Droger, alkohol och psykiska genombrott.

I förra veckan så var det många som var påtända eller fått ett rejält sammanbrott. Det är särskilt en man som jag tänker på.
Han promenerade runt på stan o slog o sparkade mot folk runt ikring. När vi kom fram med polisbilen såg jag hur han ryckte en påse ur handen på den som gick framför o svingade den mot huvudet på honom.
Vi var snabbt ur bilen o grep tag i honom. Det såg värre ut än vad det faktiskt var. Påsen var lätt eftersom den bara innehöll en ihopknöcklad tidning.
Han hade sparkat till någon som fått lite ont, men inte blivit skadad turligt nog.
Den här killen som vi tog hand om hade fått ett ordentligt genombrott. Han satt hela vägen in till polishuset o gapade en massa ilsken "gallimattias".
Han hetsade upp sig o skällde ut någon som vi inte visste vem det var. Det var ganska obehagligt att sitta bredvid honom eftersom han ena stunden var ganska lugn fõr att i nästa var väldigt ilsk o hotfull.
Det är alltid jobbigt o inte veta var man har människor.

Forskning i stillsamhet, ny leksak och mord

Jag fick min nya Desire som jag trodde i förra veckan. Den är skoj, men det är mycket o lära sig o framför allt att lära nytt jämfört med gamla vanliga Sonyericsson. Jag börjar nog nästan få ordning på det nu så att jag kan utnyttja alla fördelar med en "smartphone".

Det som jag är mest glad över just nu är den suveräna gps-funktionen vid träning. Jag har hämtat ned en app som heter "cardiotrainer". Den sporrar till att öka prestationerna så gott det går från förra tillfället. Idag sprang jag 10 km och fick all info löpande om tempo, distans, stigning och får även löprundan ritad på kartan. Det är sånt som jag gillar ("tech-nerd" som jag är). Jag har ett antal olika alternativ på löprundor, så det är gött o få tillgång till statistik så lättvindigt.
:)

Forskningen har väl gått mer eller mindre på sparlåga de senaste veckorna. Inte skrivit särskilt mycket, men läst en del artiklar i alla fall.
Anledningen till det är att jag jobbat, haft en del tid tillsammans med familjen (vilket jag inte haft så ofta det senaste läsåret) och gått på pub.

Viltolycka
Förra veckan så hade jag arbetspass som var ganska udda. Det började med att vi fick en transport i början av nattpasset. Vi åkte norrut i länet på motorvägen i någon timme innan vi åkte av in på några småvägar för att lämna över killen till en annan patrull för att få vidare transport till slutdestinationen. På en av småvägarna sprang en grävling upp på vägen som kollegan inte hann bromsa ordentligt för, så det dunsade till i bilen. Eftersom vi hade kvar killen som vi skulle transportera i bilen stannade vi inte och hoppades att grävlingen klarat sig ändå. Vi visste att vi skulle tillbaka samma väg igen ganska snart, så vi bestämde oss för att stanna då istället för att kolla läget.
Vi lämnade över killen och vände om och åkte tillbaka igen. På den platsen som dunsen hade hörts såg vi två små skuggor från strålkastarljuset ligga på vägen. Kollegan som är en sann djurvän sa ett uppgivet, ånej!
Vi stannade strax intill och jag klev ut. Då såg jag att det var två grävlingar på vägen, varav den ena fortfarande levde. Usch! Det är alltid obehagligt att se djur lida. Den låg där och kröp utan att kunna ta sig framåt. Kollegan såg riktigt upprörd och ledsen ut över vad som hänt. Hon stod kvar vid bilen och såg ut som om hon inte visste vad hon skulle ta sig till.
Med visst motstånd tog jag fram tjänstevapnet och avlivade den. Det kändes obehagligt att behöva skjuta den, men det hade känts ännu mer hemskt att låta den fortsätta lida.
Känslan hängde med resten av nattpasset.
Resten av den "snurran" (natt o kvällspass) innehöll ärenden med lång avrapportering och i polisiär mening alldagliga ärenden som mest innebär rutinjobb.

Mord
Den "snurran" jag gjorde denna veckan var väldigt lugn och i stort sett innehållsfattig ända tills dess att jag skulle gå av kvällspasset.
Det gick ut ett larm över radion om två eller tre män som bråkade i en av de centrala stadsdelarna. Det talades även om att någon hade en kniv.
Jag och kollegan låg en bit ifrån, så jag fick dra på ordentligt genom stan och då vi kom fram var en av de andra patrullerna redan på plats. Det var en del folk runt som nyfiket tittade på och då jag närmade mig platsen där bråket varit såg jag att det låg en man på marken. Den ena kollegan ur den andra patrullen sprang mot mig och pekade i riktningen mot där gärningsmannen gått. Jag och min patrullkollega sprang i den riktningen och då jag närmade mig en jourbutik i närheten såg jag ett vittne peka in dit. Jag gick in i lokalen och där var kanske tio personer. En av dem stämde mycket väl överrens med det signalement som gått ut över radion. Jag tittade på vittnet som följt med in som pekade på den mannen. Jag gick närmare och då såg jag hur han hade blodstänk över byxorna, skorna och var kladdig av blod på ena handen.

När jag och kollegan grep tag i honom (innan han hunnit se oss), så verkade han helt oförstående och sa att vi skulle ta det lugnt för han hade inte gjort något. Han verkade påverkad av något, men inte "helt borta" i min mening.
Senare fick jag veta att den han bråkat med inte klarade sig. Det var faktiskt första gången som jag grep en mördare. Jag har varit med och hjälpt till tidigare, men aldrig gripit någon själv.
Det var tack och lov ett mycket lugnt gripande. Han gjorde inget motstånd alls (i stort sett). Det var ungefär som om han inte fattat vad han gjort.
OBS! Uppgifter är ändrade i berättelsen (för att skydda utredningen).

Den har endast föranlett en mycket kort notis i media. Mord av detta slaget är inte så uppseendeväckande längre... Tyvärr måste man väl säga, eftersom det betyder att det inte är tillräckligt ovanligt så att det är spännande och skriva om i tidningarna längre...

Det var en lång avrapportering, mycket att tänka på och sådana saker som dehär påverkar en alltid, så jag har fått dygnet och rutinerna helt skruvade de senaste dagarna och inte fått någonting vettigt gjort alls.
Imorgon är en ny dag, ny vecka och en ny start för att ta sig i kragen. Nu ska jag verkligen se till att få lite skrivet på artiklarna denna veckan.

Sommarforskning och hjärtingrepp

Det känns skönt att det är typ sommarlov, även om jag sitter inne hela dagarna o ser ut på det fina vädret från bakom datorskärmen. Jag jobbar för att bli färdig med mina artiklar så snart som möjligt. Det är spännande ämnen jag skriver om nu, så det känns rätt okej att sitta inomhus. Men så snart jag kommer till nästa fas så ska jag sitta ute med den bärbara o jobba i solen istället. Det ska bli gött!

Tidigt imorgon bitti (typ vid 5-tiden) ska jag upp och skjutsa min pappa till sjukhuset för att han ska genomgå en planerad PCI efter en genomgången infarkt för några månader sedan. I samband med infarkten så fick han en omgång av PCI och stentning, men coronarkärlen var så kraftigt igensatta så de kunde inte genomföra allt under en session. Första halvakuta ingreppet tog enligt min pappa hela 4 timmar för att det var så svårt att genomföra. (Eller om det t.o.m. var ännu längre...)

Hoppas att ingreppet går snabbare imorgon. LAD var tydligen helt ockluderad och RCA var rejält stenoserad också som de ska öppna upp imorgon.

Imorgon eftermiddag så ska jag ha utvecklingssamtal i skolan för sonen. Jag är intresserad av hur det går för honom, men dessa samtal kan ibland (oftast) kännas som ett spel för galleriet. Man följer en mall och säger att vissa saker är bra och vissa är mindre bra. Men såhär mot slutet av terminen är det väl lite sent och försöka ändra på något...

Jag är lycklig nu också för snart kommer den nya leksaken. Den ligger på posten o väntar, så om jag har tur har jag den i min hand imorgon. Yey!

:)

Fest, forskning o ledighet

Jahapp, då var denna termin slut. Kårfesten förra veckan var kul, men inte riktigt som den har varit tidigare år. Jag hade med mig lite för mycket pengar också, så det blev några drinkar för mycket som jag kände av dagen efter när jag hade avslutande förhör på gastro-veckan. Och kände av det några dagar till faktiskt... Jag tål inte alkohol längre helt enkelt...

Denna vecka har varit en "instuderingsvecka", men jag har inte ägnat en enda liten stund på medicinstudier. Men jag har däremot startat upp mitt nya forskningsprojekt tillsammans med min handledare. Vi ska studera den mest våldsamma gruppen i samhället (1% står för 63% av all våldsbrottslighet) och det ska nog bli minst två artiklar och förhoppningsvis några till. Vi får se...

Annars är det faktiskt första gången på riktigt länge som jag har känt mig ledig. Det är så skönt, men grejen är den att jag känner mig nog bara ännu mer trött av att vara ledig. Jag går ned i tempo o slackar lite extra. Igår var jag på en födelsedagsfest och kunde knappt hålla mig vaken efter några drinkar.
Dessutom skulle jag jobbat i helgen, men jag tog mig några semesterdagar för att kunna ta igen mig ordentligt.

Jag kunde inte hålla emot begäret. Nu har jag beställt en ny mobil (på avbetalning givetvis), men det värsta är att den verkar vara slut i nästan hela landet så det dröjer innan jag får den. Någon gång då och då upplever jag hur det är att ha impulskontroll förlust. Svulla i sig god mat, choklad i mängder och en o annan teknisk pryl. Vilken tillfresställelse jag får av att ge efter för "ha-begäret" någon gång då och då. Just nu är jag helt fixerad vid att få telefonen o har svårt att tänka på något annat o bara drömmer om att få leka med min nya elektroniska pryl.

Kommande veckor fram till midsommar handlar i stort sett bara om forskningsstudier och ett o annat arbetspass som ordningspolis . Jag ser fram mot en förhoppningsvis riktigt skön sommar. Men semester blir det inte förrän i agugusti. :)

Ze finale...

Terminen lider mot sitt slut.
Denna vecka har handlat om gastro. IBS, IBD, ulcus, esofagit, proktit, M Crohn, steatos, cirrhos, hepatiter o.s.v...

Det har varit ett riktigt bra upplägg, men det känns att det är slutet av terminen och motivationen att plugga är väl inte på topp direkt.
Det har varit patientfall som vi utgått ifrån för att lära oss området med ett par teoretiska genomgångar av patologi, anamnes/diagnos och behandling av de vanligaste åkommorna. Det hade känts som ett jättebra kursmoment om det inte vore för att sommaren snart är här.

Förr-förra veckan sålde jag min älskade moped för att vi behövde pengarna och har därför börjat cykla allt mer. Det är bra för motionen, men svettigt när man är en tidsoptimist som jag är.
Dessutom är jag inte så erfaren cyklist och råkade ut för en olycka förra veckan. Jag har fallit illa tidigare både på cykel och på moped, men alltid klarat mig med tanke på omständigheterna väldigt bra.
I torsdags cyklade jag och barnen upp på stan för att gå på bio (Iron Man 2) och plötsligt klev några fotgängare ut i cykelbanan och jag hade bara min vänsterhand på styret som jag reflexmässigt bromsade med. Det blev inget bra. Framhjulet vek sig och jag voltade framåt. Jisses vilken störtdykning det blev! Jag rullade framåt över styret och kände inte förrän en stund senare att jag slagit i axeln rätt hårt.
Under veckan som gått har jag haft riktigt ont i muskelfästena runt axelleden. Det känns rätt trist eftersom jag precis kommit igång med styrketräningen. Det har fått bli mycket löpning och underkroppsträning istället.

Jag jobbade två dagspass i helgen. Lördagen var hyfsat lugn med rätt lite o göra. Söndagen bjöd på en udda överraskning. Det var en 19-årig tjej som blivit omhändertagen enligt LVU o dom är alltid bråttom att få till det nya boendet. Hon skulle köras med hjälp av polisen 30 mil bort. Vanligtvis så brukar transporterna delas upp mellan länen (transporten gick genom tre län), men denna gången var det inte som det brukar och vi fick köra 25 mil innan någon tog över. Min mamma bor ganska nära den plats som vi hade överlämnandet på, så jag och kollegan åkte hem till henne och käkade lunch innan vi åkte hem. Ett helt arbetspass (nästan) gick åt att skjutsa henne. Det blir ganska dyr transporttjänst för skattebetalarna... Jag har inget emot att göra det eftersom det är ett enkelt jobb (lite tråkigt kanske), men jag anser inte att det är rätt sätt att använda polisresurser.

Imorgon är det fest på skolan som arrangeras av kåren. Det är en fest som tidigare år har varit så tokbra. Men då har den varit på den sista fredagen på terminen och i år är det ju på en torsdag näst sista veckan, så vi får väl se om de lyckas få fram samma feststämning som tidigare.

Long time no...

Back in business? Livet har inte stått stilla även om bloggen har det. Äntligen mår jag bättre och jag njuter av våren. Pappa har varit snäll och hjälp till med att bidra med pengar till familjens mycket magra ekonomi, så det känns skönt.

Jobbet har innehållit många upplevelser och omväxling till internmedicinplugget. Vaktat fotbollshuliganer, jakt på mopedtjuvar, tagit hand om och förhört en ung prostituerad på väg ut ur drogmissbruk och prostitution som blivit brutalt våldtagen under pistolhot av en grovt kriminell, mängder av omhändertagna fyllerister, misshandelsärenden och så vidare. Det känns kul och inspirerande och som en skön omväxling att jobba ute i polisbilen. Som det ser ut nu så kommer jag att jobba heltid under sommaren, men ägna hela hösten enbart åt forskning.

Internmedicinkurser rullar på. Just nu går jag hjärtveckorna och det har väl varit av varierande kvalitet. Men jag var med på en thoraxoperation (aortaklaffbyte o suprakoronar graft) i förra veckan som gick bra och var riktigt inspirerande. Jag stod med och assisterade och har hållit ett levande hjärta i min hand!! Guu’ va’ häftigt med kirurgi! Om min något klena rygg klarar av det, så kanske jag försöker satsa på kirurgi till slut i alla fall…

Idag var jag på forskargruppmöte för första gången på länge. Det var en produktiv dag. En stipendieansökan som enl. min professor i stort sett är ett säkert kort skickades in idag som ska täcka ekonomin i höst. Jag gjorde framsteg tillsammans med mina handledare idag också. Nu vet jag vad jag ska göra hela min ”lediga” tid i sommar och hela hösten när jag inte pluggar medicin.

Förra sommaren hade jag nått ned till vad som kändes min idealvikt (typ 86-87 kg), men förra höstens heltidsjobbande, heltidspluggande, tentaångest och tröstätande var inte bra. Jag gick upp till 94 kg igen… Suck! Men det har jag ändrat på nu igen. Jag har kört Cambridgekur (igen). Det har funkat riktigt bra. Över förväntan trots de minimala 470 kcal/dygn. Enstaka hungerkramper, men i det stora hela har jag mått toppenbra. Jag har gått ned från dryga 94 kg till dryga 88 kg på bara 10 dagar. Jag sover bättre och har mer energi än vad jag haft på länge. I förrgår konfirmerade sig min brorsdotter och efter det var det stor släktträff och givetvis serverades en massa god mat och kakor. Det var rätt tungt och se alla stoppa i sig den fina maten och go’sakerna. Men jag lyckades hålla mig och nu börjar jag komma in på okänd mark… Min viktnedgång har varit toksnabb (de sista dagarna nästan 1 kg ned per dygn) och nu bekymrar jag mig för hur jag ska trappa ut pulverkuren. Jag räknar med att jag kommer gå upp ett par kilo direkt när jag börjar äta riktigt, men det är egentligen inte det som bekymrar mig. Jag vill inte må dåligt eller bli sjuk av att jag äter för lite samtidigt som jag inte vill gå upp för mycket i vikt igen… Hmm… Hoppas det inte blir en alltför komplicerad ekvation.

Hustrun fyllde år för en tid sedan och jag fixade henne en Iphone (med bundet förhöjt abonnemang givetvis med tanke på den kassa ekonomin) och är sjukt avundsjuk nu. Hon har riktigt coola med.app:ar osv. som jag också vill ha. Nu har jag också börjat kolla på nya mobiler trots att vi inte har råd. Jag har typ ett halvårsbindningstid kvar på min mobil jag har nu. Den är inte dålig, men inte så cool längre. Jag har börjat drömma om en HTC Desire och jag bara älskar nya tekniska leksaker!

Ibland är det bara för mycket

Egentligen skulle jag ha två sköna föreläsningsfria veckor, men jag fick inte vilat riktigt som jag hoppats. Ekonomin är katastrof just nu. Har fått ta en del extrapass för att förhoppningsvis få in lite fler slantar, men har samtidigt fått återkrav från csn (inte lika mycket som förra året, bara 4000, men ändå) och är rädd för att jag tjänar ihop för mycket pengar denna termin också och blir återbetalningsskyldig igen nästa år till csn. Det är underligt med csn:s inkomstregler. Jag tycker att det borde vara upp till studenten själv att avgöra hur mycket han/hon klarar av att jobba.

Med allt som varit under vintern har jag inte orkat ägna någon tid åt en artikel jag påbörjade förra sommaren och den hänger över mig och känns inte särskilt motiverande längre.

Hemmet och hushållet har förfallit under den senaste tiden och det tog nästan två hela dagar för mig och hustrun att få det i ordning. Så nu är det i hyfsad ordning. J

Nu är det några dagars polisjobb och sedan börjar en vecka fylld av föreläsningar och temadagar, en resa till huvudstaden och ännu mer polisjobb direkt efter det trots att jag egentligen bara vill ligga i soffan, se på tv, spela spel, dricka öl och käka chips.

Avslut på reumavecka och osäkerhet

Då var reumatologiveckan avslutat. Vi hade en dugga idag som i sig visserligen var ganska enkel, men fick mig samtidigt (ännu en gång) känna hur mycket det är man ska kunna hålla i huvudet. Det är ett stort ansvar att inte missa någon viktig diffrentialdiagnos, särskilt vid diffusa symtom. Vi hade tre patientfall. En med Ankyloserande spondylit, en Reumatoid Artrit och en SLE (Systemisk Lupus Erythematosus).

En orsak till att jag inte satsade fullt ut på att bli läkare i tonåren var osäkerhetskänslan. Jag ställer höga krav på mig själv och känslan av att ha ansvar för någon annans liv och hälsa är ganska påtaglig. Tänk om man missar något som är viktigt? Det kanske inte behöver blir disciplinära åtgärder så länge man håller sig till olika åtgärdsprotokoll, men jag skulle ändå ha den gnagande känslan... "tänk om jag ändå hade tänkt tanken på den diff-diagnosen (eller liknande), så hade den patienten fått bättre hjälp tidigare". Vad är receptet på att bli den där riktigt duktiga doktorn? Om du vet det så får du gärna dela med dig. :)

Jag slutade jobbet för någon timme sedan. Det var en ganska bra kväll. Vi fick ett ärende med försök till grov misshandel och gärningsmannen greps snabbt pga. kvicktänkta väktare och vittnen.
Målsäganden talade ingen svenska eftersom han var en relativt nyanländ flykting. Vi fick ta med honom till huset och hålla ett tolkförhör över telefonen. Det är riktigt svårt. Det är så lätt att missa små nyanser och att man "pratar förbi" varandra. Det tog lång tid att bli klar. Typ en och en halv timme av omständligt förhör.
Därefter fick vi hjälpa en en psykiskt störd kvinna som psykakuten var orolig för. Hon hade hört av sig och sagt att hon hade självmordstankar. Vi fick hjälpa henne in till sjukan eftersom hon snabbt växlade mellan ett glättigt ytligt stämningsläge till att gråta i nästa och säga att hon skulle ta livet av sig. Personalen på sjukan kände till henne och var redan förberedda att ta emot henne så det hela gick ganska fort.

Som en fortsättning på vad "Farbor Blå" ställt till med blev det en del snack bland kollegorna om vad han gjort. En av dem frågade sig en retorisk fråga om varför han valt att berätta om olika ärenden på det sättet. Det fick mig att fundera på om jag ska sluta skriva om jobbet?
Jag är ju ganska lätt att identifiera för den som mött mig och kanske hört om vad jag sysslar med.
Det gör ju också kanske fallen jag berättar om lite lättare att hitta om man verkligen letar. Även om jag försöker avidentifiera dem så gott jag kan.
Själv tycker jag det är kul och intressant att berätta om vad som händer mig i arbetet som polis. Jag hoppas ni också, som läser här på bloggen, tycker det är kul att läsa om det.

Om att blogga

Förra veckan under Utlokaliseringen frågade Mr O mig varför jag bloggade. Jag sa att det är en bra övning för mig att skriva bättre och som förhoppningsvis kan vara intressant för andra att läsa. Mr O är mycket angelägen om sin anonymitet på nätet och sa själv att han aldrig skulle kunna tänka sig att skriva på det sättet som jag gör över nätet. Det är en konst att försöka skriva intressant och fångande för en läsare utan att avslöja sig själv, någon annan eller något sekretessbelagt och ändå försöka hålla sig så nära verkligheten som möjligt. Det är särskilt viktigt då man skriver om något kontroversiellt eller då man själv har en position som skapar många starka åsikter. Det är dessutom olika från person till person. Politiker, journalister eller "proffsbloggare" har ju inga problem med att vara helt öppna (och det ska de väl dessutom vara) med deras person, åsikter och vad de står för. Deras syfte är till och med ibland att skapa skandaler eller åtminstone inte vara rädd för dem. En sådan stark symbol som polisen gör det mycket svårare. Oavsett hur mycket man försöker säga att man talar om sina egna åsikter, så representerar man hela organisationen. Berättar man om interna händelser, skämt, misstag, oegentligheter eller ventilerar åsikter som inte är helt rumsrena eller politiskt korrekta så återspeglar det på polisorganisationen som helhet. Man är inte bara en enskild polis, utan man är polisen. Det verkar den här killen ha missat. Farbror Blå (cachad bild eftersom bloggen stängdes).

Jag läste en jätteannons i metro i morse och förfärades. Samma annons i SVD, AB, KVP, DN och så vidare… Dessutom diskuteras det friskt i Flashback. Leif GW lämnade också sin åsikt i frågan och man kan väl inte annat än hålla med om att det är respektlöst.

Jag har bara läst delar ur Farbror Blå's blogg "Radiobils Polisen", men upplever inte att han egentligen berättat så mycket om sig själv (förutom de riktigt plumpa inlägg som citerats i tidningarna). Han har berättat om många olika polisiära situationer på ett raljant och moraliserande sätt som är olämpligt. Det märks tydligt hur han har kategoriserat in människor i olika fack och olika värde (tjuv/missbrukare, allmänhet som inte begått brott än, oskyldig allmänhet och poliser – typ).

Men som vanligt upplever jag det vinklat i media och blev inte lika fullt förfärad när jag läste själva bloggen. Det finns några överslätande egenskaper, men framför allt känner jag det som om han blivit fångad av sin egen förträfflighet och försökt skriva sensationalistiskt för att skapa intresse. Även jag har hört skrönor om plumpa "practical jokes" och om andra dumheter som poliskollegor sysslat med. Det är ingen tvekan om att det finns sanning i dem, men de är inte en del av vardagen som det ibland kan framstå som. Och ofta är de ju som alla vandringssägner överdrivna. Jag hoppas också att de åsikter han uttrycker är en del i den sensationalistiska stilen och inte något som kommer ut i yrkesutövningen (men tyvärr är det väl så). Jag har ju själv stött på en och annan kollega som jag upplevt haft skruvade åsikter eller sätt att hantera problem.

De kollegor som jag jobbar tillsammans med nu är riktigt bra. Unga, engagerade, balanserade och resonerar på ett sunt sätt. Det finns inget hos dem som påminner om det som Farbror Blå skriver om.

Själv började jag fundera på om min blogg tål granskning? Behöver jag bekymra mig om att jag skrivit om något som kan ställa till besvär på något sätt?

Positiva känslor och negativa känslor

Idag vaknade jag med en positiv känsla och tankar på en välfungerande tid framöver. Det var kul och jobba i helgen. Det hände en hel del kul grejer och jag jobbade med K som har gott om humor och självdistans, är energisk och engagerad i sitt jobb. Precis vad jag behöver. Någon som drar igång mig så att jag inte bara gör det nödvändigaste utan också håller igång och gör det där lilla extra. Jobbet blir så mycket roligare då.

Igår kväll var det en man som viftade med en pistol på busscentralen. K körde och drog på ordentligt så vi var först på plats och strax efter kom tre enheter till. Jag kände mig inte så sugen på att konfronteras med en pistolbeväpnad påtänd kille, men det ingår ju som en del i jobbet. K gick in före mig tillsammans med vittnet som skulle peka ut var hon såg "pistolkillen" senast.

Poliser ska inte ha kula i loppet på tjänstevapnet eftersom att de som extra säkerhet ska vara tvungna att göra en mantelrörelse för att föra fram en kula. Jag kände att jag behövde höja säkerheten något och tagga upp mig lite mer och gjorde därför en mantelrörelse och satte tillbaka vapnet i hölstret för att snabbt med en hand kunna dra fram vapnet och skjuta ifall det behövdes. Det märktes på K att hon redan var upptaggad och gav mig en godkännande blick från ögonvrån.

Vi gick igenom busscentralen fram och tillbaka utan att se någon misstänkt. Strax efter gick de ut på radion om att man sett en man med den misstänktes signalement en bit ifrån busscentralen. De andra var snabbare iväg än oss och de hittade och grep honom ganska odramatiskt. Det visade sig vara en kolsyrepistol (är inte tillräckligt kraftfull för att räknas som ett vapen precis som softairgun) och det slutade med ett ringa narkotika brott. Det gick inte att stärka några andra brott eftersom det inte var någon som sade sig vara hotad av honom (t.ex. olaga hot) eller annat.

K och jag hade en kort diskussion om taktiska överväganden vid den här typen av ärenden. Hon har ett stort rättspatos och vill gärna hjälpa till. Hon känner att det är viktigt att snabbt sätta stopp för någon som är påtänd och har ett vapen som han när som helst kan använda för att skjuta någon. Jag håller med henne, men jag håller också med den kritik som ibland riktas mot polisen för att de är allt för kvicka att välja konfrontation utan att först avvakta och överväga alternativa strategier. Men hon har ju rätt i att man ofta kan undvika extremt komplicerade situationer med en typ av "stand-off" genom att bara agera handlingskraftigt och sätta stopp för gärningsmannen innan han egentligen fattat vad som hänt. Men å andra sidan så vill jag inte utsätta mig för onödig fara utan att veta att jag kan ha kontroll över situationen. (Jag vill vara så säker som möjligt på att jag oskadad kan komma hem till familjen igen).

Mina positiva känslor jag hade tidigare idag har bytts ut mot en tröttsam oro för att sonen har fått vinterkräk eländet och att jag också ska få det. Jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag vill inte… Suck! Han sitter bredvid mig i soffan och har magkramper samtidigt som vi tittar på tecknad film. Åååå… håll tummarna för att det inte blir mer än så för oss just nu!

Nattpass helgen efter lönehelg

Inatt jobbade jag med K som har go humor som gör att man skrattar mycket och arbetspasset går fort.
Första tre timmarna mellan 21 och 00 hände nästan inget. Minsta grej som hände drog till sig många patrullers intresse. Som t.ex. ett inbrottslarm (vilket i 70% av fallen är falska) som gick ut över radion strax innan midnatt, fick två radiobilar och en hundbil plus en väktare... Då är det lite och göra... :)

Halv ett drog det igång ordentligt. Jag och K fick bara en massa "fyllor". Vi åkte skytteltrafik mellan city och "huset" eller TNE (Till-Nyktrings-Enheten). Några var bråkiga och stökiga, andra var unga oerfarna drickare som kräktes rejält. Som tur var slapp vi o få något i bilen denna gången i alla fall.

Som avslut på natten fick vi en grej som slutade lyckligt, men kanske kunde gått illa. Det var två 14-åriga tjejer (Elin och Anna) som skulle ha en myskväll och övernattning hos den ena tjejen (Anna). Annas mamma kom hem vid midnatt och var full tillsammans med sin "pojkvän". Anna och mamman bråkade och tjejerna gick hem till pappan istället som bor kvarteret intill (pappan är handelsresande och skulle inte komma hem på två veckor). Av någon anledning kom de på att de skulle supa. De drack sig en hel del hallonvodka och skulle senare gå ut och handla något. De kom ifrån varandra och Elin hade kvar sina skor och sin jacka inne i Annas pappas lägenhet. Hon traskade runt gårdarna i kylan och försökte komma in någonstans och mobilen låg givetvis i jackan i lägenheten. Tillslut mötte Elin två "gubbar" (luffare/uteliggare) som släppte in henne i en portuppgång. De gav henne en jacka att svepa om sig och de lade sig allihop nere i källaren mot ett element. Någon såg eller hörde dem nere i källaren och ringde polisen om ett inbrott. Två hundpatruller åkte dit. De hittade 'luffarna' och denna unga tjejen tillsammans med dem. De var först helt oförstående till hur hon hamnat tillsammans med dem, men när hon berättat det hela så fick jag och K i uppgift att köra hem Elin till föräldrarna som bodde i närheten.

Elin hade ingen aning om vad som hänt med Anna och Elins föräldrar såg smått chockade ut över vad som hänt. (Nu var ju 'luffarna' snälla och trevliga, men undra vad som hänt om de inte varit det?). Vi sökte upp Anna och det visade sig att hon var ensam tillbaks i sin pappas lägenhet. Vi pratade med henne och hon var ledsen och uppgiven. Vi frågade om hon hade någon att prata med eller få hjälp av, men det sade hon att hon inte hade. Stora tårar rullade ned för hennes kinder när hon berättade hur arg hon var på sin mamma. Jag önskar att jag kunde hjälpt henne mer (förutom det obligatoriska PM:et till Soc), men hon ville inte ha någon hjälp och jag hade inga fler idéer om vad jag skulle kunnat göra för henne.

Det är många barn som far illa...
Nu är jag så sugen på att väcka min dotter som nästan är lika gammal och ge henne en jättekram. (Men det skulle hon inte tycka om så tidigt på morgonen, så det göra jag inte. Jag går och lägger mig istället för att kunna vara någelunda utvilad för kvällens mastodont pass mellan kl 16 till 03).

Svårbedömda sjukdomsfall och avkortad resa

Far min hade en kraftig infarkt i början av veckan och han behöver min hjälp eftersom han kommer hem ifrån sjukhuset idag och inte får anstränga sig. Därför kortar jag ned vistelsen på utlokaliseringssjukhuset och åker hem idag istället för imorgon. Det var några bra dagar där man fick möjlighet att se lite allt möjligt av det vi själva valde att se.

För min del var det intressant hur de skötte ronderna och hur diskussionerna gick. Ansvarige avdelningsläkaren som är en tyskättad kardiolog, skötte sig mycket bra. Om jag nu skulle välja att jobba på ett sjukhus som detta eller om jag skulle göra AT här, så skulle jag vilja ha stöd från en läkare som honom. Sympatisk, undervisande och lyhörd. Det var några svårbedömda fall som diskuterades under och efter ronden där både Mr O och jag fick vara delaktiga i samtalet. Inte för att jag hade så mycket att tillföra till diskussionen, men det kändes ändå kul.

Det var två patienter med liknande sjukdomsbild och progress (men de var inte från samma bostadsområde och de låg inte inlagda på samma avdelning). Ca 80 år gamla med njursvikt och hjärt-kärlsjukdom i grunden. De hade sökt sjukvård efter att ha fått någon form av cerebral påverkan. Sänkt allmäntillstånd, plockiga, något desorienterade och tilltagande minnessvårigheter. Man gjorde CT-skalle och lungröntgen som inte visade något anmärkningsvärt, mer än möjligtvis lite vätska basalt på lungorna. TnT var lågt, CRP, Ca, K och Krea stegrades. Man urin- och blododlade utan att få någon växt. De sattes in på antibiotika och förbättrades och CRP sjönk något. Efter ytterligare ca 1-2 dagar blev de drastiskt sämre. Man gjorde LP i två separata omgångar på den ene patienten som inte visade några stegrade celler eller andra avvikande värden. UCG var svår att genomföra pga. fetma och resulterade i dåliga bilder som inte kunde ge något riktigt bra svar (men det verkade i stort sett inte vara påverkat hos någon av dem). Bara någon dag senare var de somnolenta och svarade knappt på tilltal. Kardiologen, neurologen, anestesiologen och övrig sjukvårdspersonal hade inte några bra idéer om vad detta kunde bero på. För något dygn sedan gick den ene patienten ad mortem tidigt på morgonen och den andre fördes över från avdelning till IVA. Under natten fick patienten på IVA takykardi, flimmer och därefter asystoli i knappt 10 min innan pulsen kom igång igen. Patienten var intuberad och sederad idag och skulle till ytterligare CT-undersökningar m.m. innan nya ställningstaganden. Nu vet inte jag mer om vad som hände, men det är sjukt vad nyfiken man kan bli. Jag skulle velat briljera med en idé som ingen av de andra hade kommit och tänka på före mig, men jag stod helt tom på idéer bredvid och lyssnade på hur läkarna också var helt oförstående till vad som kunde orsaka detta. Inte TIA, inte stroke, inte någon hjärnstamsinsult, inte pneumoni, inte endokardit, inte nefritiskt- eller annan njursviktsorsakat problem, inte någon annan synlig infektion och så vidare… (Undrar hur ofta man aldrig får svar på varför en patient går bort?)

Det som jag saknade under den här veckan var tillgången till journaler och datorer för att kunna läsa på patienterna ordentligt. Nu fick man lyssna riktigt noga till vad som sades på ronden och försöka komma ihåg vad de sa istället. Då är det lätt att blanda ihop patienterna eftersom de flesta är i samma höga ålder, med flera underliggande sjukdomar och många är inneliggande för snarlika symtom. Det var några få patienter som stack ut ifrån mängden och de var ju lätta att komma ihåg.

Förra veckan då jag avslutade min första omgång av AIM (allmän internmedicinsk placering, 2 veckor) kändes det trots allt okej. Jag kom in i rutinerna lite mer och lyckades skriva in tre patienter och få positivt omdöme. Det gjorde att jag fick hopp om framtiden och att det snart ska bli bättre. Tiden framöver kommer handla om "specialveckor". Jag börjar med reumatologi i nästa vecka och därefter fortsätter det med lunga/allergologi, diabetes, hjärta, gastro, en omgång av AIM till och lite seminarier o föreläsningar dess emellan innan terminen är slut.

Imorgon skall jag hälsa på far min och hjälpa honom och därefter senare på natten skall jag jobba igen. Det blir en tung helg med först nattpass och sedan förstärkningskväll på lördag till kl tre på natten. Det kommer säkert bli mycket och göra också, eftersom det är tidigt i månaden och folk inte gjort av med lönen helt än.

Utlokalisering

En vecka under internmedicinkursen skall vi åka ut i landet och besöka ett sjukhus på landsbygden. Jag och klasskompisen Mr O har åkt till ett sjukhus i norra Mellansverige igår. Det är rätt så trevligt. Vi får resan betald, inackordering i en lägenhet som sjukhuset äger och gratis lunch.

I morse gick vi upp så att vi var på sjukhuset strax innan kl. 08.00 där chefen mötte oss i entrén. Hon visade oss in i måndagsmötesrummet efter att vi bytt om. Det var fler läkare än jag först väntade mig. Kanske 20-tal läkare på mötet. I och för sig var fler av dem underläkare, AT- och ST-läkare än färdiga specialister. Det är svårt att rekrytera läkarresurser hit och de flesta har utländsk bakgrund. Självklart var det Calici på detta sjukhus också.

Jag satt med under ronden och det var patienter med många olika åkommor. Det är kul med mindre sjukhus. Vi hade en medelålders man med nydebuterat förmaks flimmer, en äldre man med bältros över panna och ansiktet fram över ögat (de misstänkte även cerebral involvering), en man med känd diabetes som inkom med keto-acidos och så vidare… Eftermiddagen var inte lika aktiv på avdelningen. Någon remiss, något samtal med anhöriga, kontakt med någon ordinarie behandlande specialist på regionsjukhuset.

Därför valde vi att gå ned på akuten istället.

Först fick jag träffa en ung tjej som vid lunchtid hade fått plötslig huvudvärk på vänster sida av huvudet, blev svag i sin högra sida och kände det som om högerhanden sov. Hon transporterades in till akuten med ambulans. Någon timme senare undersöktes hon av AT-läkaren på akuten som kände att hon hade kvarstående relativ svaghet på högersidan, men inga andra tydliga symtom. Kvinnan sade också att hon i början av anfallet hade svårt att förstå vad som sades till henne, men att det försvunnit. Enligt anamnesen åt hon p-piller, var rökare och hade haft ett liknande anfall för ett år sedan som snabbt gått över av sig självt utan sjukhusbesök. AT-läkaren kände sig säker på att det var läge för "rädda hjärnan", men bakjouren sade att det inte var någon idé eftersom hon ändå blivit bättre av sig självt. Hon fick gå hem utan några åtgärder (visserligen hade alla symtomen försvunnit vid det laget).

Strax efter kom ett traumalarm. Det var en man som jobbat i skogen och fått ett träd över sig. Alla resurser samlades vid traumarummet. Det var lite oorganiserat och bitvis lite rörigt eftersom de inte hade någon uttalad ledare för omhändertagandet/undersökningen. Då mannen kom in var han vaken och hade ont i ryggen och bröstet. Han saknade känsel i hela underkroppen. Jag och Mr O stod limmade in till väggen för att inte störa arbetet i rummet. Vid ett tillfälle genomförde en av läkarna i rummet Babinsky's som var positivt. Mannen undersöktes, stabiliserades, smärtlindrades och fördes upp till CT. CT:n visade omfattande skador på bröstkotor och ryggskadegrupp kontaktades.

Dagen var slut och det var dags att ta sig till lägenheten igen. Jag har varit helt slut hela dagen idag men vi stack ut i snön och sprang ändå och jag kände mig väldigt duktig. Det är som sagt mycket i livet just nu, men trots det var förra veckan något bättre än veckan innan. Igår innan resan fick jag besked om att min far fått akut hjärtsvikt som sannolikt berodde på en infarkt (bekräftades idag). Det stressade upp mig rejält eftersom jag hade någon timme på mig att bestämma mig för om jag skulle åka iväg på utlokaliseringen eller inte, samtidigt som jag givetvis inte var riktigt färdigpackad än. Jag fick besked om att det inte var alltför allvarligt och åkte iväg ändå trots en liten gnagande skuldkänsla för att man inte finns där.

Edge of capacity and sanity…

Förr förra veckan kom jag äntligen igång med träningen igen. Jag hann löpträna vid fyra tillfällen i halkan och började känna mig mer positiv innan jag i helgen kände en förkylning krypa på mig.

Förr förra veckans överlastade föreläsningar fyllde mitt huvud till bristningsgränsen och kvällarnas föräldramöten, jobb och andra åtaganden utmattade mig rejält. Så det kanske inte är så konstigt att jag drog på mig en förkylning förra helgen.

I tisdags hade jag min första praktikdag med introduktion, så jag kunde inte stanna hemma och vila trots ett rikligt flöde från näsan, ont i halsen och lätt frosskänsla i kroppen. Förmiddagen användes till en snabb rundvandring mellan de olika avdelningarna för att presentera studenterna, genomgång av datarutiner och inlogg (det är alltid något som strular), tilldelning av klädskop och förevisade linneförråd. Eftermiddagen ägnades åt att presentera sig för avdelningsläkarna och överläkaren. Jag går på en diabetesavdelning under två veckor. Avdelningsläkarna var trevliga AT-läkare som handledde oss väl. Vi fick förevisat hur man tar blodgas innan jag kände att jag fått nog och kunde gå.

Tyvärr kunde jag inte gå hem utan var tvungen och åka till jobbet för ett kvällspass (kan omöjligt stanna hemma och förlora pengar). Jag hade hoppats på ett lugnt pass, men det var några fyllon som vi tog hand om som var lite motsträviga som jag var tvungen att hålla hårt i, trots att orken inte fanns där. Någon timme innan passet var slut hade mina snorfyllda bihålor och näsa sett till att jag var alldeles svullen runt ögonen och tårögd. Inre befälet sa att nu var det dags för mig att gå hem och att jag inte behövde oroa mig för att förlora några pengar för att han inte ville att jag skulle vara kvar som den smittohärd jag var.

Under onsdagen stannade jag hemma. Jag sjukskrev mig från praktiken för en dag för att det behövdes, men det ställde till det lite för mig. Min klasskamrat Mr O skulle vara där under onsdagen, men inte under torsdagen och fredagen. Mr O är en erfaren sjukskötare både inom anestesi och också akutmedicin, så han har koll på det mesta praktiska (och är duktig teoretiskt också). Han fyllde nog sin plats på ett utmärkt sätt under onsdagen och gjorde en inskrivning m.m. Själv gjorde jag inte så bra ifrån mig. Förvirrad, förkyld, trött och tyvärr ganska oengagerad kom jag till avdelningen i torsdags morse och försökte läsa in mig så gott jag kunde på avdelningens patienter. Det gick inte så bra som jag hoppats… I stort sett enbart äldre patienter med sjukjournaler som en mindre roman. Min brist på erfarenhet omöjliggjorde ens den minsta lilla sållningsprocess (och när informationsmassan är för stor är det svårt att ens minnas delar av helheten). När väl ronden startade kände jag inte att jag hade någon koll alls och avdelningsläkarna och överläkaren babblade på och hoppade mellan olika mätvärden, läkemedel och observationer från sköterskor. Överläkaren (som egentligen verkar vara en omtänksam person) ställde mig några frågor för att se om jag hängde med upptäckte kvickt att jag inte hade någon koll och därför undvek att fråga mig efter det… Jag är inte van vid att få så högt ställda krav på mig utan att få dem tydligt förklarade. (Under fredagen försökte överläkaren tala om för mig hur jag ska göra för att få min tid på avdelningen att funka och för att jag skulle lära mig så mycket som möjligt, men jag kunde inte hjälpa att känna det som ganska besvärande kritik över min bristande förmåga).

Förutom att jag kände mig nedtryckt av min bristande kapacitet/förmåga att tillmötesgå förväntningar på mig från läkarna (vilket också sänkte mitt självförtroende något), så var det svårt med sköterskorna. Jag försökte visa mig ödmjuk och tillmötesgående som möjligt, men fick allt som oftast ganska snäsiga och bitvis ohyfsade svar på mina enkla frågor. De verkade också ha konflikter sinsemellan eftersom att jag hörde att de var likadana mot varandra. Jag antar att arbetsbelastningen är tung och att de är besvikna över många saker, men det känns ändå jobbigt att hela tiden ta hänsyn till relationer istället för att bara koncentrera sig på att lära.

Fredagen gick inte särskilt mycket bättre. Först fick jag reda på att de misstänkte att en av patienterna hade fått vinterkräksjukan. Jag hatar kräksjukan! Dessutom var jag fortfarande lika oförmögen att hänga med i de snabba svängarna under ronden, men jag slapp i alla fall visa hur kass jag egentligen var… Föregående kväll kom en ny patient till avdelningen som jag tyckte skulle funka som en bra första inskrivningspatient och det höll avdelningsläkarna med om, så jag tog en något tafflig anamnes och status. Efter det var det meningen att jag skulle försöka diktera detta. Jag vet inte varför, men det låste sig nästan helt. Jag ställde krav på mig att det skulle bli en bra diktering för att visa att jag inte var helt värdelös. Eftersom jag satte pressen på mig, så blev det givetvis inte ens i närheten av så bra som jag hoppats att det skulle bli.

Summa summarum… Inte särskilt bra tid alltså. Börjar kanske till och med tveka på min förmåga att bli läkare… Väntar och hoppas att det snart kommer lite bättre tider igen. Just nu är jag så utmattad att jag inte orkar sätta mer press på mig och väljer därför att göra så lite som möjligt men samtidigt förväntar mig ett bra resultat, vilket är en omöjlig ekvation.

En resa, ett möte och ännu mer medicinföreläsning

Internmedicinföreläsningarna fortsätter. Njurmedicin, farmakologi, cardiologi, diabetes, stroke, osv. osv...

Det är första gången under utbildningen som vi kontinuerligt börjar klockan 8 istället för 9 och föreläsningarna pågår ända fram till kl. 16 (mot den vanliga tiden till lunch eller kanske till kl 15).

Det är ganska tungt att bara sitta och lyssna en hel dag på det sättet.


Jag märker fortfarande av att jag pressat mig hårt innan Jul. Jag hade hoppats att jag skulle kunnat återhämta mig på den här tiden, men... Ont i magen, sover oroligt, blir så trött att jag kan sova bara jag sätter mig ned och tar det lugnt en stund, svårt att hålla mig vaken på föreläsningar och så vidare...

Funderar på att ta en ledig dag imorgon och stanna hemma och sova hela dagen. Det har jag inte gjort på väldigt länge...


MÖTE OCH RESA
Igår var jag i Stockholm. Jag skulle på ett möte angående nationell examination av läkarprogrammen i Sverige. För tillfället finns det inte ett gemensamt sätt att mäta studenternas kunskaper och jämföra lärosätena i landet. Det har kommit ett förslag från Lund angående "progresstest" som jag skrivit om i föregående inlägg.
Du som läser på läkarprogrammet får gärna läsa och säga vad du tycker.
Det var ett mycket intressant och givande möte. Det var föreläsning med en av de personer som varit med och infört progresstest i Holland. Det var intensivt och det blev bitvis en hetsig diskussion.


Jag passade på att åka upp kvällen innan för att träffa en barndomskompis som bor där. Det känns riktigt tråkigt att det ska gå så lång tid mellan det att man träffas. Varken pengarna eller tiden finns just nu. Vi har hållt kontakten regelbundet sedan vi var typ 13-14 år. Han har alltid varit lite smått galen och rejält "dampig", och samtidigt sjukt rolig att umgås med och är en lojal vän. De senaste åren har han sansat sig och blivit riktigt "vuxen" (men bara om man jämför med honom själv från hur han var tidigare).

Vi hade en trevlig kväll med några glas vin, stark indisk mat och en massa snackande.

Jag har känt mig ganska nere av att ha mått dåligt och vara så trött, men det var riktigt kul att träffas och det fick mig faktiskt att känna mig bättre.

Det blir fortsatt föreläsningar även nästa vecka och därefter börjar klinikplacering på allmänmedicinsk avdelning i två veckor.

PROGRESSTEST (en nationell examinationsform?)

GRUNDUPPGIFTER OM PROVET

Testet skall genomföras 4 ggr/läsår och inkludera frågor från hela läkarutbildningens kunskapsområden.

Varje prov innehåller 200 frågor (items) och skall slutföras inom tre timmar.

Frågorna genereras av de enskilda fakulteterna på respektive universitet och lämnas över till ett universitetsgemensamt organ ("reviewboard") som lottar fram och granskar de frågorna som är aktuella för att ta med i proven. De för också en dialog med de som skrivit frågorna¹.

• Faculty -> itempool -> reviewboard -> test -> post test review -> testbank
  

Avsikten är att ca 1200 frågor/år skapas som över kommande år ackumuleras till en större frågepool att slumpa ut provfrågor ifrån.

För att få en rättvis fördelning över kunskaps/utbildningsområdena används en matris och en fast fördelning om: 1/3 preklin, 1/3 klin och 1/3 beteendevetenskap (konsultationskunskap, socialmedicin m.m.)

• Matris: organsystem – disciplin (ex: respiration – farmaka; cardio – fysiologi o.s.v.)
  

Poängsättning:

• 1 rätt = 1 poäng
  
• inget svar = 0 poäng
  
• felaktigt = 1/antal möjliga felaktiga svar i avdrag (5 svarsalternativ = 4 felaktiga -> ¼)
  

Poängsättningen normeras och räknar samman alla fyra test under läsåret. Poängnormeringen graderas in i: bra, godkänt och underkänt.

Exempel: godkänt - underkänt – godkänt – underkänt = underkänd;

underkänt – godkänt – underkänt – godkänt = godkänd (senaste resultat viktas högre)

Resultatet presenteras i tabellform med statistik och jämförelse med hela den övriga studentgruppen. För att det skall bli meningsfullt krävs det att varje student har tillgång till en egen mentor/lärare som kan diskutera igenom resultatet och svagheter som kan behöva förbättras. Studenterna har möjlighet att inkomma med klagomål på enskilda frågor till "reviewboard" som genomför en "post test review" (i snitt sållas 5 % av frågorna bort).

¹Det skall finnas ett krav på fakulteten från "reviewboard" att kunna redovisa relevans för varje fråga (item) i förhållande till vad en läkare bör kunna, vilket är en förutsättning för att inte enbart enkla frågor på till exempel cellyte -proteiner och liknande (och i övrigt irrelevant kunskap för yrkesutövningen). [core curriculum]

Det skall fungera som komplement till övrig pedagogisk undervisning/examination (seminarier, temadagar, kursskrivningar, portfolio, PBL osv.).

Progresstestet är i första hand utarbetat för de skolor som använder PBL, men det finns inga hinder eller undersökningar som visar att det inte skulle fungera även för annan pedagogik.

FÖRVÄNTAD VINST/FÖRDEL

• Ett mått på hur kunskapsutvecklingen hos studenter (både enskilda och gruppen) fortskrider genom utbildningens gång
  
• Möjlighet att fånga upp studenter som sviktar i sin progress (kunskapsutveckling)
  
• Ett statistiskt mått som hjälp vid jämförelser mellan olika fakulteters/universitets förmåga att lära studenter relevant kunskap
  
• En ökad möjlighet till en samsyn i landet mellan vad som anses vara "kärnkunskap"
  
• "Ökad möjlighet för studenter att överföras mellan utbildningsorter"
  
• Vid ev. underkännande – konsekvens? Gå om ett år? -> Förlorad ersättning från CSN
  

FARHÅGOR/NACKDELAR

• Testning begränsad till "faktoider" (säger inget om den högre konceptuella förståelsen)
  
• Svårt att samarbeta mellan fakulteter/universitet och utarbeta koncensus kring frågornas relevans för vad en läkare skall kunna
  
• Finns risk för att progresstest ersätter annan examination och får för stor tyngd i förhållande till annan examinationsform
  
• En ökad examinationspress/-börda på studenterna
  
• Ökad kostnad för universiteten
  
• Vad är det "reella värdet" för studenten? (Vad säger testet egentligen om studentens färdigheter? Ex en smal kurs med få antal frågor kan missas kontinuerligt och ändå få godkänt på testet som helhet)
  
  

Första stora föreläsningen

Av någon anledning körde jag ännu hårdare i veckan som gick. Det var väl en form av symboliskt avslut på tiden som gått.

Den lilla två-veckors kursen avslutades i fredags också. Vi fick ganska stora uppgifter att lösa från ena dagen till den andra som skulle läsas in och redovisas i PowerPoint. Det tog en massa kraft samtidigt som jag hade en hög ambitionsnivå på min föreläsning om ondska. En av nätterna satt jag ända fram till klockan tre. Det var rätt segt, men jag fick gjort det jag skulle.

Föreläsningen om ondska gick ganska bra. Jag jobbade hårt med den ända in i sista stund och var ganska utmattad efter allt jag haft att göra. Jag och Mrs S (min forskarkollega), som är filosof, hade totalt en timme på oss att prata och jag kände press på mig att hålla mig till min halvtimme. Det gjorde att jag hade svårt att gå ifrån manus (för att inte börja svamla för mycket) och pratade ganska forcerat bitvis (mycket information på kort tid). Jag kände mig lite missnöjd efteråt att jag inte sållade lite och höll ned tempot istället, men det verkade som om de flesta var ganska nöjda ändå.

Publiken var något äldre än vad jag först väntade mig. De var nästan alla i medelåldern eller äldre med undantag av några 20-åriga studenter. Det var en kort rast efter föreläsningstimmen och det var faktiskt ungefär ¾-delar av publiken som stannade för frågestunden, så de måste väl ha tyckt att ämnet var intressant i alla fall. Fösta delen kom det flera väldigt bra frågor som var lagom utmanande att svara på och sedan hände något som jag inte tänkte på innan kunde hända på föreläsningar. En äldre herre med stort skägg som satt längst bak i föreläsningssalen signalerade att han ville få mikrofonen. När han fick mikrofonen började han svamla "varför… kan inte… barnen… barnen… öhh… vara… ja, du vet vara… som oss… öhh… varför kan inte barnen vara som oss". He, he… Han var aspackad! Jag och Mrs S kollade på varandra helt oförstående med ett litet flin. De som höll i föreläsningsserien blev ganska besvärade och många ur publiken fick en besvärad min som om de tyckte det var pinsamt värre. En av de som höll i föreläsningen fick föst ut mannen på vingliga ben och föreläsningen fortsatte med några bra frågor till, tills nästa udda inslag hände.

En man i publiken frågade oss om djur, som t.ex. vargen kan vara onda. Mrs S gav lite filosofisk input i frågan och jag ville hävda att det är förbehållet människan med ondska av två skäl. Det finns ingen moral i naturen (moral kräver avsiktliga handlingar för att värderas, dvs. om det agerar på det enda sättet det kan, så är det meningslöst att sätta en värdering på beteendet) och det är förbehållet mänskligt tänkande med högre abstrakt tänkande (även om det finns djur som visar tecken på komplexa tankar). När jag sagt det, så var det en något yngre kille i publiken som (utan att först ha begärt ordet) som hasplar ur sig "så du menar att vargar inte kan tänka då". – Nä… det var väl inte riktigt så jag menade det, sa jag. – Vad menar du då? Frågade jag. Han sa, "ja, just det". Jag fattade ingenting. Jag försökte förtydliga genom att säga att jag menade att vargen inte kan vara ond. Mannen som ställt frågan först svarade då högt att han tänkte detsamma. Den yngre killen hoppade direkt in och försökte sig på något han inte riktigt klarade av. Han började med att säga "ja, men vargen tänker ju inte… eller… ja… äh, skit samma". Det stod klart för mig att han egentligen ville provocera mig på något sätt, men inte visste riktigt hur… Sedan när det kom fler frågor, så hoppade han in igen, men någon konstig referens till vargen. Det var annat folk i publiken som började hyscha på killen för att få honom att sluta. Det tog en liten stund för honom att fatta, men till slut så la han av.

Frågestunden avslutades och folket lämnade utom den killen och hans kompis. Kompisen kom fram till mig och så frågade han "varför gör polisen så att ungdomar mår dåligt"? Han hade riktigt rödsprängda ögon (som om han precis rökt på en fet haschbong) och både han och "vargkillen" hade tatueringar som stack upp på halsen under tröjorna. "Vargkillen" sa inte så mycket, men såg irriterad och ilsk ut. Jag försökte hålla mig lugn och trevlig för att inte provocera dem mer i onödan. Jag bad kompisen att förklara lite mer för jag förstod inte frågan. Då sa han, "ja, du vet. Såna aggressiva och otrevliga poliser som bara bryter ner en och bänder upp armarna på ryggen på en och drar en i håret å' så du vet". Jaha, sa jag och tittade på honom en stund. "Ja, inte du förstås, du verkar ju som en trevlig polis", sa han.

"Ja, jag är en väldigt snäll polis", sa jag. Kompisen sa vidare "ja, det hände mig för bara några veckor sedan. Jag har tagit mig ur all skit för två år sedan och när jag var ute i parken, så hoppade en polis på mig och bröt ned mig helt utan anledning. Ska det få vara så"? "Vargkillen" stod ivrigt påhejande intill. Jag sa inget och tittade bara på honom och visade tydligt att jag inte ville prata mer honom genom att säga "det kanske kan vara som du säger och det skulle väl vara intressant och studera" och vände mig om mot föreläsningsarrangörerna och pratade. Turligt nog blev han inte provocerad av att bli avvisad på det sättet och de lämnade. Jag hade inte tänkt på att föreläsningar av den här typen kallar till sig även de udda typerna (jag borde tänkt på det, men…). Jag undrar vad risken för en polis som föreläser om ondska, psykisk störning och brott är att få en riktig tok som vill hoppa på en. Efter denna föreläsning känns det som om det är en ganska överhängande risk att någon gång få behöva försvara sig på riktigt…

Stolt och glad

Jag är stolt och glad!
Förra veckan ägnades helt åt tentaplugg (så mycket jag orkade i alla fall). Längsta passet pluggade jag i ca 14 tim med några små pauser.

Jag visste med mig redan innan jag började plugga att jag har svårt för att läsa in ord utan betydelse för mig. Antibiotikan var näst intill omöjligt för mig att få in i huvudet. Jag läste samma ord om och om igen utan att få sammanhang i dem så att jag kunde få dem och stanna kvar i huvudet.

Kloramfenikol, ciproxin, cefalosporin, karbapenemer, erytromycin, abboticin, klavulansyra....
(Ja, ni fattar nog vad jag menar).

Inget mönster att hänga upp orden på. Jag är inte heller ens särskilt duktig på att bilda ramsor för att hjälpa minnet. Det är mina klasskamrater duktiga på.
Men jag har ju inte haft så mycket tid att sitta tillsammans med dem de senaste månaderna, så jag har fått klara mig själv så gott jag kunnat inför denna tenta.

Infektionstentan bestod i tre delar.
- MEQ (patientfall med frågor i flera steg) varje fråga gav runt 15 poäng.
- Essäfrågor (3 st runt 8 poäng styck)
- "Kortasvarsfrågor" (ca 25 poäng)

Det var valfritt vilken ordning man svarade på de olika delarna. Jag började med "kortasvarsfrågorna" och de första frågorna handlade givetvis om antibiotika, så jag fick en ttillfällig black-out som det tog lite tid för mig att återhämta mig ifrån. Totalt satt jag i nästan 5 timmar och skrev. Inte en av de snabbare i klassen, men inte bland de långsammaste heller.

Det var nog den snabbaste tiden jag fått tillbaka en tenta på (mindre än en vecka).
Så jäkla skönt! Godkänd med en hyfsat god marginal. Helt otroligt att jag klarade av allt.
Jag har inte krossats under all press med konflikt, lärt känna nya människor, lär mig nya jobbrutiner, praktik, seminarier och klarat av en större tenta. Jag är stolt och glad över att ha presterat så mycket under de senaste månaderna.
Ytterligare en kurs jag kan lägga bakom mig och är snart halvvägs genom utbildningen.
:)

Jag jobbade i helgen som gick (ganska händelselös) och var helt slut i veckan som gick. I början av veckan sov jag typ 13 timmar under ett dygn vilket är ovanligt för mig numera.

Snart börjar internmedicinkursen som jag känner mig väldigt peppad inför. Den är ganska lång och sträcker sig fram till mitten på höstterminen. Det blir alltså inte någon stor tenta igen förrän i höst. Gött och kunna ladda om!

Nu har jag forskningen och ta tag i. Jag ligger efter en del med artikelskrivandet.

Nu är jag nervös. Genom forskargruppen har jag fått erbjudande om att läsa inför en "filosofiklubb" med drygt 200 gäster. Jag är inte särskilt van föreläsare och ska behandla ämnet "Ondka - vad kan vi göra åt den?".
Jag vet att jag är duktig, men ställer som vanligt höga krav på mig själv. Jag vill gärna säga någonting nytt. Något som inte alla har hört förut.

Huvuddragen i det jag tänkt säga är typ...
1. Biologin sätter förutsättningarna/begränsningarna i vad vi klarar av och hur vi uppfattar livet/omvärlden.
2. Vi kan inte rå för den miljö vi växer upp i (kaotisk uppfostran föder många psykiska problem).
3. Om vi varken kan ta ansvar för vårt biologiska arv eller hur vi blivit uppfostrade, hur kan vi då ställa människor till svars och straffa dem? (Finns egentligen människans fria vilja?)

Jag är inte den förste som sagt detta och jag har givetvis spetsat till ämnet något för att ge ett underlag till diskussion.
(Det finns självklart ett element av ansvar - potentialen till ondskan finns hos var och en av oss som faktiskt har valfrihet att agera på ett hänsynsfullt sätt men väljer att inte göra det).
Vad tycker du?

Håll tummarna för att jag gör bra ifrån mig på min första stora föreläsning!