hade familj (ingen annan i klassen hade barn).
Filippa och Sara visade sig oförstående till det och inte riktigt nöjda.
- Ja, då får vi väl se om det blir någon ändring då? Sa de lite kritiskt tveksamt i slutet.
Om att må dåligt
När mötet avslutades stannade jag kvar en stund i rummet och bara skakade när spänningarna släppte. Ann var kvar och såg hur jag skakade och frågade hur det var med mig. Jag berättade om min oro för att deras kritik skulle tas på allvar. Ann försäkrade mig då att hon i alla fall inte tyckte att detta var något anmärkningsvärt och att det inte skulle vara så särskilt svårt för mig att ändra på. Det kändes skönt!
Efter det var jag på gränsen till att gå in i väggen. Jag sov dåligt och hade svårt att koncentrera mig (milda symtom på utmattningssyndrom). Jag höll mig på min kant och gjorde inget väsen av mig alls. Backade tillbaka från ordförandeskapet och lämnade över det till en ny student följande årsmöte.
Problemet var bara att Filippa inte kunde låta mig vara. Om jag till exempel skulle redovisa något, så skulle hon alltid kritisera! Det kändes som om hon ville att jag skulle hålla mig på mattan och inte ges möjlighet att andas ut... Jag var helt övertygad om att hon initierat mötet.
Efter ett tillfälle när det varit värre än vanligt så nämnde jag det till Ann och att jag tyckte det var jobbigt. Jag sa till henne att det inte var något hon behövde göra något åt än, men att hon skulle vara medveten om det.
Man kan inte ha kontroll på allt
Det är här det blir lite galet. Ann kallar följande dag in Filippa på sitt studierum och skäller ut henne efter noter och ifrågasätter om hon är lämplig som polis...
Oj, då... Det var ju inte riktigt som jag tänkt mig precis.
Strid om anförvanter...
Direkt efter det samtalet kallar Filippa samman nästan hela klassen och berättar vad som hänt. Hon berättar sin version innan jag kom in i klassrummet.
Hon gråter och påstår att hon inte alls varit kritisk mot mig utan att jag bara hittat på det för att säga det till Ann så att hon ska skälla på Filippa.
Filippa får det och framstå som om att jag manipulerat fram detta genom lögner och svek.
Jag försökte få henne att förstå att detta inte var min avsikt, men det trodde hon inte på och kallade mig för lögnare. Hon frågade de andra i klassen ifall de tyckt att hon var överkritisk mot mig. De höll faktiskt med mig och hade upplevt samma sak som mig att hon "småhackat", utan någon egentlig anledning, på mig under en längre tid.
Det vägrade hon att inse.
Något jag inte förstått innan...
Filippa berättar också under "klassammankomsten" att det faktiskt inte var hon som ansvarat för att kalla samman mötet med mig och vad det skulle innehålla. Filippa hade bara hjälp Sara som "tyckte att detta var jobbigt och behövde stöd"...
Jag hade hela tiden trott att det var enbart Filippa som motarbetat mig, fast det egentligen var Sara som manipulerat Filippa...
Då blev det genast mer förståeligt med punkten om att jag hade "nonchalanta översittarfasoner".
Det märktes hur störda alla var av att hon var så ledsen som hon var. Hon lyckades få lite sympatier i klassen men inte helt och det märkte hon. Hon lade hela skulden för det på mig.
Hon hade gamla kompisar som hon känt sedan länge i en parallellklass. Jag fick veta hur hon pratat om hur falsk och lögnaktig jag var. Där fick hon gehör för sin "jobbiga situation". Det var särskilt två anförvanter hon hade - AnnaKarin och Tobias.
Dessa skapar tillsammans stora problem för mig även efter skolan under aspiranttiden och nästföljande år...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)